Korkat vuxen?

Det är svårt att hitta rätt ibland. Som när barnen är ledsna och saknar mamma. Jag skulle vilja vara bekväm med att säga att hon sitter på ett moln. Att hon tittar ner på dem, ser och hör dem och att de ska träffas igen en dag.

Jag vet inte riktigt varför jag inte säger så. Kanske för att det är lite för enkelt? Jag har själv en bestämd känsla kring vad som händer när någon dör. Den är väldigt skön att ha, men den låter sig liksom inte beskrivas på ett enkelt sätt. Jag kan knappt beskriva den för mig själv.

Jag förstår att barnen är små. Den där enkla orden skulle säkert fungera som en tröst för dem idag. Men det blir ändå inte. Jag tror att det har att göra med att vi valde att vara helt uppriktiga med barnen när Jenny var sjuk. Vi använde inga omskrivningar eller försköningar. Vi försökte förklara precis som det var. Och barnen verkade ta till sig det på ett bra sätt. Jag tror också att det bidragit till att det fungerar så pass bra som det gör idag.

Så jag fortsätter med det. Börjar jag använda mig av omskrivningar när jag pratar med barnen nu känns det som jag viker av från den väg vi valde då. Det kanske är en knepigare väg just nu, men jag tror det blir bättre så i det långa loppet. Jag hoppas ju att de ska hitta sin egen känsla kring det här så småningom.

Eller också är jag bara så där korkat vuxen?

Jag tog ett kliv till i helgen. Framåt alltså. En liten handling, men ändå en stor sak för mig. Det var dags för det nu.