Jenny stannade i tiden när hon gick bort. Hon klev liksom av resan där, trettiosex år gammal. Men jag och barnen var tvungna att fortsätta.
Nu måste vi titta ut genom bakrutan och se henne stå kvar där. Och för varje dag som går kommer vi lite längre bort ifrån henne. Inte i minnet eller i hjärtat. Men i tid. Och tiden blir liksom ett avstånd. Ju mer tid som förflyter, ju längre bort ifrån henne kommer vi.
Den dag jag fyller sextio kommer Jenny fortfarande stå kvar vid trettiosex. Många år. Stort avstånd. Jobbig tanke.
Går det att förstå?
Nu måste vi titta ut genom bakrutan och se henne stå kvar där. Och för varje dag som går kommer vi lite längre bort ifrån henne. Inte i minnet eller i hjärtat. Men i tid. Och tiden blir liksom ett avstånd. Ju mer tid som förflyter, ju längre bort ifrån henne kommer vi.
Den dag jag fyller sextio kommer Jenny fortfarande stå kvar vid trettiosex. Många år. Stort avstånd. Jobbig tanke.
Går det att förstå?
Jag undrar om det här verkligen är något jag ska ta mig igenom? Kanske handlar det mer om att jag måste lära mig leva där jag är?
"Livet måste ju gå vidare" säger en del.
SvaraRaderaNej,säger jag.
Man får ett nytt liv.
Ett nytt liv utan den älskade som försvann...
Mmm...Prcis så. Vi lever med två småkillar. Eviga småkillar som skulle ha fyllt 20 och 14 år i år. Det kommer alltid att fattas 2 par slitna gympadojjor i hallen och jag kommer alltid att laga för mycket mat. Inte kan någon förstå det. Men det är ok. Det är min historia. Så blev det för mig.
SvaraRaderaMan lär sig vare sig man vill eller inte. Idag ska jag gömma ägg. Ska hålla koll på antalet. ;) Fira. Det vet i sjutton. Men delta det gör jag alltid.
Önskar er en dräglig ganska ok helg. Ät lite godis och var rädda om varandra.
Det stämmer det du skriver, att du måste leva där du är. Du måste
SvaraRaderabörja ett nytt liv, med kanske nya intressen, trots din sorg, för
du kan inte grubbla över det som har varit. Jenny kommer alltid
att finnas i ditt hjärta, men du måste gå vidare nu... Kram!
Tårarna rinner när jag läser det du skriver. Du beskriver det så jävla bra, jag vet precis vad du menar. tiden bara tickar på och alla andras liv bara flyter på, men man själv vill man liksom inte ta klivet vidare för man är rädd.Man vill inte lämna den som försvann. Jag var rädd att glömma att inte komm ihåg. Men så här efter 16 år efter min son gick bort så finns han varje dag i mina tankar, jag har inte glömt jag har inte minder ont i mitt hjärta när jag tänker på han ,MEN jag är idag lycklig för att jag fick tid med han. Jag minns oxå att många sa att jag kommer ju att kunna få fler barn, att jag skulle gå vidare.....
SvaraRaderaDu ska göra det i dina takt. Låt ingen säga att du måste gå vidare nu. Du gör det när du är redo.
Kram
Jag tror att det är farligt att gräva ner sig i sin sorg under längre tid, för man
SvaraRaderamår inte bättre av det. Jag har själv gjort det under flera år,
och idag ångrar jag mig. Man får alltid höra att det är rätt att
sörja, men fel att gå vidare. Självklart förstår jag att du sörjer
Jenny nu, men ju fortare du kan gå vidare ju bättre är det. Kram.
Hej igen Lars!:)
SvaraRaderaJag läser vad du skrivit.. försöker sätta mig in i det, jag förstår att det måste vara så tungt!
Funderar runt det där med tiden.. du skriver att du kommer längre ifrån Jenny pga tiden.. så är det ju för livet fortsätter och det händer saker hela tiden.. men, jag tänker så här..om du ibland tar bort tiden.. då kan du vara vart du vill, i tanken, du kan i tankarna bara vara med Jenny när och var en stund.. sen hoppar du tillbaka till tiden igen..går det kanske att "trotsa" tiden på det sättet, vet inte..men så brukar jag göra ibland..;) allt kommer bli bra!
vårkram, Kristin
Det var verkligen vackert skrivet och man kan liksom se det framför sig. Men jag tror att din Jenny är med dig och barnen ändå trots att tiden går.
SvaraRaderaJa, så är det!
SvaraRaderaVäldigt snart är det exakt ett år sedan min mamma gick bort. Jag kan inte fatta vart detta året tog vägen. Ett helt år sen. Ofattbart. Det var på långfredagen förra året som vi åkte ambulans till sjukhuset. Påsken var ju lite senare i april förra året jämfört med i år. Mamma kom aldrig mer hem till sin bostad.
Jag tycker inte om påskhelgen! Förståeligt kanske.
Mamma skulle varit 84 nu men hon är fortfarande 83 i min värld. Det kommer hon alltid att vara. När jag själv fyller 84 (om jag får leva)kommer jag alltså att vara ett år äldre än min mor. Märkligt men så kommer det att bli.
Sorgen har förändrats lite under det här året som gått. Jag gråter inte lika ofta längre och min gråt är även den lite annorlunda än i början efter mammas död. Men sorgen finns kvar och saknaden är ofattbar och oerhörd.
Tror att sorgen och saknaden efter en livskamrat och mamman till era barn kanske de är något annorlunda än efter en mamma som fått leva ett långt liv ändå. Men jag vet inte. Hur ska jag veta?
Tankar går till dig och dina barn. Medkänsla.
Hälsar Nincasol
men så fint du skriver, som vanligt / Eva
SvaraRaderaSå fantastiskt bra beskrivet. Jag tror att det med tiden blir lättare. Jag hoppas och måste tänka att det är så annars skulle tanken på att förlora någon nära bli för outhärdlig. Att tänka att livets gett som en gåva och är inte en självklarhet för någon borde alla tänka på. Gråt, skrik och sen låt dig uppfyllas av liv, låt dig erbjudas en framtid med kärlek och glädje. Glad påsk!
SvaraRaderaDu skriver så fint Lars. Men även om det är jobbigt att tiden går och avståndet mellan dig och Jenny blir större så är nog också tiden som hjälper dig att leva vidare. / Veronica
SvaraRaderaTack för att du delar med dig dina tankar. Ingen som gått igenom det du och dina barn har gjort förstår. Inte jag heller även om jag kan känna en väldig sorg i hur du har haft det och hur du har det. Jag vill dela med mig av en länk som jag vet har hjälp flera i din situation. Här finns det människor som verkligen förstår dig och som är villiga att hjälpa. När du känner att du orkar och funderar lite över vad det är kan du kanske i alla fall titta in på deras hemsida? http://www.vimil.se/. Hoppas det är till lite hjälp. Styrkekram från U-B.
SvaraRaderaDu måste kanske bara följa med i sorgen.
SvaraRaderaDen känns så här idag,på ett annat sätt nästa vecka. Det måste nog ha sin gång och få ta sin tid. Det kan inte vara annat än att ta varje dag som den är. Och inte se för långt fram för då blir det tyngre.
Kanske finns andra i din ålder som upplever samma sak som du kan ventilera med?
Din blogg är mkt givande att läsa. Tack för det!
Livet blir aldrig detsamma, saknaden och sorgen efter Jenny kommer att finnas med dig, men se annorlunda ut i i olika tider. Det är så fruktansvärt orättvist att du ska bli lämnad kvar, att hon bara 36 år ung ska lämna detta livet, det finns ingen rimlig förklaring till detta. Att förlora sina föräldrar när de passerat 90 bast är tungt, men då har de levt sitt liv, fått se sina barn växa upp, det går lättare att acceptera även om det givetvis är tungt. men en ung människa eller ett barn, det finns inte på världskartan. Kämpa på, släpp ut det du känner på, du kommer stsrkare ur varje "pärs" Kram
SvaraRaderaDu skriver så fint, hittar så träffsäkra bilder som känns helt självklara när man läser. Din kärlek och saknad andas i varje mening. Orden träffar rakt i mitt hjärta och jag blir så ledsen och arg över att ni bara fick ha varandra så kort tid! Förbannade skitsjukdom! KRAM
SvaraRaderaEn dag i taget. EN dag. Det finns en anledning till den så väl använda frasen. Vardagen blir outhärdlig om man tänker år framöver. Jag vet. Stor kram till dig och familjen! /Annelie
SvaraRaderaÅh Lars..... Ta hand om dig och killarna!
SvaraRadera/eva
Vill bara skicka lite karlek och kramar till dig Viktor och Klara.
SvaraRaderaVisst är det orättvist Lars.Förstår precis vad du menar när du skriver att när du blir 60 så är Jenny fortfarande 36.Vår Simon skulle nu ha varit 17 år men för oss är han bara 13 som han var när cancermonstret tog honom ifrån oss.Detta är något ingen kan förstå eller sätta sig in i som inte har vår vidriga erfarenhet.Att sedan många klagar på allt och ingetmen kanske har fått leva i 80 år utan sjukdomar...dom ger man inget för.Att unga människor drabbas av cancer är så fel.Att mista sin mamma som era barn har gjort och att mista ett barn....det finns inga ord.Ni får ta hand om varandra så gott ni kan du och barnen.Kram Kia(Simons mamma)
SvaraRaderaFör att orka med att leva i nuet måste man på något sätt lära sig att ta sig förbi och igenom de största krokarna o groparna på den fortsatta vägen. Avtåndet i tid ökar och de starka och svåra känslorna blir mindre skrämmande - de blir mer en del av vardagen. Att sorg o smärta alltid finns blir som en vana.
SvaraRaderaBygg ett Jenny rum i dig, möblera fint med omsorg och lär dig trivas där, detta rum finns alltid, dit kan du återvända när du vill.
/Elisabeth
Hej!
SvaraRaderaJa det är nog så. Sorgligt nog. Tomheten efter Jenny kommer du nog alltid att ha, mer eller mindre. Vissa stunder som kommer kännas bättre och vissa stunder mindre bra eller inte alls bra.
Men tänker att, tillåt dig leva i där du befinner dig för stunden, här och nu.
Jag har inte behövt gå igenom en sådan svår och hemsk händelse som du. Men för mig började det kännas bättre sakta men säkert när jag tillät mig göra den inre resan. Som är nödvändig. Allt måste som sagt få ta den tid det tar för att kunna bearbeta saker och ting.
Sköt om er! Styrkekramar Tvillingmamman Charlotta Sjungande
Jag vill bara säga att ditt sätt att skriva är helt magiskt. all kärlek till er även om jag inte känner er alls.
SvaraRaderaDu skriver så klokt. Att er Jenny klev av sin resa när hon var 36 år och där är hon kvar. Medan ni måste följa vidare med på livets resa. Det går aldrig att förändra det och det är stundtals svårt att acceptera det.
SvaraRaderaAtt längta till livet som var före blir en del av din vardag. Att försöka hitta ett liv i det liv som är efter måste få ta sin tid. I början är sorgen så stor och tar all plats. Det är så det måste få vara. En älskad människa är borta och att lära sig att leva utan henne är ett stort arbete som tar all energi. Mitt i allt detta så finns de vardagliga tingen som pockar på och som måste göras. Jag hoppas du är omgiven av människor som bär dig i din stora sorg.
All styrka till dig och din familj.
Kram från Karin - änglamamma till Johanna
Jag tror jag skrivit det här om "bron" till dej tidigare, men jag gör det igen för jag tycker det är en bra liknelse. Om vi som varit med om sorg kan tänka på livet som " vägen före sorgen- sen bron(när allt det tråkiga hände) och sen vägen på andra sidan, det som blir det nya livet efter". För mej som kommit en bit på väg är det så tydligt hur jag mådde "mitt på bron" där du är nu. Sen har tiden gått och jag har kommit en bit från bron och "det nya livet" har börjat ta plats. Nu kan jag i tanken springa över bron flera gånger om dan och minnas det som var före, jag behöver inte helle bli fast på bron utan kan minnas och le vid tanken på det som var, allt fint vi fick tillsammans. Jag hoppas och tror du kommer dit så småningom, men du måste nog tillåta dej att "vara på bron" ett tag först. Lycka till ! från en mamma som mist sin son.
SvaraRaderaDu är verkligen fantastisk på att klä tankar i ord. Du beskriver saker så träffande och så fint. Mina egna tankar flaxar sekundsnabbt i huvudet, bara jag förstår vad jag menar, aldrig kan jag återberätta på det sättet du gör. Tack för det!
SvaraRaderaKram till dig och dina fina barn!
/Mija
Hej Lars.
SvaraRaderaJag följde Jennys blogg samt Elisabets.Jag har haft en svår sorg, i livet, och jag liknar den vid en blyertspennas udd.I början vass, sedan rundare udd.Udden kommer alltid att finnas där ,men i mjukare form.Funderingar kommer alltid att finnas för dig, om Jenny ,hur livet skulle ha tett sig för er och barnen.När barnen ,fyller år, när de tar student, körkort osv, skulle Jenny varit där.Jag kommer att följa din blogg och jag ger dig styrkekramar.Du har något mycket fint efter din Jenny, barnen.Jag tror Jenny ler i sin himmel ,när hon tittar ner på er.Lev idag stund för stund.En dag , blir det bättre jag lovar, har själv varit där du är idag.
Förstår att det är jobbigt nu. Jag saknar också Jenny, tänker på henne varje dag. Kom och hälsa på när ni vill...varma kramar och tankar till er. /Josefin
SvaraRaderaMinnen av Jenny kommer ofta fram. Jag ser vänner som är ute och går med sina små i barnvagnar, då minns man den tiden av livet, den som delades så mycket med Jenny. Jag går på teater och tänker på den gången Jenny var med. Jag träffar någon ur föräldragruppen eller ser någon som jag träffat i sällskap med Jenny. Jag kör förbi Sjungande Dalen, ser vackra tulpaner, bläddrar i mobiltelefonens kontaktlista och ser hennes nummer..................
SvaraRaderaOlika känslor väller fram. Sorg, glädje, tacksamhet, saknad, ilska, panik....
Jag tänker mycket på dig, viktor och Klara. För er finns det minnen av Jenny i varje steg som ni tar- känslor hela tiden!! Känslor som är kärlek och som man är glad över att man har men också så svåra ibland att bära !
Kram Therese
Önskar de fanns något man kunnde göra ,säga och
SvaraRaderaså skulle ni må bättre men just nu finns det inte de.
jag tror inte man går igenom sorgen å kommer ut på andra sidan utan jag tror man lär sig leva med den <3 men när var och hur de händer vet nog inte riktigt någon, de är nog olika för alla.
Men en sak vet jag och de är att du är så otroligt stark och klarar det här en dag i taget.
Tänker på er Många Kramar från Ulrica Andersson