Andra vändan

Mitt uppe i andra vändan söderut den här semestern. Kolmården avklarat och nu kopplar vi av på Öland.

Det blir nog ännu ett snabbt besök i huvudstaden senare i veckan innan vi åker hem.

Det här går riktigt bra!

Första svängen

Första svängen för semestern går mot sitt slut. Sundsvall, Västerås och Stockholm snart avklarat. Big Meet, Grönan och bad har stått på agendan. Bland annat.

Det här med vänner är en bra grej. Det här med syskon likaså.

Semestern har börjat bra!

Semester

Sådär. Semestern drar igång.

Jag har tidigare skrivit om den oplanerade helgen. Hur den kändes båda bra och jobbig. Jag har därför länge varit ganska kluven inför semestern. En ocean av ledig tid som på något vis skulle bli till något. Men det har löst sig bra.

Jag har kommit ganska långt nu. Jag har en bra ny vardag. Att Jenny är borta är på något vis accepterat. Om man får uttrycka sig så. Mitt liv blev på det här viset. Och jag har vid det här laget kommit en bit på väg med att göra något bra av det. Alla samtal vi tidigare hade om den här tiden visar sitt värde nu. Inga frågetecken ännu. Och jag tror inte längre att det kommer dyka upp några. För mig. Med barnen får vi se. Men just nu går det bra även för dem. Jag har bara den här starkare och starkare viljan att komma framåt. Och att försöka skapa förutsättningar för barnen att känna samma sak.

Som du ville.

Jag har fortfarande inte full koll på rent praktiska saker. Det kan ställa till det då och då. Det blir rätt tydligt nu att handlingen och tvätten i sig inte är det krävande. Det är att ha koll på läget som är utmaningen. Och hos oss var det Jenny som hade det. Men så här kommer det väl fortsätta vara tills jag lär mig helt enkelt. Fram till dess är det tur att ICA serverar korv med mos, att det går att be om hjälp med tvätten och att ungarnas fötter går att mäta.

Vi kommer att åka runt rätt mycket i sommar. Västerås, Stockholm, Kolmården och Öland. Kompisar, familj, stugor och djurparker. Med en bra spridning i tid. Kommer finnas fint med utrymme för att bara hänga på altanen här hemma också. Och att bara vara jag liksom.

På onsdag drar första svängen igång. Tidigare har mitt ansvar vad gäller packningen sträckt sig till att vara den som bär ut färdiga väskor till bilen och försöka komma ihåg de egna grejorna. Så är det ju inte nu. Och jag måste erkänna att det är lite komplicerat att få ordning på allt. Bära är ju visserligen rätt enkelt. Det gäller bara att lista ut vad som ska bäras ut.

Kollen på läget...

Midsommar

Midsommar. Och solen skiner för en gång skull här uppe. Det är till och med varmt. Ska snart iväg på midsommarfirande hos glada vänner.

Jag och barnen var nere hos Jenny idag. Lite nya blommor och lite eftertanke. Viktor och Klara konstaterade att detta blir första midsommaren utan mamma. Men vi pratade också om hur Jenny ville att vi skulle göra såna här dagar. Leva och ha roligt. Visst, minnas, men inte grubbla för mycket.

Så kommer dagen också att bli. Och det känns bra.

Så ha en bra midsommar alla. Det kommer vi att ha!

Den 20 juni

Sådär! Då var man själv 37 år helt plötsligt... Vad gör egentligen 37-åringar?

Den 16 juni

Igår var det Jennys födelsedag. Hon föddes klockan ett på dagen den 16 juni för 37 år sedan. Det kändes därför väldigt bra att kunna ha hennes urnsättning igår klockan ett. Cirkeln blev liksom sluten på nått vis.

Det var den sista biten i allt detta. Nu är det på riktigt bara resten av livet kvar. Det känns bra att ha en plats att gå till med barnen och jag känner mig lättad att allt är klart.  

Men det ligger något väldigt evigt över en grav som är svårt att ta till sig.  

Korkat vuxen?

Det är svårt att hitta rätt ibland. Som när barnen är ledsna och saknar mamma. Jag skulle vilja vara bekväm med att säga att hon sitter på ett moln. Att hon tittar ner på dem, ser och hör dem och att de ska träffas igen en dag.

Jag vet inte riktigt varför jag inte säger så. Kanske för att det är lite för enkelt? Jag har själv en bestämd känsla kring vad som händer när någon dör. Den är väldigt skön att ha, men den låter sig liksom inte beskrivas på ett enkelt sätt. Jag kan knappt beskriva den för mig själv.

Jag förstår att barnen är små. Den där enkla orden skulle säkert fungera som en tröst för dem idag. Men det blir ändå inte. Jag tror att det har att göra med att vi valde att vara helt uppriktiga med barnen när Jenny var sjuk. Vi använde inga omskrivningar eller försköningar. Vi försökte förklara precis som det var. Och barnen verkade ta till sig det på ett bra sätt. Jag tror också att det bidragit till att det fungerar så pass bra som det gör idag.

Så jag fortsätter med det. Börjar jag använda mig av omskrivningar när jag pratar med barnen nu känns det som jag viker av från den väg vi valde då. Det kanske är en knepigare väg just nu, men jag tror det blir bättre så i det långa loppet. Jag hoppas ju att de ska hitta sin egen känsla kring det här så småningom.

Eller också är jag bara så där korkat vuxen?

Jag tog ett kliv till i helgen. Framåt alltså. En liten handling, men ändå en stor sak för mig. Det var dags för det nu.