Lite ostrukturerad handling på Ica efter jobbet. Sen hämta Klara. Viktor är redan hemma. Lyckas krångla ihop en hyfsad middag. Sen vill ungarna se film. Håller ett öga på hockeyn också.
För mig som pappa är den oplanerade helgen fylld av umgänge med våra barn. Men för mig som förälder är den ensam. Därför är den oplanerade helgen både bra och jobbig.
Känslan av att vara ensam dyker upp lite här och där. Men oftast samtidigt med känslan av att inte få dela vissa saker längre. Dela så där som man vill kunna göra som förälder. Dela så där som man vill kunna göra i en familj. Jag har ingen bra relation till de där känslorna ännu. När de kommer tar de för stor plats. Trycker liksom undan det som är bra. Därför måste den relationen bli bättre.
Så den oplanerade helgen är nog inte bara både bra och jobbig. Den är nog väldigt nödvändig också.
 |
| Storforsen, juli 2009. Kanske inte en fredag. Men mysigt hade vi. |
Hej Lars!
SvaraRaderaVilken fin människa pappa du är! Att bli ensam med två små barn är ett hårt slag men barnen kan skatta sig lyckliga att de har dig som PAPPA och att du var en underbar make har vi ju alla förstått. Helgerna blir vad vi gör av dem och dina barn har fina helger med dig.Kramar i massor
Ville bara skicka några kramar till dig!
SvaraRaderaHon finns där. Där i ditt hjärta.
SvaraRaderaKramar från Maria
Jag sitter på jobbet igen och tänker på er, läser din blogg, funderar över er situation och hur du klarar av den. Jag hoppas och tror att barnen ger dig mycket styrka men även att minnet av Jenny, hur stark din älskade vän, fru och klippa var, hjälper dig i svåra stunder också.
SvaraRaderaJag hoppas att du Lars, förstår vilken bra pappa och förebild du är!
Lars, du har väl massor av sorg och saknad att få ut. De kommer att finnas kvar länge men jag tror du behöver gråta och tillåta dig att uppleva de allra mest ledsna, "hemska" känslorna. På så vis kanske de inte kommer rasande och driver bort det som är positivt, lika mycket. Fortsätt prata med Jenny i tankarna! Hon är med er, på ett eller annat sätt.
SvaraRaderaDu verkar vara en så fin människa, jag tänker på er varje dag och önskar dig och familjen tålamod och kraft att ta er igenom den här värsta tiden, glädje och allt gott.
Stor och kärleksfull kram till er alla, AK
Du skriver så oerhört fint, lågmält - men så tydligt hur ditt liv är här och nu. Du är så oerhört tuff och hård mot dig själv upplever jag av det du skriver i inläggen. "Dyken" av ensamhet och saknad och det här med att dela upplevelser som föräldrar och allmänt känslan av tvåsamhet - de känslorna går inte att tvätta bort ens med klorin. Det gäller nog att våga ta matchen med dem... Du skriver med en så stor krass insikt om hur ditt liv är nu så jag är säker på att du vinner matchen med alla jobbiga och tunga känslor du slås av, men låt tiden gå lite till..., var snäll emot dig själv också!
SvaraRaderaIngen möter tunga känslor med ett lätt hjärta!!!
Kramar Elisabeth
För första gången läser jag din blogg och känner mig extremt berörd. Du skriver så fint om din älskade Jenny och genom att du delar med dig av det tragiska som er familj har gått igenom så påminner du samtidigt mig om att livet är så skört och måste levas fullt ut varje dag. Vad är kvalitetstid med familjen egentligen? Tid är tid. Det gäller att ta till vara på varje sekund. Jag önskar dig all styrka och sänder många vara kramar till dig och era fina barn! //Lisa
SvaraRaderaDu gjorde det absolut bästa och fina för Jenny när hon fanns. Bär det i ditt hjärta och tag stegen sakta framåt och tillåt dig att vara ledsen och sörja. Du och barnen har ju förlorat den viktigaste i ert liv. Livet går vidare hur krasst det än låter. Du och Jenny finns i era underbara barn som ni skapat tillsammans, det kan ingen ta ifrån dig och att du är en fantastiskt pappa men tillåt dig ibland att få vara som du känner, jätteledsen men kanske lite, lite glad en liten sekund. Hoppas du hittar kraften så småningom. Du har ju gett din familj massor med kraft, försök tillåt dig ta hand om dig själv lite grand ibland. Kram från en farmor
SvaraRaderajag blir som alltid väldigt berörd av din blogg. Du skriver på ett annorlunda sätt än många andra bloggar. När jag läser den "förstår" jag hur du känner även om jag så klart inte kan det egentligen. Stor kram
SvaraRaderaKämpa på, det ordnar sig, det kommer bli bra.
SvaraRaderaStyrkekramar till dig och barnen<3
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaTänker på er
Många styrkekramar till er.
Underbar bild <3
SvaraRaderaLisbeth
Life is not fair!
SvaraRaderaFin bild:) Vi lever i samma fas fast omvänd..förlorade vår dotter för 3 år sedan och varje dag är fortfarande en kamp...vi levde för henne 24 timmar om dygnet, hennes sjukdom gjorde att det var så...Nu finns bara en tomhet kvar som vi aldrig lyckas fylla....Livet är en kamp...Du kämpar bra:) Mvh Lena
SvaraRaderawww.jozzan.com
Lars! Jag förstår din känsla! Och hur jobbigt det måste kännas även om jag befinner mig mer på samma sida som din fru gjorde! Tyvärr! Men tomheten i en familj att förlora en förälder är ju vidrig för båda parter och barnen också! Du verkar så stark och duktig mitt i ert kaos! Vi tänker på er! Kram Lina!
SvaraRaderaVill bara skriva att din fina men tragiska blogg berör mig! Den får mig att vara tacksam för att jag och min man fått se våra tre barn växa upp! Jag har även fått glädjen att få ett barnbarn! Önskar dig och barnen styrka och lycka till ert fortsatta liv. Jävla skitcancer!! Inga barn ska förlora sina föräldrar när dom behövs som mest! Föräldrar ska få se sina barn växa upp! Har satt in en liten peng i minnesfonden. Kram trogen blogg läsare
SvaraRadera