fredag 27 april 2012

Andra behandlingsomgången


Den första behandlingsomgången gick som ett urverk. Behandling varannan vecka. Ett cellgift som gjorde sitt jobb. Tumörerna minskade. Men det blev aldrig någon riktigt fart på den andra behandlingsomgången.

Vad gäller allt annat än sjukdomen präglades den sista sommaren av umgänge, glada tider och vackert väder. Men det är historier för senare inlägg.  Vad gäller just sjukdomen präglades den sista sommaren av ständiga avbrott i cellgiftsbehandlingen. Var det inte lunginflammation så var det feber eller för låga vita. Eller blodpropp. Eller strålning som inte gick att kombinera med cellgiftet.

Vid det första läkarbesöket hyste vi därför inget större hopp om att behandlingen skulle ha haft samma inverkan på sjukdomen som den första behandlingsomgången. Men trots misstron verkade behandlingen fungera även nu. Jenny skriver om läkarbesöket här.

Mot hösten blev det mer och mer besvärligt. Smärtorna blev så pass allvarliga att Jenny tillslut behövde rullstol till hjälp. Så en tisdag var Jenny nere i Umeå för förberedelse för strålning. Hon fick då i förbifarten en medicin som skulle verka stärkande för skelettet. Läkarna skulle senare beskriva det som att de betraktade riskerna med medicinen jämförliga med att ge någon Alvedon mot huvudvärk. Men Jenny reagerade  kraftigt på medicinen samma natt.

Jag sitter i soffan i vardagsrummet och stör mig på ett skallrande ljud jag inte kan placera. När jag går för att titta efter vad det är hittar jag Jenny i sovrummet med svåra frossbrytningar. Skallrandet kommer från att hon skakar tänder. Hon kan knappt prata och biter i täcket för att få stop på skakandet. Efter en stund börjar hon klaga över smärta. Några minuter senare ropar hon okontrollerat rakt ut av smärtan. Jag ringer AHS som kommer och ger morfin i spruta. Allt som allt kanske det tar en halvtimme innan smärtan är under kontroll. Samma sak händer natten därpå, men den här gången kopplar AHS en morfinpump.

Jenny skriver i sin blogg att det hände natten mot onsdag, men jag är rätt säker på att det var natten mot torsdag. Jenny säger att hon börjat domna av i tårna. Hon somnar, slipper smärtan, men vaknar upp torsdag morgon och är förlamad från midjan och nedåt. Det visar sig senare att en tumör som vuxit in mot ryggmärgen skapat ett sådant tryck att nervbanorna slutat fungera. Det här är Jennys största rädsla som plötsligt blivit verklighet. Hon rasar ihop här. Tappar gnistan på riktigt för första gången sedan hon blev sjuk.

Ett par veckor senare har vi fått hemmet anpassat för rullstol. Dörrar är breddade och Jenny har börjat kämpa sig upp ur det svarta hål hon föll ner i. Vi sitter i Umeå i samma rum från vilket hon skrev inlägget "Förlamad" i sin blogg. Läkarna avråder från vidare behandling. Jenny tittar på mig.

- Det är dags att sluta drömma nu, säger hon.

Sen åker vi hem. Jenny tar ingen mer behandling mot sin sjukdom.    

16 kommentarer:

  1. Så fint du skriver... jag kan känna känslan och nästan se det framför mig...Tänk va livet kan va hårt... Skickar en STOR kram! /Ella

    SvaraRadera
  2. Känner så med dig. Har flera likanade erfarenheter med nära anhöriga. Du skriver fantastiskt.Sorgen går aldrig över men det kommer att bli lättare att andas så småningom. det är omöjligt att tro just nu, jag vet....
    Kram

    SvaraRadera
  3. Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg. Du skriver på ett otroligt gripande sätt och du förmedlar dina känslor genom orden. Tack för att du låter oss dela dina tankar och ditt liv. Jag hoppas att du i framtiden kan fylla ditt liv med glädje och skratt igen, även om det i vissa stunder känns väldigt långt borta. Kram

    SvaraRadera
  4. Du skriver med sån inlevelse och så målande att att jag liksom kan se er framför mig. Det som griper tag i en är känslan av hopplöshet, att helt tappa fotfästet.
    Så gripande och så hemskt.

    Varför denna cancer???

    Tänker på er och skickar många varma kramar

    Maria

    SvaraRadera
  5. Kramen på er.
    Vi tänker på er/Ulrika och alla i Umeå

    SvaraRadera
  6. Du skriver fint, men ännu bättre är, att genom att kunna skriva så så märks det att du var närvarande med din Jenny och att ni älskade varandra, älskar varandra. Kommer att bli bra för era barn att läsa.

    SvaraRadera
  7. Du ger styrka och insikt i livet som inte alltid blir som man tror! Ger mig perspektiv i livet. Fina välskrivande ord där din kärlek för Er Jenny lyser! Tack!

    SvaraRadera
  8. Fan. Bara en spontan reaktion.

    SvaraRadera
  9. Tänker på dig och din familj! Du skriver vackert.

    SvaraRadera
  10. Åh....jag glömmer bort att andas när jag läser dina inlägg och detta ger mig så ont i magen. Den överjävliga sjukdom....finner inga ord! Önskar dig och barnen en skön Valborgshelg tillsammans

    SvaraRadera
  11. Tänker på er så! Jag hatar denna cancer! Hoppas verkligen att nån forskare ska hitta svaret på gåtan! Jag vet att det tyvärr är för sent för Jenny och tyvärr mest troligt för mig också... Men jag ger inte upp! Många kramar till dig och dina fina barn! Lina (Linasliv)

    SvaraRadera
  12. Herregud man tappar andan..<3

    SvaraRadera
  13. Du skriver så känslosamt och fint. Er kärlek lyser starkt i alla dina inlägg <3 Så hemskt att stå helt maktlös bredvid och tvingas se när ens livspartner/mamma/dotter/svärdotter... får det ena dåliga bekedet efter det andra och äts upp inifrån mer och mer av sin sjukdom.
    "Det är dags att sluta drömma nu" Vilka starka insiktsfulla känslor de orden innehåller och vilken styrka att orka uttala dem! Så mycket oro, ångest och rädsla. Fy tusan för cancer!!!!!!

    SvaraRadera
  14. Så fint du skriver Lars!

    SvaraRadera
  15. Tack för att du delar med dig av allt detta Lars.Jag vet också hur viktigt det är att få berätta om allt det man gått igenom...Om och om igen pratade jag om händelsen runt pappa när han gick bort.Det kändes så viktigt att berätta och att någon lyssnar och bryr sig.Du har många som bryr sig om dig och barnen och gärna lyssnar.Jag vill tacka dig som ger oss alla förtroendet.Kramar till dig och barnen<3

    SvaraRadera
  16. Svårt att hitta något att kommentera, känns onödigt på något vis......du har orden, känslorna och dina minnen. Förvalta dem väl. Kraaam till er alla

    SvaraRadera