fredag 24 februari 2012

Kommentarer

Jag vill återigen tacka för alla fina kommentarer här på bloggen. Tack för allt stöd, alla tips, all omtanke och för alla de erfarenheter som ni delar med er av.

Det betyder så oerhört mycket.

// Lars

10 kommentarer:

  1. Det är vi som ska tacka, att du delar denna resan med oss. Min mamma dog när jag var 9 och som jag minns det så fick vi dödsbeskedet, gick på begravningen och så pratade vi aldrig mer om det. Behöver jag säga att så här 30 senare har jag fortfarande inte "kommit över" förlusten.
    //Åsa

    SvaraRadera
  2. Lars, jag instämmer med föregående läsare, det är du som lär oss så ofantligt mycket genom att skriva allt det där som ibland är så svårt att tala om när man är ledsen. Vi är tacksamma för att du vill och orkar dela med dig för vi är många som önskar att vi fått behandla vår sorg annorlunda när våra kära gick bort. Du tar oss med på en vandring där vi själva också får bearbeta våra sorger långt efteråt. Kramar och styrka till dig.//Ingrid

    SvaraRadera
  3. Fast jag inte känner dig eller kände Jenny så betyder detta enormt mycket för mig - hur fint du skriver och hur Jenny skrev
    Jag förlorade min far sen min mor nio år efter och därefter min syster 3 år efter min mors bortgång.
    Ingen ville prata om detta, inte min mor om min far och inte mina syskon efter mors bortgång och likadant var det efter min syster frånfälle
    Två verser tröstade jag mid med

    En Mor

    En mor finns alltid med
    från början
    som källan till ditt liv.
    Med kärleksfulla blickar
    hon följer varje kliv

    Sen livets första måltid
    har hon bjudit dig att smaka
    Hon ger dig av sin omsorg
    utan krav att få tillbaka.

    Hon tas så lätt för given
    som lindring av besvär.
    Och sällan blir hon tackad
    och sedd för den hon är.

    I livets sista skeden
    förblir hon dock densamma...
    Din alldeles unika
    högt älskade mamma!

    En Far

    När du var riktigt liten
    och någon gång varit stygg,
    så var hans stora famn
    en plats där du blev trygg.

    En far är en som vet
    att skydda sina kära.
    Han vakar över dig
    långt borta och nära.

    När lasset blir för tungt
    och hotar att dig stjälpa,
    så finns han där till hands
    att stötta dig och hjälpa.

    Som förebild han går
    i livets långa trappa.
    Och ingen är som han...
    Han är din kära pappa!

    Tårar och kramar
    Lisbeth

    SvaraRadera
  4. Tack Lars, då vågar man fortsätta kommentera ;).

    Nä men allvarligt, jag tror vi alla känner att vi vill ge något tillbaka samtidigt som det egentligen inte finns så mycket man kan säga, men kanske ändå något. Vi är många som skriver, raderar, skriver om, lite rädd att skriva klumpigt, och särskilt när man inte är anonym heller...

    Men jag tror Du vill vi ska skriva, hellre mer än mindre. Du förstår att vi vill väl, och att vi vet att vi egentligen inte vet, men vill ge något. Nu vill jag ge Dig cred för att Du även tillåter Dig att skriva kort. Du får aldrig känna Dig tvingad att skriva. Skriv mycket och långt då Du känner för att skriva av Dig. Skriv inte alls då Du inte känner för det. Vi finns kvar här ute i cyberrymden och väntar på Dig, redo att ge någon liten kommentar tillbaka. Och Jenny, hon finns för alltid med Er.

    Styrkekramar!

    SvaraRadera
  5. Ja, det är jag och vi andra läsare som ska tacka dig Lars för att vi får läsa och kommentera här. Tack!

    För min personliga del betyder din blogg att jag kan fortsätta bearbeta min egen sorg bättre. Det handlar om sättet du skriver på och det dina ord säger mig. Jag behöver de där tårarna som kommer när jag läser dina inlägg.

    Känner en stor empati för dig och din familjs öde samt någon slags gemenskap i det sorgliga som hänt. Känner även så med de medsystrar och -bröder som kommenterar här. Vi är många i samma situation.

    Så jag säger återigen Tack!
    Hälsningar Nincasol

    SvaraRadera
  6. Vi är många, många som läser och som följer med på den här resan som ni gör. Ofta har man inga ord, man kan bara tänka att Jenny och du är helt......otroliga.

    SvaraRadera
  7. Var inte rädd, jag går bredvid dig.
    Kom ta min hand, jag håller i dig.
    Här i min famn, kan du våga tro.
    Sänk dina murar, jag ger dig ro.

    För att jag älskar dig, så som du är
    och jag vill ge dig allting jag har.
    Låt mig få bära dig när du är svag,
    för du betyder allting för mig.

    Var inte rädd, jag går bredvid dig.
    Nu är jag din och nu kan jag andas.
    Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
    Se på oss nu, livet är vårt. Ser du den
    framtid som vi, vi kommer få.

    För att jag älskar dig, så som du är
    och jag vill ge dig allting jag har
    och låt mig få bära dig när du är svag
    för du betyder allting för mig.

    Ja, jag ska älska dig så som du är
    och jag vill ge dig allting jag har.
    Var inte rädd, jag står bredvid dig
    för du betyder ALLTING för mig <3

    SvaraRadera
  8. Min mamma gick bort i spridd gallgångscancer för knappt två år sedan. Jag tänker på henne varje dag, och gråter fortfarande minst en gång per vecka när jag tänker på allt hon gick igenom och hur mycket jag saknar henne. Att sitta vid min mammas sjuksäng, smeka hennes kind och arm och viska lugnande ord - och sedan se när hon drar sitt sista andetag. Så ofattbart att jag fortfarande inte riktigt kan förstå att det hänt. Det känns för stort. Det där tomrummet och tystnaden som blir kvar. Jag drömmer ibland om mamma, och i drömmen är hon ibland frisk och ibland sjuk. Jag kramar henne alltid och säger att jag saknar henne så mycket.

    Efter några månader började jag på till en sorgmottagning. Det hjälpte att få prata om allt som hänt med någon som jag inte behövde ta hänsyn till känslomässigt. Svårt, jag grät massor. Jag glömmer dig aldrig mamma...

    Tänker på dig, Lars, och era fina barn, i den här svåra perioden i ert liv. Var rädda om varandra, och om de minnen som Jenny gett er. Hon kommer alltid att finnas kvar hos er.
    Stor kram från Ann-Christin

    SvaraRadera
  9. Blev så glad, Leo pratade mycket igår om att viktor var nervös att hans spel, gissar dataspel som du skulle köpa var slut men idag fick jag först av allt veta när han kom från skolan att det fanns kvar å Leo var så glad för Viktors skull att han var så glad och för en stund så var allt som vanligt ,underbart att höra hur barnen tänker och pratar med varandra,Du är en underbar Pappa och att klara av din och barnens sorg gör du på ett beundransvärt sätt stor kram från Leo Ulrica och Jonny Andersson

    SvaraRadera
  10. Jag vill enbart tacka för att Du orkar skriva vidare - så fint och känsligt beskriver Du en av de svåraste saker vi kan råka ut för i denna blogg. Jag stöttar just nu min syster vars man har spridd levercancer, (till aorta t.ex) deras liv är NU placerat i ångestens rum....
    Tänk SÅ mycket tårar och så mycket hopplöshet som finns!

    Sviken? känner du nägon gång så? OBS!! Jag vet!! Jennys kropp KUNDE icke mer även hur mycket hon än ville finnas kvar, men ändå - Känslor är känslor! Jag tror jag är en så hemsk människa att jag skulle känna mig enormt sviken och övergiven ändå i din situation om jag var den som blev kvar.
    "Hand i hand" nu är det din hand kvar... - SÅ TOMT mitt i livet som håller på med dig som allra värst nu....
    Stora Styrkekramar till Jennys Familj.
    //Elisabeth Uppsala (läsare av Jennys blogg sedan sommaren 2011)

    SvaraRadera