tisdag 21 februari 2012

Rummet med cancer

Om man tänker sig att cancer bara finns i ett speciellt rum, kan man säga att vi gick in i det rummet när vi fick besked om att Jenny var sjuk. Sedan gick vi aldrig ut igen. Vi bodde där.

I rummet fanns cancern och det var naturligtvis mycket skrämmande. Men med tiden upptäckte vi andra saker med rummet. Förutom cancern såg vi att det här rummet inte var särskilt mycket annorlunda än rummet vi befunnit oss i innan cancern. I själva verkat var det mesta sig likt. Vi kände igen oss. Vi kände oss hemma. Och vi började slappna av.  Vardag.

Jag menar inte att vi inte blev rädda när Jenny fick jobbiga besked av läkare. Jag menar inte att vi inte blev ledsna när vi tänkte på vad sjukdomen skulle få för konsekvenser. Men genom att acceptera cancern och dess konsekvenser som en del av vårt rum kunde vi leva livet där inne. Vi behövde inte krypa ihop i ett hörn.

Ja, cancern i rummet tog Jenny ifrån oss. Men vägen dit var inte hemsk. Mina sista två år med Jenny hör istället till de bästa under vår tid tillsammans.

Nu har jag och våra barn gått in i nästa rum. Vi bor där. I det här rummet finns sorg och saknad. Just nu ser vi mest bara det. Men jag undrar vad vi kommer att hitta i det här rummet med tiden?

39 kommentarer:

  1. En varm kram till er från Västerås.

    Jag har nog aldrig läst en blogg som berört mig så mycket som din, det är inte ofta men får se cancern ur ditt perspektiv. Det kanske blir en bok:)

    f.d Skelleftebo

    SvaraRadera
  2. I det rummet fina DU, finner Du resten av livet.

    SvaraRadera
  3. Du skriver så otroligt fint om hur ni haft/har det. Har själv gått igenom svår sorg och har hunnit en bit på väg "i det nya rummet"
    Jag läste i en bok om att man kan likna sorgen och det som följer med vid en bro. På den ena sidan livet "som det var" innan, sen bron "när allt hände" och sedan den andra sidan som bli "det nya livet efter"
    Jag kan nu i efterhand verkligen känna hur vi hade det när vi var "på bron" man kunde inte riktigt se att det fanns en fortsättning, hur skulle man lyckas få ett bra liv igen?
    Men nu har tiden gått och sorgen har fått verka i kroppen, det finns en "ny sida" på bron och jag kan ständigt i minnet springa tillbaka och uppleva och minnas livet som det var innan. jag kan dessutom springa över bron utan att stanna där och grubbla över det som hände. Det liv som var och de liv som blev "Resten av livet" Lycka Till! och alla styrka från mej.

    SvaraRadera
  4. I det nya rummet finns allt som fanns i det andra rummet men ur lite andra perspektiv. Där finns olika vrår eller delar som är tunga av sorg o saknad men jag tror att det mesta av rummet består av nya upplevelser allt från det lilla till det stora, som skänker glädje o även lycka.
    Styrkekram till dig!

    SvaraRadera
  5. Jag måste bara säga attjag tycker du skriver fantastiskt, om livet, om din Jenny, om barnen. Fortsätt - jag är helt övertygad om att det är ett bra sätt att bearbeta det svåra.

    SvaraRadera
  6. Så fint skrivet! Många varma kramar till er.

    SvaraRadera
  7. Vilken tur Jenny har haft --- som har haft dig vid sin sida under denna svåra tid!
    Heder åt dig Lars!
    Kram till er alla
    Lisbeth

    SvaraRadera
  8. Skönt att Du kan se att de senaste två åren med Jenny hör till de bästa! Som jag skrivit tidigare - kvalitetstid! Nu är det ju riktigt surt att det ska måsta till ett cancerbesked för att man verkligen ska leva som om varje dag vore den sista. Jag är övertygad om att Ni hade ett bra liv före också, men jag menar rent generellt.

    Verkligen tvetydigt det där - att ett cancerbesked är bland det värsta man kan få och samtidigt som det bidrar till ett jobbigare liv så tvingar det även till ett mer innehållsrikt liv. Samtidigt som innehållet är det värsta med behandlingar, oro och ångest, är det också det bästa med riktig närhet, djupa diskussioner och sushi nästan varje dag!

    Igår kände jag på riktigt vad Jennys tankar och reflektioner hjälpt mig. Vi är uppe i Hemavan nu, och kraftigt överviktig som jag är är det jobbigt att åka slalom, får ont både här och där och jag brukar ge upp rätt snabbt.

    Nu har jag åkt varje dag och igår när jag stod högst upp i backen och njöt av utsikten kände jag på riktigt vad lyckligt lottad jag är, som får se det här, får uppleva det här och KAN göra det här. Jag var högt upp nära himlen och jag tänkte på Jenny. Sedan kastade jag mej nedför backen och riktigt kände hur hon hjälpte mig att verkligen njuta av varje sväng.

    Att Ni delat/delar med Er av Er tillvaro har hjälpt mig att få perspektiv på tillvaron. Jag trodde jag hade det redan, men när det gäller kroppen så nyttjar jag den betydligt mer nu. Jag KAN ju!

    SvaraRadera
  9. Du har en stor förmåga att se denna tid som något lärorikt och positivt mitt i det som är så hemskt att uppleva.Jag kände också en enorm styrka mitt i det jobbiga när min underbara pappa gick bort alldeles för tidigt.Jag tror personligen att han finns omkring oss och ger mig den energi jag behöver för att orka utan honom.Jenny finns säker med er för att hjälpa er se livet från den ljusa sidan trots stor sorg.Jag tror vi blir starkare men får också en ödmjuk syn på hur vi vill fortsätta leva livet utan dem vi älskar.Kramar

    SvaraRadera
  10. Vilken tillgång det är och kommer att vara för dig och era barn att du har Ordet. Förmågan att skriva och beskriva känslor, vardag, glädje och sorg har inte alla. Skriv, skriv så mycket du bara kan och orkar. Jag tänker mig att dina och Jennys ord kommer att vara oerhört värdefulla dokument för barnen när de blir äldre.
    Jag följer din blogg och den gör mig sorgsen men också ödmjuk inför livet. /Ina
    Slutar med J. Werups ord:
    jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig.

    SvaraRadera
  11. Fredrik Forsberg21 februari 2012 10:45

    Du är så klok Lars!
    Kramar

    SvaraRadera
  12. Jag är så tacksam för att du orkar och vill berätta. Tack, tack, TACK!

    SvaraRadera
  13. Mycket fint skrivet.
    Alla vackra minnen finns kvar.
    Sköt om er, varma kramar.

    Anneli Tarén

    SvaraRadera
  14. Du kommer att hitta glädje och livskraft, men först måste du tllåta dig att sörja. Tanka positiva saker, vänner, upplevelser och be om hjälp de dagar allt ev känns övermäktigt.Du kommer kanske alltid att vara lite skörare, lite räddare, nu när du vet hur livet kan vara. men det blir glädje igen, det lovar jag. Vi har mist 2 barn för ganska länge sedan, så därför törs jag säga att jag vet! Var rädd om dig!

    SvaraRadera
  15. Du skriver så fint Lars. / Veronica

    SvaraRadera
  16. Tack för att du delar med dej av dina tankar. Jenny skulle vara så stolt över hur du formulerar dina tankar till dessa fina ord. Många kramar till dej och dina barn

    SvaraRadera
  17. Vad vackert du skriver, tack/Lillan

    SvaraRadera
  18. Mycker klokt beskrivet. Livet har sina faser och vissa måste gå igenom betydligt tuffare saker än andra men nånstans i slutänden av allt man går igenom är det också en lärdom en erfarenhet osv. Att bli svårt sjuk, skadad eller vad det må vara så måste livet på det bästa möjliga vis gå vidare. När något sådant händer har man två val att göra och det är att acceptera och göra det bästa möjliga av det eller lägga sig ner och ge upp. Ytterst få ger upp men med facit i mångas händer om man väljer att acceptera så ger det så galet mycket på något vis ändå. Det kan t.o.m faktiskt vara så att inte förrens det händer saker i livet det är då först man börjar leva på tid med kvalite rent krasst. Man ser saker i tillvaron man inte ens reflekterade över innan, en solstråle kan vara det som gör en hel dag osv. Det är ohyggligt tufft att gå igenom soregen och förlusten över att någon när /kär inte längre finns men även där har man dessa 2 val..långt senare i livet inser man att man fått otroligt mycket positivt med sig på vägen man vandrat också. Du verkar vara en klok man och med din erfarenhet av allt ni gått igenom kommer ni också en dag att kunna kliva ut detta rum av sorg och gå in i ännu ett nytt rum med nya händelser. Men allt har sin tid och det finns inget stopp datum på sorgen en vacker dag blir den lättare om än det mitt uppi känns oövervinnnligt när man är mitt i det.

    All styrka till er i detta svåra och var rädda om er!

    SvaraRadera
  19. Jag är övertygad om att ni kommer att kunna känna glädje i detta tomrum som blev när cancern flyttade ut och tog med sig er kära Jenny. Vet du att jag tycker du ska skriva en roman av detta,där du skriver paraellt dina upplevelser från dag ett , med Jennys upplevelser. Tror det skulle kunna ge trötst och hopp till många som drabbats av satans sjukdomen..Finns säkert någon författare som kan hjälpa dig, men snälla...inte Björn Ranelid...Hoppas ni får en god semla idag !

    SvaraRadera
  20. Lars, du har en förmåga som få att berätta. Tack för att vi får glänta på dörren, få lära oss om sådant vi inte förstod och bli mer ödmjuka inför livet. Alla dina små detaljer du skriver ner kommer att vävas samman till berättelser som dina barn trots allt får glädje av senare. De läggs in i livets väv, trådarna håller er alla samman och skapar bilder av mamma Jenny som barnen kan ta fram senare i levet och berätta för sina barn om. Styrka och kraft till er /Ingrid

    SvaraRadera
  21. Som ovanstående kommentar måste jag också säga att du skriver fantastiskt bra. T.o.m. lite poetiskt. Det är härligt att läsa dina inlägg.

    Bra beskrivning du hittat där med "rummet" som man befinner sig i, både den cancerdrabbade och anhöriga. Precis så var det för oss också. För mamma och mig handlade det om ung. åtta månader som i all sorg som vi kände inombords av vetskapen att hon skulle lämna för gott ganska snart, men den tiden blev oerhört fin. Vi fick chansen att säga allt vi inte hade sagt och jag kunde se ett mod hos min mor som jag aldrig sett tidigare.

    Så beskriver du tiden efter, att man går in i "nästa rum". Ja, så är det. Man måste gå vidare. Det finns en framtid och en ny tid.
    Tycker verkligen om din beskrivning med de här rummen. Du satte ord på hur det är. Tack!
    Hälsar Nincasol

    SvaraRadera
  22. Va fint skrivet. Tack.

    /Heléne

    SvaraRadera
  23. Du skriver så otroligt bra och poetiskt! Själv har jag erfarenheten av att kliva in i chock, sorg- och saknadrummet direkt. Min son tog sitt liv och var bara 24 år. Jag önskar vi hade haft det första rummet att vara i som du beskriver.

    Varma kramar till dig och din familj!

    SvaraRadera
  24. Så SÅ OTROLIG bra du sätter ord på det.
    Vi befinner oss i det första- cancerrummet- och det är precis som du beskriver.
    Vilken stöd du måste vara för andra i liknande situation som ni är.
    Tack för att du delar.
    Klem Ingrid

    SvaraRadera
  25. Vad bra att era söta fina barn har en så klok pappa som du!
    Tillåt dig vara ledsen då du är det..så du inte bara ska vara stark och duktig.
    Många stora varma kramar från Bergsbyn

    SvaraRadera
  26. Vilken förmåga du har att sätta ord på dina känslor Lars, du berör med dina ord. Många varma kramar / Helena F

    SvaraRadera
  27. Tusen tack för alla dina ord, ditt skrivande hjälper mig att se på min sorg men lite andra ögon.
    //A-S

    SvaraRadera
  28. Du beskriver allt så fint Lars.
    Med din begåvning så borde du ha ett annat jobb än det du har idag.

    Kram Susanne

    SvaraRadera
  29. Tänk vad fint ni båda, Jenny och du, hanterar och hanterat ord. Det ni beskriver och har beskrivit har verkligen förmågan att slå igenom.

    Båda två. Talanger.

    Vilka gåvor ni skapar och har skapat till era barn och andra. Vi som blir och har blivit så berörda av era starka och så kloka berättelser.

    Vem kunde tro att vi skulle få följa med även en bit av "Resten av livet".

    Vi tackar för den stora fina gåvan.

    Kramar

    Kerstin

    SvaraRadera
  30. Oj, oj, oj vad dina ord berör! Tror verkligen att det hjälper - både dig själv men också andra som hamnat i samma tragiska situation - att du kan uttrycka dig så öppet.

    Din blogg är det första jag läser när jag startat datorn på morgonen. Du berör som sagt ofattbart mycket med dina ord.
    //Anna

    SvaraRadera
  31. Jag måste säga, för att vara ny i bloggandet så skriver du fantastiskt! Dina ord värmer verkligen, jag önskar dig all lycka för resten av ditt liv.

    SvaraRadera
  32. Tack för att du delar dina tankar med oss läsare. Dina ord och funderingar stämmer till eftertanke och ger tröst. Kram

    SvaraRadera
  33. Jag såg en länk till Jennys blogg efter att hon gått bort och läste då den............usch jag lipade mycket...........jag håller verkligen med dig när du förklarar att det är svårt och väldigt jobbigt att förstå och ta in vad aldrig mer innebär......min mamma gick bort i cancer och jag tänkte att den värsta tiden skulle va när hon var sjuk och man inte kunde hjälpa henne och sen när hon väl va död så skulle det varlättare att acceptera och att man inte skulle känna så.............det är ju två olika sorters känslor såklart att när de lever och är sjuka och när de dött........men jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så jobbigt efteråt för då skulle jag veta att hon inte skulle behöva lida mer men jag hade fel..........de säger att det med tiden blir bättre men samtidigt är ju att ju längre tiden går så blir man mer medveten om att man ALDRIG MER får träffa, prata med, lyssna på personen........

    Jag tycker att det är bra att du fortsätter skriva om det här och jag tycker att du beskriver det mkt bra.......kram

    SvaraRadera
  34. Vad duktig du är på att berätta. Precis som Jenny Som skrev med en otrolig inlevelse.
    Tack// Anna S

    SvaraRadera
  35. Du skriver så otroligt fint, jag blir mycket berörd och eftertänksam vad livets sköra tråd bär. Många Varma Kramar till Din Familj och dina nära o kära.
    Kicki Malmström

    SvaraRadera
  36. Du beskriver det så fint. Skickar en stor kram ,tänker på er många kramar från Ulrica Jonny och Leo Andersson

    SvaraRadera
  37. Lars, du berör på djupet. Vilken styrka du visar och viken förebild du är för era barn. Jag är övertygad om att ni tillslut och tillsammans finner en meningsfull tillvaro. Du vårdar minnet av en älskad fru, mamma, dotter och syster för all framtid. Många styrkekramar till dig och era barn.

    SvaraRadera
  38. Du berör starkt när du klär dina ord så fantastiskt vackert, tänker på er.
    /AnnaCarin

    SvaraRadera