Mer saknad

Just nu vill den där riktiga glädjen inte riktigt infinna sig. Oavsett vad som händer runt omkring mig. Det har inte varit så tidigare. Det har liksom gått att komma runt allt jobbigt och tråkigt. Det tråkiga har haft sin tid och det roliga sin. 

Men nu är det mest tomt. Mest hela tiden.

Jag saknar dig gumman. 

Behandlingen, del 1

Den enda möjligheten att bli frisk från den cancer Jenny hade var operation. Att helt enkelt ta bort tumören. Men det förutsatte att det också bara fanns en tumör. Eftersom Jennys cancer redan var spridd till skelettet var operation uteslutet. Och därmed var utgången given. Cancern skulle vinna.  Det blev från första början en fråga om att vinna tid.

Eftersom det inte var någon vanlig typ av cancer som Jenny hade fanns det inte heller någon behandling (annat än operation) framtagen för den. Vi fick faktiskt veta att vården inom vissa landsting här i Sverige från dag ett skulle ha varit av palliativ art. Lyckligtvis var så inte fallet här uppe varför Jenny skulle få påbörja cellgiftsbehandling. Cellgiftet var egentligen avsett för en form av cancer i tarmarna, men det hade visat sig ha viss effekt på tumörer i levern också.

Jenny jobbade som sjuksköterska innan hon blev sjukskriven. Hon trivdes med det. Hon tog uppehåll i sjuksköterskestudierna och började läsa till polis, men avbröt efter ett tag och återvände till sjuksköterskeutbildningen. Även om hon kunde hävda att hon kanske ångrade sig lite när hon träffade på någon färdigutbildad kurskamrat från polisen ute på stan någon gång, tror jag att hon innerst inne var väldigt nöjd med sitt val. Men det betydde ju också att hon visste en del om vad som låg framför henne. Och även om hon visste att behandlingen gått bra för mig när jag var sjuk, var tanken på cellgiftet uppenbart jobbig för henne.

Margareta var med oss den där morgonen när Jenny skulle få sin första behandling. Men trots det var det en väldigt nervös Jenny som klev in genom dörrarna på dagvården på Cancercentrum i Umeå. Ett par timmar senare var det lite annorlunda. Personalen var fantastisk och Jenny började så smått inse att droppet i påsen höll på att ta slut. Och ännu hade inget alltför drastiskt hänt. Det blev lite lugnare.

Det skulle visa sig att Jenny klarade cellgiftsbehandlingen bra. Hon behövde egentligen aldrig må illa. Två, tre dagar efteråt behövde hon vila någon stund under dagen, men i övrigt gick det bra. Håret började falla ganska direkt. Peruker provades ut, men hon kom snart fram till att hon inte ville använda sig av dem.  Från att ha varit nervös började behandlingarna snart höra till vardagen. Hon åkte ner själv till Umeå många gånger. Det var på det hela taget en ganska odramatisk sak att få cellgift för henne. Jag vet att det inte alls är så för alla, men tack och lov blev det så för oss. Jag och barnen följde med titt som tätt. Jag var alltid med när besked från röntgen skulle levereras.

Behandlingarna gavs med två veckors mellanrum. Jenny fick arton stycken på raken den första vändan. Hela den här tiden genomsyrades av en optimism. Cancern skulle få på nöten helt enkelt. Och visst gick det vår väg. Efter arton behandlingar hade tumörerna krympt ihop, smärtorna hon känt i skelettet sedan länge försvunnit och läkarna var väldigt nöjda. Det planerades in en två månader lång paus i behandlingen. Pausen kunde bli längre om sjukdomen höll sig i schack.

Jenny funderade på att hon kanske skulle hinna jobba ett tag kommande höst innan sjukdomen satte igång igen.

Hand i hand. Men inte längre obeskrivligt rädda. I rummet med cancer var ju det mesta sig likt. Och trots vad läkarna sagt om sjukdomen så tänkte jag att kanske, kanske.

Jag kände hopp, helt enkelt.


________


Här nedanför är en bild som Viktor tog på mamma sommaren 2010, juli månad. I bakgrunden syns stugan på Öland som Jenny tillbringat så många somrar i. Hittade de där solglasögonen hon har på sig idag. De ligger på byrån i hallen nu. De ska få ligga där ett tag.

Verkligheten

Den flimrar inte bara förbi då och då som tidigare. Den lindras inte längre på samma sätt av de där tankarna jag brukar tänka. Av allt det där jag brukar göra.

Den är ju en del av livet nu, den där saknaden. Och när allt annat lugnar ner sig blir den tydligare. Tar större plats.

”Verkligheten börjar hinna ikapp dig”, sa en kompis idag.

Jag tror att han har rätt.

Saknar att inte kunna dela

I helgen lärde sig Klara att åka lift själv i slalombacken. Såg du hur stolt hon var när hon kom åkandes nerför backen efter det?

Minns du den där julklappen Viktor hade kommit på till mig bara några dagar innan jul? Den som inte blev av då men som han lovade att jag skulle få senare? Jag fick den idag. Han hade fått hjälp av mormor att sy ett träningslinne och ett pannband. Med en gul blixt både på magen och i pannan. Såg du blicken i hans ögon då han lämnade den till mig?

Vi brukade titta på varandra snabbt såna här gånger. Så där som alla föräldrar gör. Dela på det där ögonblicket. Visst förstod jag att det var speciellt att dela det med dig då. Men hur speciellt förstår jag nog först nu.

Jag saknar att inte kunna göra det längre.  

Om att blogga

Hockeykväll med goda vänner ikväll. Barnen sover hos mormor och morfar. Och som avslutning på dagen funderar jag lite kring det här med att jag börjat blogga.

Jag läser alla era kommentarer här på bloggen. Det här med att blogga, eller att överhuvudtaget skriva på det här viset, är nytt för mig. Jag är därför återigen oerhört glad för det fina mottagandet och tacksam för allt stöd som visas.

När jag startade den här bloggen var det för att det kändes viktigt att hjälpa våra barn att minnas den här tiden. Att det blev just i en blogg föll sig naturligt eftersom Jenny valde det forumet för sina funderingar. Men bloggen har även varit väldigt viktig för mig i min bearbetning av det vi går igenom. Och det beror naturligtvis på allt stöd och engagemang som visas från er som läser.

Som ny har jag inte riktigt koll på hur man ”uppför sig” på sin blogg. Jag försöker med jämna mellanrum tacka för allt ni skriver. Jag har sett att andra som bloggar är mer aktiva med att svara individuellt på kommentarer. Jag är inte riktigt där ännu, men kanske blir det så framöver. Flera av er har också egna bloggar som jag läser. Jag har länkat till ett par av dem här bredvid. Kommer att länka till fler. Jag har själv ännu inte börjat lämna kommentarer på andra bloggar, men eftersom jag känner vilket stöd det är för mig kommer jag nog att börja göra det. 

Så, tack alla. Ni har varit och fortsätter att vara en enorm hjälp.

// Lars

 

En nyttig läxa?

Jag gjorde min andra dag i den nya vardagen idag.

Jag lyckades ganska bra med den första. Men idag blev lite stressigt på eftermiddagen. Det räckte för att det här lugnet jag känt ett tag nu skulle börja darra. Planen spricker och man känner plötsligt att man står själv med allt. En reaktion på rent praktiska ting som skickar en rakt in i saknaden.

En nyttig läxa kanske?

En påminnelse om att det här lugnet är rätt bräckligt. Det är fantastiskt att känna det där lugnet, men det måste liksom tas om hand på rätt sätt för att bestå.  Jag måste lära mig det.

Blir sittandes framför skåpet med burkar. Behöver en för resterna efter middagen. Men jag blir sittandes där istället. Blir liten igen. Är vilse igen. Men då kommer pappa. Får så mycket hjälp av mamma och pappa nu. Av svärmor och svärfar. Av en hel massa andra. Och jag inser att jag inte alls står själv med allt.

Pappa tar hand om ungar och disk.

Jag blir vuxen igen och åker och tränar.

Till Viktor och Klara i framtiden, del 3

Mammas begravning var torsdagen den 8 mars klockan två på dagen. Vi kom till kyrkan tidigt. En timme före begravningen skulle börja. Mamma var redan där när vi kom.

Hon låg i sin fina vita kista med en massa tulpaner ovanpå. Det stod ett foto av henne där också. Precis som hon beskrivit att hon ville ha det.

Ni hade varit på blomsteraffären och valt ut blommor till var sitt hjärta med band som nu stod vid hennes kista. Ni hade också valt vad som skulle stå på banden. Det var bra att vi kom tidigt, för vi kunde gå fram till mamma i lugn och ro. Mammas kompisar höll på att öva på de sånger de skulle sjunga och vi kunde bara stå där. Du Viktor läste på skylten på kistan att den var mammas och du Klara tittade mycket på kortet av mamma.

När jag stod där med er kände jag hur all oro försvann. Jag tror att samma sak hände med er.

Mammas första fröken skulle spela på orgeln i kyrkan under begravningen. Ni fick följa med henne upp och provspela lite. Hon bjöd på kakor där uppe vid orgeln också. Det gillade ni.

Det kom väldigt många till mammas begravning. Vi satt längst fram. Efter ett tag blev det dags att gå fram till mamma för att säga hej då. Ni hade ritat teckningar till henne som vi la på kistan vid hennes kort. Vi hade även ordnat med en bild av hela familjen som mamma ville ha med sig. Jag hade skrivit ett brev till henne. När jag skrev det ville ni att jag skulle hälsa från er, vilket jag gjorde.

På minnesstunden åt vi middag. Mormor och morfar berättade om mamma när hon var liten. Ni fick också träffa Jocko. En liten apa som mammas första fröken hade med sig. Hon förklarade att mamma hade träffat Jocko när hon var liten och började skolan. Ni gillade den där Jocko.

Det fanns också böcker som alla som ville kunde skriva hälsningar till er i. Dom kommer vi att spara till dess ni blir äldre så att ni kan titta i dem.

Så var ni med på mammas begravning. Och så här stiliga var vi den dagen!

En vacker känsla

Så står jag vid Jenny i kyrkan. Det är en timma kvar till begravningen ska börja.

Jag känner hur det där lugnet sprider sig i kroppen igen. Jag känner mig nästan harmonisk. Oron försvinner. Det är som att jag i förväg får veta att dagen kommer att bli en fin dag. Trots allt. Som att Jenny plötsligt viskat i bara mitt öra att allt kommer att gå fint.

Det handlar inte om att jag känner mig stark. För det ligger ingen ansträngning bakom. Lugnet bara finns där. Det är vackert att känna så i den stunden. Och resten av dagen.

Begravningen och minnesstunden blev mycket fina. Tack alla som var med. Och tack till vänner som hjälpte till med praktiska saker runt den här dagen.

På måndag är det premiär. Det blir första försöket att ta sig igenom en dag i den nya vardagen. Ungarna har ju varit igång ett tag nu, men på måndag är det dags även för mig. Och jag känner mig redo nu. Nästan otålig att ta itu med det här. Jag kommer inte längre hemma nu. Riskerar börja gå runt i cirklar. Och det vill jag inte. Jag vill framåt.

Låter det konstigt? Borde jag känna annorlunda? Är det för tidigt? Inte vet jag. Men Jag och Jenny har pratat så mycket om min och barnens framtid. Hon ville att vi skulle leva livet även när hon inte fanns längre. Gå framåt. Nu ska vi börja försöka lära oss det. Det är dags nu. Inte för tidigt. Och med hennes uppmuntran i ryggen känns det rätt.

Jag menar inte att jag är klar med allt det svåra. Bara att jag är redo att försöka bygga på det nya.  

Begravning

Idag klockan två är Jennys begravning. Det kommer att bli fint, men väldigt jobbigt.

Kom ihåg Jennys minnesinsamling här till höger idag. Målet är att på sikt samla in 100 000 kr till forskningen. Den behövs.

Tack alla.

// Lars

Musik

Lyssnar igenom musiken vi ska spela för dig på din begravning. Musik kan ibland göra minnen så tydliga.

Jag minns hur jag gick hem mitt på vägen den där natten. Så där galet lycklig. Jag hade förklarat att jag aldrig skulle våga ringa. Att jag skulle få för mig att du inte menade något och bara skulle tycka det var jobbigt. Jag fick dig att lova att ringa mig istället.

Jag minns hur det var att stå utanför din dörr. Du hade ringt och nu stod jag här för första gången. Vad skulle jag göra när du öppnade? Jag hade ingen aning. Var för nervös. Men jag ringde på ändå. Du öppnade.

Sen hände sexton år. Och nu sitter jag här och lyssnar på de två sånger du spelade om och om igen på din stereo den där första tiden. Så ofta att det blev våra sånger. Så ofta att minnen av den tiden blir så tydliga när jag hör dem.  Fina minnen. Och det är bra.

Men nu ska jag gå på din begravning. Det är verkligheten. Och det är sorgligt.

Ett lugn

Jag känner ett lugn inför framtiden. Ibland kan jag tycka att det känns lite underligt.

Det är väl inget underligt med känslan i sig. Men jag kan tycka att lugnet är underligt med tanke på vad familjen går igenom just nu. Jag har funderat lite kring hur det kan komma sig att jag känner så.

Jenny hade en förmåga att acceptera sin situation. Jag tror den var något utöver det vanliga. Jag har pratat om den förmågan ett par gånger. Hur den gjorde det så enkelt för oss runt omkring. Hur den tillät oss leva i en vardag fram till samma dygn som hon gick bort.

Att vi fick leva som vanligt mitt i allt det ovanliga har naturligtvis en stor del i det lugn jag känner nu. Men jag tror det handlar om mer än så. Vi pratade en hel del under Jennys sjukdomstid också. Och jag känner mer och mer vilken enorm hjälp jag kommer ha av de där samtalen.

Det finns ju liksom inga frågetecken. Jag vet att hon visste. Hon visste att jag vet. Allt jag ville hinna säga har jag sagt. Allt hon ville säga sa hon. Vi hade ett och ett halvt år på oss. Kunde sitta och prata genom nätterna i början precis som när vi just hade träffats. Det började redan på parkeringen utanför sjukhuset vid det första beskedet. Det slutade i ett par ögonblicks samförstånd när hon var för sjuk för att tänka riktigt klart det där sista dygnet.

Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara om Jenny istället ryckts bort från oss plötsligt. En bilolycka på väg hem från jobbet. Tänker på alla frågetecken. Visste hon? Trots att jag inte han säga allt det där jag ville ha sagt? Ville hon säga mig något?

Jag behöver inte hitta ett sätt att leva med frågetecken som aldrig går att räta ut. Vi hade tid att förbereda oss och rätade ut dem när Jenny levde. Och måste det nu bli så här så är jag oändligt tacksam över att vi fick den tiden. För jag tror att det är det som gör att jag idag, mitt i allt det sorgliga, kan känna det här lugnet när jag tänker på henne och framtiden.

Och det kanske inte är så underligt egentligen?

Mobilen

Jenny bloggade alltid från mobilen. Jag måste ju också testa. Det blir en bild från den nu pågående korvgrillningen.

Mellandag

Sol ute. Tre grader varmt. Sportlov.

En perfekt kombination av förutsättningar. Men idag blir det liksom inget gjort. Mår egentligen inte dåligt, men det är en sån där dag då jag mest sitter med en kaffekopp.

Ungarna sysselsätter sig själva. Får lite samvete över att vi inte är ute i nån slalombacke eller nått. Det känns som att vi slösar bort en dag. Det är ju egentligen bara att resa sig upp och ropa till ungarna att nu tar vi oss ut och gör något! Men det blir liksom inte.

Det skulle inte fungera idag. Skulle ju lyssna på magkänslan. Idag säger den sitt ner, drick kaffe och ta dig en funderare på saker och ting. Så får det bli. Kommer andra soliga dagar.

Viktor spelar DS. Klara har just kommit hem från stan. Hon har varit och handlat nya ritblock och pennor med farmor. Jag sitter i köket och lyssnar lite på dem. Dom verkar ha en bra dag utan slalombacken.

Måste snart åka och handla lite lördagsgodis. Sen blir det middag och hockey hos vänner. Där är magkänslan med på noterna. Ser fram emot det!

Men till dess får det vara en sån här mellandag. Där inget särskilt händer trots fina förutsättningar. En bortslösad dag. En fundersam dag.

Kanske en nödvändig dag?

Tre veckor

Igår var prästen här. Vi gick igenom begravningen nästa vecka. Det var ett bra möte och det känns som om det mesta börjar falla på plats.

Det mesta pappersarbetet börjar vara avklarat nu också. I alla fall på det viset att bollen nu ligger hos andra än oss. Det mesta postades igår.

Ungarna har sedan förra veckan gått förskola och skola i vanlig ordning. Förkylning av den tyngre varianten har gjort att de den här veckan varit hemma lite i omgångar. Själv är jag sjukskriven och planerar att börja om att jobba efter begravningen.

Har börjat ta lite i min egen tillvaro. Luncher, middagar, hockeykvällar och pyssel med huset. Har bestämt mig för att gå på magkänslan och så länge jag gör det fungerar det faktiskt bra. Jag har upptäckt att jag inte behöver sakna Jenny mindre för att må bra. Jag behöver inte fösa undan henne från tankarna. När jag mår bra förhåller jag mig bara på ett annat sätt till saknaden. Får inte det där dåliga samvetet jag trodde jag skulle få. Och det är bra. Jenny skulle gilla hur vi hanterar det här just nu. Funderar på att återuppta träningen som legat ner under de här veckorna. Det måste väl vara ett bra tecken?

Handlat kostym till begravningen. Kom i nått du känner dig bekväm och fin i sa Jenny. Kostym är kanske inte jättebekvämt. Men det ska ju kännas bekvämt på annat sätt än bara löst och ledigt också. Och kostym känns rätt nu. Lite spänd inför begravningen är man naturligtvis. Och det kommer väl att bli mer och mer så ju närmare man kommer. Den kommer att bli jobbig. Men fin också.

Idag är det tre veckor sedan Jenny gick bort. Vill lägga in en bild och väljer en från samma tillfälle som i ett tidigare inlägg. Men nu är vi med båda två. Klara lyckas ta en bild den där gången som blivit lite av en favorit för mig.