Just
nu handlar det mesta om att bit för bit lära sig leva i allt det nya. Ibland
känner jag att jag borde ha kommit längre än vad jag gjort. Att fler saker
skulle fungera bättre än vad de gör. Men det är trots allt bara tre månader
sedan Jenny gick bort.Jag har insett att jag inte kommer att vakna upp en dag och känna att jag plötsligt kommit igenom allt detta. Det handlar mer om att just lära sig leva med det som hänt. Det går inte heller att lägga allt på plats på samma gång. Jag har försökt, men jag klarar inte av det. Därför får det bli bit för bit.
Vissa bitar är viktigare än andra. Vissa bitar är knepigare än andra. Men det blir allt tydligare att bitarna framför allt är många. Därför kommer det att ta tid att få ordning på allt. Jag vet inte om det kommer att komma en dag när jag känner att jag är klar med den här bit för bit perioden. Jag tror snarare att livet sakta men säkert kommer kännas mer och mer enkelt. Att funderingar tar mindre och mindre tid. I takt med att bitarna faller på plats.
Idag lärde sig Klara att cykla. Hon har tidigare konsekvent vägrat sätta sig på cykeln, men idag var det dags!
 |
| Klara cyklar. Viktor ropar ut heta tips i bakgrunden. |
Så fina barn Lars!! Jag tycker att du klarar bit för bit perioden jätte bra, kram till er alla tre!
SvaraRaderaSå modigt av Klara att börja cykla-det är stort!!
SvaraRaderaAllt kräver sin tid-livet är sånt, det går inte att rusa , för då får man en tvärnit sen....
Du kommer att en dag känna att ditt hjärta verkligen är fyllt med skratt och lycka, då är det som hänt bearbetat .......inte glömt, för vi glömmer aldrig och våra kroppar glömmer aldrig.
Men vi hittar en balans och lär oss leva utifrån våra nya förutsättningar. Du är en så klok pappa så det kommer att bli så bra för er......
Kram Mariab
Det tar tid, och man får ta bit för bit. Det är därför jag kallar min blogg Leva livet här och nu. Jag klarar inte mer än så. Det har ändå snart gått åtta år sen jag miste min man och mina söner sin pappa, och jag måste fortfarande ta livet bit för bit. Jag har ett bra liv, tror att jag skrivit det tidigare. Men det blir aldrig som förut. Varje födelsedag då han skulle ha fyllt år, sönernas födelsedagar, vår bröllopsdag, och annat som händer i livet, då sköljer det över en. Men jag är tacksam att fått vara tillsammans med min förra man och att jag har träffat en ny fin man, att jag får uppleva vår, sommar, höst och vinter. Försöker ta vara på livet och glädjestunderna och njuta, det är jag/vi skyldiga honom. Vi fortsätter att leva. Så blir det för er också en dag. Kram Carita
SvaraRaderaBit för bit låter klokt. Glöm inte att det är DINA bitar och att DINA bitar lägger sig där dom ska, när dom ska.
SvaraRaderaTre månader är ingenting!
Du har vant dig att ha J vid din sida under en lång tid, att helt plötsligt stå själv går inte på en kvart.
Ta den tid du behöver och ta hand om bitarna, det kommer underlätta både för dig och barnen.
Jag tycker ni är duktiga, kämpa på!
Läser din blogg... följde Jennys!
SvaraRaderaVill bara att du ska veta att ni finns i mitt/våra tankar och hjärtan var dag! Dag för dag, vecka för vecka! Livet fortsätter här och nu...man vet aldrig vad som händer imorrn. Jenny har lärt mig att leva livet fullt ut!!Kram till er alla och er fina ängel som kikar ner på oss
Ett stort steg att cykla. Heja Klara. Ja en dag i taget låter klokt, och kanske inte så mycket annat att göra. Det tar tid. Men tiden kommer också att kännas mindre svår. Tycker du är fantastiskt stark Lars. /Lena Degerman
SvaraRaderaJippi! Duktiga Klara! Vet att hon varit lite motsträvig till det där fordonet, (och L var likadan), men hips vips så lär de sig och då är det som om världen, och tjejen med för den delen, blir så mycket större! Extra lycka om Vicke-man kan (och får!) vara coach till lillasyster! Kramar Monika
SvaraRadera"Viktor ropar heta tips" - ahhh så gulligt!
SvaraRaderaLycka till Lars!
Heja Klara!!!
SvaraRaderaVi längtar efter dig Lars, ses om ett par dagar!!!
Kram
Du tänker så rätt. Jag hörde om en mamma som förlorat sin dotter. När hon såg tornen i World Trade Center rasa sa hon : precis så känns jag inombords, allt är nere på våning 0. Sen blir det en uppgift att bygga upp våningarna igen, ibland känner man kanske att man kommit upp till våning 3 och så rasar man tillbaka igen till 2:an. Men som du säjer , bit för bit så sakteliga. Det kommer att ta tid men en dag ska du känna att -oj, idag känns det ju riktigt bra, jag är nog på våning 6 idag! Sakta men säkert, Lycka till!!
SvaraRaderaSom vanligt träffar du så rätt och förklarar känslorna på ett otroligt bra sätt. Även om det inte är samma förlust vi varit med, jag förlorade min mamma, så är sorgen och saknaden ett faktum. Mitt sätt att bearbeta var att precis som du, ta allt bit för bit och hantera jobbiga tankar efterhand som de kom. Sen kom jag oxå på att det gällde att skapa ett nytt "som vanligt" igen. Jag tänkte ofta att jag bara ville att allt skulle bli som vanligt igen och vid något tillfälle fick jag insikten att det var dags att skapa ett nytt som vanligt igen. Ett som vanligt som var att ha sorgen och saknaden som en bit som helt enkelt tillhörde det nya vanliga. För mig hjälpte detta mycket. Tänker ofta på dig och dina fina barn, all styrka till er. Och glöm aldrig Lars att du är en fantastisk människa och makalös pappa.
SvaraRaderaBit för bit...känner igen detta.Det måste få ta tid,inget man kan skynda på.Det har gått ganska precis ett år sedan min pappa gick bort.Han finns i mina tankar ofta men smärtan har på något sätt dämpats en aning.Hela min vardag tas inte upp av smärtan längre och nu kan jag känna mer glädje när jag tänker på honom.Sköt om dig och barnen.(Jenny är stolt över dig i sin himmel)<3
SvaraRadera