söndag 9 september 2012

Tiden går

Oj. Tiden går.

Rätt nyligen hade jag och ungarna första sommaren utan Jenny att ta itu med. Nu är det plötsligt höst.

Sommaren har gått bra. Den har varit intensiv och vi har hunnit med mycket kul. Dessutom har vi haft tur och kunnat planera in allt tillsammans med kompisar och familj. Nu börjar vi så smått komma in i vardagslunken igen med jobb och skola.

Jag mår bra idag. Jag tycker själv att jag har kommit rätt långt i det här nya. Under en kul och intensiv sommar är det också enkelt att inte fundera så mycket. Men när allt lugnar ner sig och stannar upp kommer givetvis vissa funderingar tillbaka. Inte på samma sätt som tidigare. Jag vet inte exakt när de blev så. Men idag handlar funderingarna inte om det som varit. De handlar istället om framtiden. Även om framtiden på många sätt känns spännande.  

Att fundera är, för mig och i det här sammanhanget, en sak. Att tänka på något en annan.

Jag tänker på när dörrarna till barnens rum ännu inte var breddade. Rullstolen kom inte in i deras rum. Inte utan en väldig massa lirkande. Jag hade lagt Klara och hon sov. Jenny satt i sin rullstol i dörröppningen. Hon lutade sig fram så långt det gick och tittade på Klara. Länge. Sen ville hon bli flyttad till Viktors dörr. Kärlek och förtvivlan på samma gång i hennes ansikte.

Jag tänker mycket på det som varit.

Men jag funderar inte längre.

 

Viktor och Klara på bryggan ute i stugan.


11 kommentarer:

  1. Jag blir alldeles varm när jag läser... det här hade Jenny gillat!
    Du klarar det bra, ni fungerar, livet fortsätter... <3
    Största våndan måste vara att skada sina nära och kära!
    All heder! <3 <3 <3

    SvaraRadera
  2. Vad härligt Lars!! Jag betvivlade inte för en sekund att du skulle klara detta, men så kul att få läsa hur bra det går.
    Det är klart att du tänker på det som varit, det försvinner ju inte, men som du skriver funderar du inte hela tiden längre och det betyder att du får mer ro. Du och barnen förtjänar det bästa!
    Jenny kommer alltid att finnas med er och ingen skulle bli gladare än hon av att läsa detta inlägg.

    Många kramar från Enskede (Sthlm)

    SvaraRadera
  3. Vilken fantastiskt härlig bild
    Skönt att höra att ni har det bra
    KramKram

    SvaraRadera
  4. Så underbart att ni har hittat ert nya sätt att fungera!
    Så självklart att tankarna ibland måste få komma både för dig och barnen-det är ju ett sätt att leva vidare på.....
    Kan tänka mig att åren då Jenny var så sjuk-"tog" mycket kraft och energi från dig också???
    ( har en multisjuk man och jag tycker att det tar kraft från mig också-även om det är han som är sjuk, så är ju jag och våra barn en del i allt som händer..)
    Så bara att få semester och vila ut är ju positivt.......(missförstå mig inte för det bäst är ju om cancer och andra sjukdomar inte finns och att våra nära får vara friska.....men livet är ju inte sånt alla gånger) Må väl! mariab

    SvaraRadera
  5. har saknat Dig här.....men har någonstans tänkt att Du nog kanske har det så bra att behovet att skriva av sig inte har funnits där lika påtagligt som tidigare och när jag ser vad Du skriver och den vackra bild Du visar, så är det nog så att sommaren och semestern har gjort Dig gott, hoppas Du får fortsätta ha det bra framöver, även om minnen och tankar dyker upp...../ C

    SvaraRadera
  6. Jätteskönt att höra att allt är bra med er och att ni har haft möjlighet att njuta av sommaren.

    SvaraRadera
  7. Så mysig bild! Och roligt att se att sommaren varit bra trots allt.
    / Erika

    SvaraRadera
  8. Blir så glad att du äntligen orkade och ville uppdatera oss som följt er och hoppas att du orkar ge oss en in blick i ert nya liv. Tror och hoppas att alla vi förstår att ni måste gå vidare och att ni inte på något sätt glömt vad som hänt men vi är alla realister och inser att du måste gå vidare och vi vet alla att Jenny ville detta och önskar er ett fantastiskt liv men om du känner och orkar så hör gärna av dig på bloggen när du känner att det är läge.

    Kramar till er alla från en som följde din underbara Jenny varje dag men som är realist...du/ni måste gå vidare med Jenny i era hjärta

    SvaraRadera
  9. Hej, tänkte bara kommentera.... Jag själv heter Jenny och är 14 år. Jag tänkte att de skulle var kul att se någon blogg som drevs av en person som hade samma namn, underskattat, jag vet, men vad kan man födriva tiden en torsdagskväll hemma när man ligger hemma och är sjuk? Inte allvarligt, bara en förkylning som är rätt irreterande för kan inte göra mycket. illafall, jag har läst ett tag om er ikväll,långt bak i akivet. Jag är... Avundsjuk, kan man säga det? På er, dig, Jenny, Vikto och Klara, på eran styrka ni har. Det är inte många människor som klarar det ni går igenom, men ni gör det otroligt bra. Det ska du veta, ni är otroliga människor. Och en sak som är säker, det finns inte många barn som har en så stark pappa som du är. Nr dom växer upp och blir tonåringar kommer dom ha en fantastisk pappa. Jag själv skulle jättegärna kunna säga så om min pappa, men han och jag bråkade om min tro för fyra år sedan, var alltså bara 10 år när jag fick uppleva en sak som har gett mig ärr för livet. Jag fick uppleva det alla någon gång är rädd för, att.... Att bli slagen. (har inte sagt just den biten till någon förutom nyligen då jag vägade säga det till min bästa klmpis)Jag kan inte, tål inte, när folk jag såväl känner och vet inte kommer gjöra mig något ont, men kan jag inte låta någon greppa om mina handleder, ta tag i mina armar... jag fick uppleva det som jag trodde bara fanns i mardrömmar. Men lyckligtvis hade jag ringt mamma och bett henne komma och hämta mg innan jag sprang ut ur huset. Kommer fortfarande ihåg så tydligt hur ja sprang i skogen i ett par tofflor typ, inte så smart.. Men jag sprang så fort jag kunde men inte var snabbt nog. Han kom efter mig med bilen och jag ser det framför mig, strålkastarna som är riktade mot mig när jag ut från skogen ställer mug på vägen. Han kommer och drar in ig i bien och säger en massa som jag inte kommer ihåg samtifigt som han kör tillbaka till huset där han då försöker dra ut mig ur bilen, armarna runt min mage och bara drar. Men på ntt sätt lyckas jag hålla mig kvar i bilen tills min mamma och styvfar kommer och tar hand om situationen. Säger åt mig att gå och sätta mig i deras bil medans dom står och argumenterar med min pappa. Efter en stund kommer mamma och min sgyvfar och vi kör till sjukhuset eftersom jag redan hade fått blåmärken. Jag hade förutom blåmärken och chock, en svårt stukad fot. Har inte efter den kvällen träffat honom. Vad jag vill sägamed detta är... Jag hafe en svår tid där, rädd att han skulle komma.till mammas och min styvpappas hus och göra mig illa.

    Men.. Kmara och Viktor kommmer ha en fantaatisk pappa som inte gör något ont till dom, och jag vill verkligen att det inte ska hända någon annan. Så skydda dina barn, men samtidigt inte för mycket. Man måste ha friheten att växa som människlr, både stora och små. Så kmpa, det kommer bli mycket bättre när ni är över den här första sorg perioden. Vill dom prata om Jenny, låt dom prata. Svara på deras frågor även.om det är tuffa svar. Ge dom styrka unddr livet. Och.... Fortsätt lev.

    SvaraRadera
  10. Du skriver så förnuftig och sunt - fundera är inte fel men det uppfattas som lite mer osäkra och just fundersamma tankar. Att du *tänker* känns som du har hunnit rätt långt och är på väg vidare i ditt liv...
    Jenny och du måste ha vågat prata mycket med varandra och vågat sett döden som var på väg i vitögat rent krasst... Imponerande och starkt gjort av er!
    Eftersom hon älskade dig och era barn ville hon naturligtvis att ni skulle leva vidare och ha ett ett rikt och bra liv. Så imponerande att hon lyckades bita sig i läppen och förmedla det till dig så starkt att du orkar unna dig att må rätt bra! Jag tror Jenny själv har stor del i att DU "ringlar" dig vidare i livet och tar alla dina erfarenheter med dig på din resa i resten av livet.
    //Elisabeth W

    SvaraRadera
  11. Fint och klokt sagt. / Monika

    SvaraRadera