Varför jag skriver

Jag förlorade min fru och mina barns mamma, Jenny, i cancer torsdagen den 9 februari 2012. Jenny skrev en mycket uppskattad blogg under sin tid som sjuk. Den heter Jennys tankar och reflektioner och handlade om hennes funderingar kring att leva livet med en sjukdom som hon visste skulle komma att kraftigt förkorta hennes liv. En länk till hennes blogg finns här intill.

När Jenny blev sjuk började hon läsa bloggar om andra människor i samma situation som henne. Efter en tid som läsare bestämde hon sig för att själv börja skriva. Det skulle visa sig att bloggen blev ett enormt stöd, inte bara för henne utan även för andra. Hon tyckte det var befriande att skriva ner sina funderingar. Det stöd hon upplevde från sina läsare hjälpte henne oerhört mycket. Att hennes berättelse om sin resa dessutom på olika sätt hjälpte andra gjorde henne väldigt stolt.

Det är i skrivande stund bara två dagar sedan Jenny gick bort. Jag och mina barn är omgivna av närmaste familjen. Känslan av saknad är i det närmaste desperat. Frågorna är många. Tankarna snurrar. Därför tänkte jag följa Jennys exempel och börja skriva ned mina tankar. Förhoppningen är att det ska vara befriande och en hjälp på samma sätt som det var för henne. Jag vill skriva ned mina funderingar kring min sorg, mina barns sorg, hur vårt liv såg ut innan Jennys sjukdom och om hur vi tar oss igenom livet efter hennes bortgång.

Jennys blogg kommer att fylla en annan enormt viktig funktion. Den kommer att vara som en liten dagbok för våra barn när de blir äldre. Den kommer hjälpa dem att minnas. Den här bloggen har för avsikt att hjälpa dem minnas ännu mer.  Och därför börjar jag redan nu. För Jenny hamrade in ett budskap i oss under den sista tiden. Glöm mig aldrig!

Nej gumman, det ska vi verkligen inte göra.