Margareta

Hur beskriver man en fantastisk människa? Hur förklarar man vilken enorm betydelse hon haft för vår familj och våra anhöriga? Och har för den delen. Jag har egentligen ingen aning. Men om jag berättar om det första mötet tror jag att det kanske framgår.

På en stund ska vi träffa läkaren. Det är visserligen inte helt säkert, men både jag och Jenny har våra aningar om att det inte kommer bli något positivt läkarbesök.

När vi sitter där i rummet på patienthotellet och väntar känner jag mig liten. Jag menar inte liten på ett bra sätt, utan som att jag är fem år och vilse i skogen. Paniken ligger nära och man vill på något sätt komma ur situationen. Man är rädd och vill hitta hem igen. Men det går inte. Man är vilse och kan inget göra.

Jag brukar såna gånger komma ihåg ett tillfälle då jag faktiskt var liten. Liten på ett bra sätt. Jag minns inte hur gammal jag var, men det är sommar och leken har avbrutits av ett åskoväder. Jag sitter på trappan till huset under tak och fikar bullar. Det spöregnar och luktar sådär i luften som det bara kan göra när man är liten och har sommarlov. Jag tänkte ju inte på det då, men som vuxen minns jag det där tillfället som totalt bekymmersfritt. Sommarlov, bullar hemma på trappan, i lugn och ro väntandes på att åskan ska dra förbi. Inte ett bekymmer i världen.

När jag mår som jag gjorde i det där hotellrummet är det till den känslan jag vill.

Hotellrummets telefon ringer plötsligt. Den som ringer heter Margareta och presenterar sig som onkologsjuksköterska på hotellet. Hon undrar om det går bra att hon kommer upp och pratar med oss lite. Det gör det.

Bara en liten stund senare har jag plötsligt sommarlov och sitter där på trappan och fikar bullar. Det är som om mamma plötsligt tittat fram mellan tallarna och jag inte längre är vilse. Där och då blir Margareta en vän. Söker ni efter en person som lever upp till uttrycket ”rätt person på rätt plats”? Då vet jag var hon finns!

En stund senare får vi de jobbiga beskeden av läkaren. Margareta möter upp på hotellet. Som hon kommer göra så många gånger senare.

Jennys behandling påbörjas dagen därpå. Tack vare vår nya vän känns det inte lika nervöst.

Sån är hon, Margareta.

Tack för att jag fick ha med dig här!

Kommentarer

Jag vill återigen tacka för alla fina kommentarer här på bloggen. Tack för allt stöd, alla tips, all omtanke och för alla de erfarenheter som ni delar med er av.

Det betyder så oerhört mycket.

// Lars

Två veckor

Tänk att den här tiden för två veckor sedan låg du här och sov. Och om bara några timmar är det två veckor sedan du gick bort. Det är så overkligt.

Jag gör allt jag kan för att hålla vad jag lovat.  

Till Viktor och Klara i framtiden, del 1

Ungar, snart har det gått två veckor sedan mamma somnade in.

Den dagen när mamma gick bort fick ni var sitt brev av henne. Hon kunde ju inte prata med er när det behövdes som mest. Du Viktor läste ditt brev själv och jag hjälpte dig Klara att läsa ditt. Jag har inte läst ditt brev Viktor, men du har berättat lite av vad som stod i det. Och jag förstår att ditt var lika fint som Klaras.

Efter att ni läst breven satt du Viktor en lång stund inne på ditt rum. Du var ledsen och använde täcket som ett tält. Egentligen ville du vara ensam, men om jag lovade att du inte behövde prata fick jag sitta där en stund. Efter ett tag ville du spela Nintendo 3Ds.

Du var också ledsen Klara. Men när mamma i brevet till dig frågade om du minns den där picknicken ni hade på garagetaket blev du glad och ville berätta för alla vad hon menade.

Ni ville båda vänta med att gå in till mamma till lite senare. När det väl blev dags var det först lite jobbigt, men sen gick det bättre. Ni tände var sitt ljus. Ni strök henne på handen både två.

När mamma skulle åka hemifrån gick vi in till henne igen och sa hej då. Efter det trodde jag att det bästa var att vi gick och såg lite på TV. Men ni ville inte det. Ni ville ju vara med om när hon åkte. Så fel man kan tänka som pappa ibland. Man tror att man vet. Men det gör man inte alltid.

Ni visade de som skulle ge mamma skjuts hur hennes säng fungerade. Sen stod vi i alla i hallen och sa hej då igen när hon åkte.

Så var ni med den dagen mamma gick bort. Men ni har ju varit med hela vägen ungar. Jag berättar mer om det sen.

// Pappa

Rummet med cancer

Om man tänker sig att cancer bara finns i ett speciellt rum, kan man säga att vi gick in i det rummet när vi fick besked om att Jenny var sjuk. Sedan gick vi aldrig ut igen. Vi bodde där.

I rummet fanns cancern och det var naturligtvis mycket skrämmande. Men med tiden upptäckte vi andra saker med rummet. Förutom cancern såg vi att det här rummet inte var särskilt mycket annorlunda än rummet vi befunnit oss i innan cancern. I själva verkat var det mesta sig likt. Vi kände igen oss. Vi kände oss hemma. Och vi började slappna av.  Vardag.

Jag menar inte att vi inte blev rädda när Jenny fick jobbiga besked av läkare. Jag menar inte att vi inte blev ledsna när vi tänkte på vad sjukdomen skulle få för konsekvenser. Men genom att acceptera cancern och dess konsekvenser som en del av vårt rum kunde vi leva livet där inne. Vi behövde inte krypa ihop i ett hörn.

Ja, cancern i rummet tog Jenny ifrån oss. Men vägen dit var inte hemsk. Mina sista två år med Jenny hör istället till de bästa under vår tid tillsammans.

Nu har jag och våra barn gått in i nästa rum. Vi bor där. I det här rummet finns sorg och saknad. Just nu ser vi mest bara det. Men jag undrar vad vi kommer att hitta i det här rummet med tiden?

Cancern börjar, del 2

Jenny fick genomgå flera olika undersökningar. Läkarna ville veta var primärtumören satt. Det kunde bidra till att identifiera vilken typ av cancer det var och hur den på bästa sätt skulle behandlas. Om den nu gick att behandla.

Jennys syster gifte sig den sommaren. Hon bor i Kalmar och tanken var att vi skulle åka ner och tillbringa några veckor där. Vi har varit där med jämna mellanrum eftersom Jennys mamma tillsammans med sina syskon har en stuga på Öland, som ligger precis utanför Kalmar. Där har Jenny tillbringat nästan alla somrar som barn. Läkarna letade fortfarande efter den där primärtumören, men ville ändå att vi kortade av resan för att efter den kunna påbörja behandling. Några veckor blev därför åtta dagar.

Den sista undersökningen av Jenny gjordes i Umeå med någon typ av specialkamera som var upptransporterad från Uppsala. Bilderna från den skulle ge den sista pusselbiten som behövdes för att avgöra vilken typ av cancer det rörde sig om. Undersökningen sammanföll med vår resa till Kalmar, så med fullpackad bil stannade vi till i Umeå.

Dagen därpå, strax utanför Kalmar, stannade vi till för en paus med glass. Det var en solig och fin dag. Vi passade på att ta några bilder. En av dem blev fotot på Jenny som hon senare skulle använda sig av på sin blogg. Hon har även valt det här fotot som det hon vill ha vid sin kista på sin begravning.

Vid tiden för det där fotot var Jenny ännu helt opåverkad av sjukdomen. Vi hyste gott hopp om att det skulle lösa sig på något vis när vi pratade med varandra. Men i efterhand insåg vi att vi båda två hade en fundering som vi inte då vågade dela med varandra. En god vän, en sån som är mer som en bror, hade förlorat sin bror i cancer bara några månader innan Jennys sjukdom upptäcktes. Då handlade det om cancer i gallgångarna. Både jag och Jenny hade naturligtvis läst hennes läkarintyg som skrevs vid hennes sjukskrivning och båda hade vi reagerat i det tysta över en av formuleringarna. Cancer i de intrahepatiska gallgångarna stod det. Så någonstans visst vi redan när fotot här ovan togs att oavsett var primärtumören satt, så skulle det här kanske inte gå vägen. Men ingen av oss vågade nämna något om det ännu.

Först när vi satt hos läkaren efter vår resa och vi fick beskedet pratade vi om vad vi läst i läkarintyget flera veckor tidigare. Nu bekräftade läkaren att primärtumören satt i levern. På grund av spridningen till skelettet var operation utesluten. Jenny fick veta att hon aldrig skulle bli frisk. Att sjukdomen skulle korta hennes liv.

Ingen behandling fanns utformad för hennes sjukdom, men behandling skulle hon få i alla fall. Det fanns behandlingar för andra typer av cancer som visat sig ha viss effekt.

Obeskrivbar rädsla. Allt på spel. Hand i hand.

Men, nu visste vi vad vi hade att göra med. Och nu var det krig!    

Dagarna går

Idag var Jennys dödsannons och runa i tidningen.  

Dagarna går. Ibland är det som om Jenny bara är borta på en resa. Hon har ju inte varit borta längre än så ännu. Så kändes det när vi var och handlade saker till huset. Eller när jag var på bio med barnen. Underligt. Jag trodde det skulle kännas svårare med bion. Men även då kändes det som om Jenny var iväg bara tillfälligt. Som om jag snart skulle få berätta vad vi gjort medans hon varit borta.

Och så ibland blir det så oerhört verkligt. Så sorgset. Den där insikten som flimrar förbi. Som när vi bara var tre i familjen på väg hem efter middag hos vänner i fredags.

Eller som idag på morgonen då jag läste tidningen.