Egen
tid. Jag har tagit mig det nu. Först Stockholm och sen Storforsen. Jag börjar
lära mig lite om den här figuren som heter Lars. Försöker tänka jag istället
för vi just de där stunderna. Och jag tycker det går riktigt bra. Ska jag vara
helt ärlig kan jag idag känna att just den här biten av det nya livet faktiskt
känns spännande. Det var rätt länge sedan jag bara var jag.
Får man känna så nu? Jag tror det. Jag vet en som håller med mig. Så jag kommer
fortsätta se till att ha egen tid.
Vi har valt gravplats åt Jenny nu. Det blir där hon ville. Under ett träd.
Visade barnen platsen igår och dom tyckte den blev bra. Snart är det Jennys
födelsedag och då ska hon få komma dit.
Idag har jag varit på banken. Det var dags att avsluta Jennys konton och se
till att allt hamnade hos mig. Känslan av att städa undan henne är rätt
påtaglig. Men det handlar ju naturligtvis inte om det. Har fortfarande inte avslutat
hennes mobilabonnemang. Och det står att det är Jenny som ringer i min mobil
när någon ringer mig hemifrån. Det är nog dags för även de bitarna nu.
Bland
annat.
Har en känsla av att Jenny liksom håller med mig om det. Glöm mig inte, men se
till att gå framåt sa hon. Det är dags för ett par steg nu. Känner mig redo för
det.
Du, kanske blir det rent av en kort promenad?
Klart att du måste hitta igen dig själv Lars, i det livet som du ska leva nu.För att kunna fortsätta, för att orka.För din skull, för dina barns skull, för löftet du gav till din fina Jenny. Det kanske blir en kort promenad framåt, en bakåt, en längre framåt. Låt det ta den tid som passar dig, er. inte samhället, inte andras åsikter och känslor. det är dina känslor som är de viktiga. Kämpa på.
SvaraRaderaTänkte på er igår. Du är fantastisk.
Skönt att läsa att du är på banan!
SvaraRaderaLåter som ett smart upplägg det där, en sak i taget.
Hoppas att ni får en fin sommar, massa sol, ledighet och samvaro så att ni kan ladda upp batterierna lite!
Vi är många som hejar på er!
Helt rätt att du unnar dig egen tid - BRA gjort! Du måste hitta DITT liv och dig själv igen. Precis som det tar tid att lära sig att leva tillsammans måste man lära sig att leva själv. Unna dig en semestervecka med egen tid i sommar - Ladda om batterierna! Kloka Jenny ville inte att du skulle sluta leva när hon gick bort. Följ din magkänsla, må bra!
SvaraRaderaGott att höra ifrån dig, och att du nu känner dig redo för att ta ett par steg, kanske rentav en kort promenad.....
SvaraRaderaTa det varligt, och gör det som känns rätt för dig och barnen.
Vi (läsare) står bredvid dig på resan och stöttar och peppar när det behövs.
Kram till dig
Det är så rätt tänkt, Lars..Jag är övertygad om att Jenny skulle sagt "The show must go on" även om det kommer svåra stunder ibland, båda måste få finnas för att läka sorgearbetet.
SvaraRaderaKram till dig
Maggie
Glömma Jenny kommer du inte att göra:)) förstås. Men du ska absolut inte ha dåligt samvete för att du kan må bra emmellanåt. Ingen tror att du sörjer mindre för det.
SvaraRaderaDu gör det jättebra, kämpa på.
härligt Lars, jag är övertygad om att Jenny håller med dej<3
SvaraRaderaHej på dig! låter väldigt bra! du har ett liv att leva, Jenny kommer du ju alltid ha kvar i hjärtat, minnena och i dina barn, hon kommer ju alltid finnas där.. men dagarna och livet pågår samtidigt :)
SvaraRaderaTa en liten promenad i livet du.. tror att både du och barnen behöver det! ha en riktigt skön sommar! kram Kristin
Hej! Läser din blogg och vill bara att du ska veta att jag ofta tänker på er. Följde J blogg. Tycker det är bra att du samlar krafter inför nya steg. Du är inspiration för många och jag berättar din historia för många. Ha en fin dag och försök njuta av varje ögonblick du upplever som lyckliga stunder!
SvaraRaderaFantastisk vilka fina tankar du har. Storforsen är en mäktig plats, för mig ett ställer för eftertanke. Hoppas att du i den takt som du känner tar nya steg, både du på egen hand och ni tillsammans.
SvaraRaderaJag håller med dig:)!! Kram
SvaraRaderaSkönt att se dig här igen, varit orolig över hur du har mått.
SvaraRaderaHar varit själv vid Storforsen, både på sommaren och på vintern.
Det är väl lite så du har haft det som Storforsen på vintern och nu börjar det töa upp för dig.
Att tillåta sig egen tid är svårt och det är BRA att du har gjort det för som du skriver så ska du nu lära känna en "ny" Lars, utan din fina Jenny.
Hoppas du får fler tillfällen till egen tid.
Varma tankar, Cathrine
Härligt med lite egentid. Det behöver man som ensamförälder. Det saknar jag, skulle också vilja ha det ibland. Men svårt utan mor-och farföräldrar eller andra som kan vara barnvakt. Men hon blir större och jag tröstar mig med att det blir bättre längre fram. Du verkar vara en kanonpappa på alla sätt, men man måste ta hand om sig själv också annars orkar man inte. Jag själv måste ta tag i min träning som helt legat nere de senaste åren. Man får bit för bit komma igen med livet, små steg i taget.
SvaraRaderaKramar från Yvonne i Luleå
Du gör så rätt, Lars.Så hade jag också velat att min man Per skulle göra om jag inte blir frisk från cancern. Det är fint och vackert. Det är dags. Det fick ta sin tid och nu var det "rätt". Det tycker jag är vackert.
SvaraRaderaKram på dig och din egentid
Hej Lars
SvaraRaderaVill gärna upprepa det som en vän sa till mig
"-Det handlar inte om att lägga sorgen och minnen bakom sig och gå vidare utan det handlar om att lära sig att leva på nytt, med sorg och minne och det nya livet"
Livet blir inte alltid som vi planerat och vi vet så lite om framtiden! Låter som du tar små steg framåt, du kommer att fortsätta och din älskade Jenny kommer alltid att finnas med.
Tänker på dig och dina små, du är Lars och pappa och det går hand i hand, njuta av din egentid, det är du och dina barn värda.
Varma Kramar
Marina
Du har så rätt kämpa på...i din nya vardag..
SvaraRaderaFin text! Tack för att man får vara med och läsa om hur det går!
SvaraRaderaTycker mig t.o.m. minnas att Jenny skrev något liknande det du citerar, i ett av sina blogginlägg, men jag kanske minns fel.
SvaraRaderaHon sa det av kärlek vilket du vet. Och du gör helt rätt som följer hennes önskan. Du går framåt i all saknad. Det var det hon ville.
Hälsar Nincasol
Hej!
SvaraRaderaJag skriver en liknande blogg, eller nej, det gör jag inte. Lika blir det aldrig, men vi har gått igenom liknande händelser i livet, men ungefär lika gamla barn också. För mig har det gått längre tid sen det hände, men jag kommer också ihåg när den där lite tabubelagda lyckokänslan infann sig. Det är spännande att leva, trots allt. En lycka. Omslut den och välkomna den!
Kram från en olyckssyster
Så vackert! Så starkt av dig och andra att dela mer er, och naturligtvis så glömmer ingen någonting så svårt, men livet är här och nu, och det gäller att leva så gott man kan. Minnena har man kvar, dom finns där, och kanske hämtar man också styrka från dessa minnen. Kram, styrkekramar i massor!
SvaraRadera