måndag 4 juni 2012

Korkat vuxen?

Det är svårt att hitta rätt ibland. Som när barnen är ledsna och saknar mamma. Jag skulle vilja vara bekväm med att säga att hon sitter på ett moln. Att hon tittar ner på dem, ser och hör dem och att de ska träffas igen en dag.

Jag vet inte riktigt varför jag inte säger så. Kanske för att det är lite för enkelt? Jag har själv en bestämd känsla kring vad som händer när någon dör. Den är väldigt skön att ha, men den låter sig liksom inte beskrivas på ett enkelt sätt. Jag kan knappt beskriva den för mig själv.

Jag förstår att barnen är små. Den där enkla orden skulle säkert fungera som en tröst för dem idag. Men det blir ändå inte. Jag tror att det har att göra med att vi valde att vara helt uppriktiga med barnen när Jenny var sjuk. Vi använde inga omskrivningar eller försköningar. Vi försökte förklara precis som det var. Och barnen verkade ta till sig det på ett bra sätt. Jag tror också att det bidragit till att det fungerar så pass bra som det gör idag.

Så jag fortsätter med det. Börjar jag använda mig av omskrivningar när jag pratar med barnen nu känns det som jag viker av från den väg vi valde då. Det kanske är en knepigare väg just nu, men jag tror det blir bättre så i det långa loppet. Jag hoppas ju att de ska hitta sin egen känsla kring det här så småningom.

Eller också är jag bara så där korkat vuxen?

Jag tog ett kliv till i helgen. Framåt alltså. En liten handling, men ändå en stor sak för mig. Det var dags för det nu.

17 kommentarer:

  1. Du är klok som en bok Lars! Du känneer era barn bäst och jag är övertygad om att du vet vad som blir bäst för dom,, även om man önskar att man ibland hade ett lexikon.
    Modigt att du tog ett kliv till, se bara till att du tar dom när du själv vill och inte för att någon annan tycker att du borde.
    Det kommer bli bra det här, det känner jag på mig...
    Sov Gott!

    SvaraRadera
  2. Hej Lars...
    Tycker du gör helt rätt...Jenny finns ju tyvärr inte med er längre men hon kommer ju alltid finnas i era hjärtan. Barn förstår mer än vi tror och därför är det bäst att vara ärlig i det man säger och tror på....
    Kram från moster Nettan

    SvaraRadera
  3. Lars, du är en klok pappa.
    Du månar om dina barn på bästa sätt. Jag tror på att man ska följa sin plan, alltså fortsätta att berätta på samma sätt som tidigare. Ärlighet, beskriva så att barnen förstår. DET är det som är viktigt, tror jag.
    Jag har följt först Jennys blogg (vet inte om jag någon gång skrev en kommentar) och nu din sen du började blogga. Detta är min första kommentar på din blogg. jag tittar in här varje dag och det som du skriver och hur du uttrycker dig, det berör mig djupt. Ni har ingen lätt situation att ta er igenom varje dag.
    Kramar till dig och era fina små barn.
    / också en mormor

    SvaraRadera
  4. Jo vi vuxna är nog lite korkade i bland - vi tänker så mycket och vi blir både mer invecklade coh korkade, men samtidigt lite klokare och ödmjukare med åren. Alla generationer vill dela med sig av sina egna erfarenheter för att göra det lättare för kommande generationer..
    Jag tror helt enkelt att det inte finns något rätt eller fel eller bara ETT bra sätt att prata med barn om svåra saker. Det viktiga är att man som vuxen pratar på ett sånt sätt att man själv är sann och står för det man säger och även vågar visa att man inte vet allt själv heller.
    /Elisabeth

    SvaraRadera
  5. Jag tror också att du gör helt rätt som säjer och gör det som känns rätt för dej/er. Jag har själv som personal på förskola varit på en föreläsning om barn och sorg. Det jag kommer ihåg var viktigt var det här att bara svara på barnets fråga när den kommer, inte "måla ut" och göra en lång utläggning utan helt enkelt försöka ge svar på just det dom undrar över just då. Andra frågor kommer när dom är mogna för det. Det är nog skönt och tur för dej att du har din "bild" klar om hur du tänker och tror, tänk alla vuxna som faktiskt inte själva varken vill eller orkar tänka tankarna, då är det ju så mycket svårare att svara sina barn. Dina barn har tur som har dej till pappa som månar om att göra allt så rätt och bra som möjligt för Er alla. Lycka till!

    SvaraRadera
  6. En liten pojke, 4 år, frågade när hans farmor dött, om farmor såg honom när hon låg död i kistan? Nej, svarade vi, hon kan inte se dig. Men kan farmor höra mig, frågade pojken. Nej, svarade vi, hon kan inte höra dig.Men kan farmor kanske ge mig en kram då? Nej, farmor kan inte ge dig en kram, svarade vi lite ledsna. Pojken var tyst länge , sedan sa han fundersamt - ... Men vad är det då som ligger i kistan? (en farmor utan ögon, utan öron och utan armar var vad han såg framför sig) Ett par månader efter farmos död satt pojken ute på altanen och pratade med ingen alls. Vi frågade vem han pratade med. Jag pratar med farmor, men hon pratar med englska bokstäver, svarade pojken.
    Jag tror som du, att barn måste få ett eget förhållningssätt till döden. Inget rätt, inget fel. Ja, Jenny kanske sitter på ett moln och ser ner över V och K, eller så finns hon helt enkelt inom dem, eller så är hon med på något annat sätt. Fortsätt på den väg du börjat, var ärlig och rak med dina tankar, låt sedan dem få fantisera fritt. Om mamma är en fjäril, en fågel eller en ängel - vad som passar dem bäst för stunden blir bra. Kram! Monika

    SvaraRadera
  7. Jag tycker att du gör rätt o följer ditt sätt, jag tror att du som är så tankfull och medveten gör det bästa för er. Barnen är som du säger vana vid ert sätt så jag tror att det blir bra. Jag brukar tänka (min mamma dog för 5 år sen) min mamma lever ju genom mig, hon har ju präglat mig genom hur hon själv var, så hon finns ju inom mig genom saker/tankar jag gör/har, det är väl oftast en fin gåva och som kan vara genom alla tider! Jag försöker berätta för mina barn, de träffade aldrig henne, hur hon va och brukade säga och på så sätt blir hon även verklig för dem. För egen del brukar jag själv tänka på hur hon om hon hade levt hade svarat mig och då känns det verkligen som att hon finns inom mig. Troligtvis på samma sätt som du känner att det sätt du har är rätt! Kram på dig / Malin

    SvaraRadera
  8. Det är nog klokt som du tänker och gör Lars!
    Barnen lär nog bilda sig en egen uppfattning i vuxen ålder. Jag skulle önska man återses igen efter döden. Men...men...vi får se.
    Ha en skön dag i morgon!

    Kram Susanne

    SvaraRadera
  9. Styrkekramar till dig och dina barn! /Tvillingmamman Charlotta

    SvaraRadera
  10. Lars, jag förstår dina tankar och jag tycker du gör rätt. Ingen av oss levande förstår eller vet vad som väntar då vi lämnar jordelivet. Kanske ingenting - kanske allt? Vi kan inte förmedla mer än ärlighet och det vi kan stå för, därför tycker jag du gör rätt som är ärlig mot dina barn.

    Du kämpar på, dina barn kämpar på sitt vis - men ni delar alla en erfarenhet även om den kan se olika ut för var och en av er. Du skriver att du tar en dag i taget och ser små, små framsteg i det - bra! Följer din blogg och tar till mig av dina kloka ord. Lev Lars, lev!
    Kraaam

    SvaraRadera
  11. Vad klok du är! Beundrar dig för att du är du och för att du så väl kan uttrycka dina tankar i det du skriver. Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  12. Tänker på er, kärlek till er dej och dina barn<3

    SvaraRadera
  13. Tycker att du är en fantastisk pappa. Du tänker så rätt i att man inte ska försköna sanningen för barn, för jag tror att om man börjar med det så kommer det att "bita en i ändan" till slut. Jag har alltid varit ärlig mot mina barn och svarat på deras frågor om liv och död på deras nivå. Om jag får säga det själv så har jag idag två trygga barn. De har alltid vetat att jag säger som det är, på gott och ont. Jag tycker mycket om att få följa er i bloggen och du skriver på ett mycket bra sätt.
    Önskar er en riktigt skön sommar även om den inte blir som den brukar.
    Annette

    SvaraRadera
  14. Rent generellt så brukar man säga att så länge man "bara" svarar på barnens frågor så belastar man dem inte med sanningar de inte är mogna att hantera. Att säga "jag vet inte, vad tror du?" är också ett svar. Jag tror att barn kan finna trygghet i att "prata" med en så nära som en mamma som gått bort. Som en del av bearbetningen. Det är det säkert för Dig Lars också. Och ingen kan ju veta. Bara tro. Även om jag inte är aktivt religiös så tror jag absolut att Jenny finns med Er.

    Bra Du tar steg framåt! Om Du tillåter Dig må bra så mår Dina barn bra!

    Styrkekramar!

    SvaraRadera
  15. Miste min pappa när jag var tolv och har aldrig fått några riktiga svar och i bland tom blivit ljugen för. Det gör att jag nu som vuxen känner att jag miste båda mina föräldrar när min pappa dog
    Jag har helt klart ett oklart sorgearbete bakom mig pga detta.
    Det gör mig mest arg nu, men tidigare mycket mycket ledsen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Din kommentar känns när jag läser den som väldigt aggrseivt och ledsen.
      Din pappa är död och din mamma (eller någon annan??) förklarade hans död för dig på ett sätt som är svårt att förstå, många frågetecken lever DU vidare med nu är min tolkning på det du skrev....
      Fråga rakt ut, raka frågot till de människor du har runt omkring dig men låt inte frågetecknen ta för mycket tid i från ditt liv. Ibland blir man tvigad att lämna sina "livs frågor" som frågetecken för evigt, men det är alltid bra att hitta sitt eget livspuzzel OM det GÅR...

      Radera
    2. Förlåt
      Glömde skriva min sign
      /Elisabeth
      god natt

      Radera