tisdagen den 29:e januari 2013

Resten av livet

Det är nu snart ett år sedan Jenny gick bort.

När jag startade den här bloggen ett par dagar efter hennes död var livet i kaos. Jag hade ingen aning om hur jag skulle komma vidare. Hur jag skulle kunna hjälpa barnen genom det som måste vara den värsta av mardrömmar för alla barn. Så föreslog min syster att jag skulle starta en blogg. Bringa lite ordning i tankarna och skapa något som kunde hjälpa mig att minnas den dagen barnen börjar ställa frågor. Och så fick det bli. Namnet på bloggen kom spontant. Allt just då var liksom en kamp. Och kampen handlade om resten av livet.

Viktor och Klara var med på hela resan. Vi visste inte vad som var rätt eller fel, men vi gick på magkänslan och så här i efterhand tycker jag att vi gjorde rätt. Ingenting kom som en blixt från klar himmel och jag vill tro att det varit en hjälp för dom sedan mamma försvann.

"Pappa, det här var en sorglig morgon, men det var ju väntat".

Barnen mår bra idag. Det händer naturligtvis att saknaden plötsligt slår till. Särskilt på kvällarna. Men det är trots det sorgliga också väldigt fina stunder. Inget att vara rädd för och inget som ska tröstas bort. Det räcker med att bara finnas. Känslan kring de där stunderna är att det är något som ska tas till vara.

Innan Jenny gick bort lovade jag henne att jag skulle hjälpa barnen minnas henne. I början handlade det mycket om att titta på bilder. Att skriva i bloggen. Jag hade en idé om att vi skulle tända ett ljus vid varje kvällsfika och jag försökte prata om henne när vi gjorde nått jag vet att hon skulle vilja vara med på. Men jag lärde mig snart att det just nu inte handlar om foton. Det handlar inte om att tvinga in Jenny i samtal titt som tätt och det handlar inte om ljus vid kvällsfikat. Barnen löser det på sitt eget vis. Dom plockar fram mamma när dom vill det själva. Och det jag var mest rädd för skrämmer mig inte längre. Barnen minns sin mamma. På sina egna sätt. Och när frågorna kommer har jag svaren. Det kommer att ordna sig.

Jag mår också bra. Jag har gjort det rätt länge. Jag hoppas människor runt om kring mig förstår att mitt och min familjs sorgearbete inte startade morgonen då Jenny gick bort. Det började väldigt mycket tidigare än så. Dels på grund av att vi tidigt visste att Jenny inte skulle klara sig. Men mest för att Jenny kunde acceptera att hon skulle gå bort. Det gjorde att vi hade lång tid på oss att verkligen prata och försöka förbereda oss. När Jenny gick bort blev allt kaos. Men mycket av sorgearbetet hade vi gjort tillsammans. Och efter en tid kunde jag och barnen stå rätt stadigt på benen igen. Jag kunde acceptera det som hänt. De frågor jag haft hade jag hunnit ställa. Det jag ville säga hade jag hunnit säga. Jag tillät mig må dåligt och tog ett steg uppåt ur gropen jag ramlat ner i först när det kändes säkert att ta det.

Så, tyckte Jenny att jag alltid förstod henne under den här tiden? Tyckte jag att hon alltid förstod mig? Kunde vi alltid hitta de rätta sakerna att säga och var blickarna vi gav varandra alltid fulla av kärlek?

Naturligtvis inte.

Det finns nog många vänner som kan vittna om den saken. Men om dagen gått dåligt fanns alltid kvällen när det bara var vi. Och där någonstans fanns det inte längre utrymme för anfall och försvar. Då pratade vi istället. Inga frågetecken blev kvar.

Jag åkte slalom med ungarna här om kvällen. Det var rätt lite folk i farten och Klara tuffade efter en något trevande start till sig lite och började åka upp och ner i barnbacken för egen maskin. Viktor åkte runt i de större backarna, men efter en stund kom även han till barnbacken. Det var en kall, stjärnklar kväll. Eftersom Viktor tog sig an att åka med Klara en stund gav jag mig iväg för några åk i de större backarna. En bit upp i liften tittade jag ner mot barnbacken. Viktor var då i full färd med att försöka få Klara att köra större plogsvängar. Han hade väl hört mina försök att få henne att sakta ner en aning. Och i ögonblick som det är allt som hänt så oerhört sorgligt. Att Jenny inte får vara med och se.

Jag har sedan en tid tillbaka fått uppleva att bli kär igen. På köpet kommer två härliga ungar som klickat fint med mina. Och en hund. Vi liksom syns och hörs när vi kommer travandes i full styrka. Men resten av den historien är bara min. Och någon annans.

Det här kommer att bli bloggens sista inlägg. Under en kaotisk tid i mitt liv fungerade den som ett sätt att få ordning på alla tankar. Den kommer att fungera som ett sätt att hjälpa barnen att minnas i framtiden. Men framför allt har den fungerat som ett stöd för mig i en svår tid av mitt liv. Jag vill därför tacka alla er som läst och lämnat kommentarer. Det är svårt att förklara hur mycket det betytt. Men jag är en riktig människa som berättat en verklig historia. Och ni har hjälpt mig på riktigt. Flera av er, om inte de flesta, hjälpte också Jenny via hennes blogg. På riktigt.

Så tack, alla.  

Den här resan började för rätt länge sedan nu. Med ett telefonsamtal från det blå som skulle visa sig vända upp och ned på hela livet. Den resan är över nu. Med livet som varit varmt bevarat i hjärtat, synligt i leendet när jag ser på mina barn, tar en ny tid vid med byggandet av nya planer för framtiden. Tillsammans med en underbar människa att dela det med.

Livet är härligt. Och jag hoppas det får fortsätta så nu.

För resten av livet.       

// Lars


söndagen den 14:e oktober 2012

År


Det har blivit en del prat om tid i de senaste inläggen här på bloggen. Just nu befinner vi oss i en tid där många jobbiga händelser inträffade för ett år sedan. Det är exempelvis inte så länge sedan det var ett år sedan Jenny blev förlamad.

Men det hände ju bra saker också. Idag är det exempelvis ett år sedan vi gifte oss.
14 oktober 2012

söndagen den 16:e september 2012

Tid

Gick igenom Jennys mobil ikväll. Hittade den här bilden som är tagen den 16 september 2011. Alltså för precis ett år sedan. Vi käkar surströmming hos kompisar.

Det ser ut som att Jenny sitter och tar sig en öl till Klämmorna. Eftersom levern var angripen av cancer kände hon sig inte bekväm med alkohol. Men ibland, exempelvis som när det vankades suring, testade hon att köpa alkoholfria varianter. För stämningens skull.

Visst gjorde dom sitt till för stämningen, men jag vill minnas att dessa drycker fick det smakmässiga omdömet "sådär".  

Hur som helst är bilden tagen för tolv månader sedan. Förra veckan var det sju månader sedan Jenny gick bort. På fem månader gick hon alltså från att handla alkoholfri dryck för stämningens skull till att inte finnas mer.


Det här med tid och vad som hinner hända när den tickar på kan vara rätt märkligt ibland.

Så man ska nog se till att ta vara på den. Och fylla den med stämning. Som på bilden.

Jenny och Fia den 16 september 2011
 

söndagen den 9:e september 2012

Tiden går

Oj. Tiden går.

Rätt nyligen hade jag och ungarna första sommaren utan Jenny att ta itu med. Nu är det plötsligt höst.

Sommaren har gått bra. Den har varit intensiv och vi har hunnit med mycket kul. Dessutom har vi haft tur och kunnat planera in allt tillsammans med kompisar och familj. Nu börjar vi så smått komma in i vardagslunken igen med jobb och skola.

Jag mår bra idag. Jag tycker själv att jag har kommit rätt långt i det här nya. Under en kul och intensiv sommar är det också enkelt att inte fundera så mycket. Men när allt lugnar ner sig och stannar upp kommer givetvis vissa funderingar tillbaka. Inte på samma sätt som tidigare. Jag vet inte exakt när de blev så. Men idag handlar funderingarna inte om det som varit. De handlar istället om framtiden. Även om framtiden på många sätt känns spännande.  

Att fundera är, för mig och i det här sammanhanget, en sak. Att tänka på något en annan.

Jag tänker på när dörrarna till barnens rum ännu inte var breddade. Rullstolen kom inte in i deras rum. Inte utan en väldig massa lirkande. Jag hade lagt Klara och hon sov. Jenny satt i sin rullstol i dörröppningen. Hon lutade sig fram så långt det gick och tittade på Klara. Länge. Sen ville hon bli flyttad till Viktors dörr. Kärlek och förtvivlan på samma gång i hennes ansikte.

Jag tänker mycket på det som varit.

Men jag funderar inte längre.

 

Viktor och Klara på bryggan ute i stugan.


söndagen den 29:e juli 2012

Andra vändan

Mitt uppe i andra vändan söderut den här semestern. Kolmården avklarat och nu kopplar vi av på Öland.

Det blir nog ännu ett snabbt besök i huvudstaden senare i veckan innan vi åker hem.

Det här går riktigt bra!


tisdagen den 10:e juli 2012

Första svängen

Första svängen för semestern går mot sitt slut. Sundsvall, Västerås och Stockholm snart avklarat. Big Meet, Grönan och bad har stått på agendan. Bland annat.

Det här med vänner är en bra grej. Det här med syskon likaså.

Semestern har börjat bra!

måndagen den 2:e juli 2012

Semester

Sådär. Semestern drar igång.

Jag har tidigare skrivit om den oplanerade helgen. Hur den kändes båda bra och jobbig. Jag har därför länge varit ganska kluven inför semestern. En ocean av ledig tid som på något vis skulle bli till något. Men det har löst sig bra.

Jag har kommit ganska långt nu. Jag har en bra ny vardag. Att Jenny är borta är på något vis accepterat. Om man får uttrycka sig så. Mitt liv blev på det här viset. Och jag har vid det här laget kommit en bit på väg med att göra något bra av det. Alla samtal vi tidigare hade om den här tiden visar sitt värde nu. Inga frågetecken ännu. Och jag tror inte längre att det kommer dyka upp några. För mig. Med barnen får vi se. Men just nu går det bra även för dem. Jag har bara den här starkare och starkare viljan att komma framåt. Och att försöka skapa förutsättningar för barnen att känna samma sak.

Som du ville.

Jag har fortfarande inte full koll på rent praktiska saker. Det kan ställa till det då och då. Det blir rätt tydligt nu att handlingen och tvätten i sig inte är det krävande. Det är att ha koll på läget som är utmaningen. Och hos oss var det Jenny som hade det. Men så här kommer det väl fortsätta vara tills jag lär mig helt enkelt. Fram till dess är det tur att ICA serverar korv med mos, att det går att be om hjälp med tvätten och att ungarnas fötter går att mäta.

Vi kommer att åka runt rätt mycket i sommar. Västerås, Stockholm, Kolmården och Öland. Kompisar, familj, stugor och djurparker. Med en bra spridning i tid. Kommer finnas fint med utrymme för att bara hänga på altanen här hemma också. Och att bara vara jag liksom.

På onsdag drar första svängen igång. Tidigare har mitt ansvar vad gäller packningen sträckt sig till att vara den som bär ut färdiga väskor till bilen och försöka komma ihåg de egna grejorna. Så är det ju inte nu. Och jag måste erkänna att det är lite komplicerat att få ordning på allt. Bära är ju visserligen rätt enkelt. Det gäller bara att lista ut vad som ska bäras ut.

Kollen på läget...