Mobilen

Jenny bloggade alltid från mobilen. Jag måste ju också testa. Det blir en bild från den nu pågående korvgrillningen.

Mellandag

Sol ute. Tre grader varmt. Sportlov.

En perfekt kombination av förutsättningar. Men idag blir det liksom inget gjort. Mår egentligen inte dåligt, men det är en sån där dag då jag mest sitter med en kaffekopp.

Ungarna sysselsätter sig själva. Får lite samvete över att vi inte är ute i nån slalombacke eller nått. Det känns som att vi slösar bort en dag. Det är ju egentligen bara att resa sig upp och ropa till ungarna att nu tar vi oss ut och gör något! Men det blir liksom inte.

Det skulle inte fungera idag. Skulle ju lyssna på magkänslan. Idag säger den sitt ner, drick kaffe och ta dig en funderare på saker och ting. Så får det bli. Kommer andra soliga dagar.

Viktor spelar DS. Klara har just kommit hem från stan. Hon har varit och handlat nya ritblock och pennor med farmor. Jag sitter i köket och lyssnar lite på dem. Dom verkar ha en bra dag utan slalombacken.

Måste snart åka och handla lite lördagsgodis. Sen blir det middag och hockey hos vänner. Där är magkänslan med på noterna. Ser fram emot det!

Men till dess får det vara en sån här mellandag. Där inget särskilt händer trots fina förutsättningar. En bortslösad dag. En fundersam dag.

Kanske en nödvändig dag?

Tre veckor

Igår var prästen här. Vi gick igenom begravningen nästa vecka. Det var ett bra möte och det känns som om det mesta börjar falla på plats.

Det mesta pappersarbetet börjar vara avklarat nu också. I alla fall på det viset att bollen nu ligger hos andra än oss. Det mesta postades igår.

Ungarna har sedan förra veckan gått förskola och skola i vanlig ordning. Förkylning av den tyngre varianten har gjort att de den här veckan varit hemma lite i omgångar. Själv är jag sjukskriven och planerar att börja om att jobba efter begravningen.

Har börjat ta lite i min egen tillvaro. Luncher, middagar, hockeykvällar och pyssel med huset. Har bestämt mig för att gå på magkänslan och så länge jag gör det fungerar det faktiskt bra. Jag har upptäckt att jag inte behöver sakna Jenny mindre för att må bra. Jag behöver inte fösa undan henne från tankarna. När jag mår bra förhåller jag mig bara på ett annat sätt till saknaden. Får inte det där dåliga samvetet jag trodde jag skulle få. Och det är bra. Jenny skulle gilla hur vi hanterar det här just nu. Funderar på att återuppta träningen som legat ner under de här veckorna. Det måste väl vara ett bra tecken?

Handlat kostym till begravningen. Kom i nått du känner dig bekväm och fin i sa Jenny. Kostym är kanske inte jättebekvämt. Men det ska ju kännas bekvämt på annat sätt än bara löst och ledigt också. Och kostym känns rätt nu. Lite spänd inför begravningen är man naturligtvis. Och det kommer väl att bli mer och mer så ju närmare man kommer. Den kommer att bli jobbig. Men fin också.

Idag är det tre veckor sedan Jenny gick bort. Vill lägga in en bild och väljer en från samma tillfälle som i ett tidigare inlägg. Men nu är vi med båda två. Klara lyckas ta en bild den där gången som blivit lite av en favorit för mig.

Enkel att stå bredvid

Ligger i sängen i sovrummet. Försöker att inte röra på mina ben. Ligger stilla. Jag hör TV:n i vardagsrummet för den har jag inte slagit av. Annars är det tyst.

Barnen sover i rummen intill. Viktor och Klara. Försöker föreställa mig att jag snart inte ska få finnas mer. Inte få se dem växa upp. Att jag inte kommer att få vara med och se hur det går för dem. Inte kunna hjälpa dem om det behövs. Säga hur stolt jag är vid studenten. När dom får egna barn.

Försöker föreställa mig hur det känns att skriva brev till ungarna. Hur svårt det måste vara att välja. Av allt jag skulle vilja säga till mina barn under livet, hur väljer jag ut vilka ord som ska få plats på papperet framför mig?

Försöker föreställa mig det du var mest rädd för. Att du skulle bli glömd. Föreställer mig att våra barn som vuxna pekar på en bild av mig och säger att jo, pappa, det är han där på bilden. Han dog när vi var små och vi minns inte så mycket av honom.  Så får det inte bli. Kommer det inte att bli. Det blir min uppgift i livet att se till det.

Ligger och stirrar i taket. Försöker föreställa mig hur det är att tänka tankar som dessa när de är verkliga. Hur det måste ha varit för dig. Men jag pallar inte. Reser mig upp och går ut. Andas. Återgår till min verklighet igen.

Åter i min verklighet känner jag mig både stolt och tacksam. Ledsen? Visst, men just då mest stolt och tacksam. Stolt över hur du kunde hantera detta. Jag berättar ofta om det ska du veta. Och tacksam för att du gjorde det så enkelt för oss andra att stå bredvid.

Men hur klarade du av det här så bra? Hur kändes det att verkligen fundera på saker som dessa på riktigt? Jag frågade ju det ibland på slutet. Såg dig i ögonen för att du skulle ta frågan på allvar. Ville verkligen veta. Fanns det något jag kunde göra för att underlätta?

”Int´ är det så roligt” svarade du finurligt. Och bad mig sen om en macka i fryspåse om du skulle bli hungrig under natten.

Som sagt. Enkel att stå bredvid.

Till Viktor och Klara i framtiden, del 2

Att mamma hade ont i magen hade ni vetat en tid. Att hon varit till doktorn för det onda visst ni också. Men nu hade jag och mamma, efter en helt vanlig middag hemma, berättat för er att det som gjorde ont var en sjukdom som hette cancer.

Vi hade ju pratat en del om cancer hemma nyligen. Det var ju bara ett par månader sedan vår kompis bror hade gått bort i den sjukdomen. Men att cancer inte alltid betyder att någon måste gå bort visst ni också. Vi hade ju då och då pratat om att jag haft cancer när jag var yngre. Och jag var ju frisk sedan många år. Så frågan ställdes.

Är det den dödliga sorten?

Precis så löd den. Jag glömmer aldrig det ögonblicket. Jag ville ljuga och säga att det inte var så allvarligt. Säga att allt skulle gå bra. Då hade ni kunnat springa iväg och leka i lugn och ro. Men jag och mamma hade bestämt oss för att ni skulle få vara med hela vägen. Att vi skulle försöka förklara så ni förstod. Inte undanhålla något. På gott och ont. Det gjorde att vi svarade precis som det var. Mamma skulle inte kunna bli frisk. Men just nu skulle hon få medicin som skulle försöka stoppa sjukdomen från att bli värre. Men om det säkert skulle bli så visste vi inte.

Ni fick var sin bok som handlade om hur det kan vara när en förälder är svårt sjuk. Det var lite svårt att förstå sjukdomen eftersom den inte syntes på mamma. Förutom att hon hade ont i magen ibland. I den boken kunde man rita var i kroppen cancern satt. Vi hjälptes åt med det. Då och senare.

Så började allt detta för er ungar. Efter en helt vanlig middag vände vi upp och ner på er trygga värld. Var det rätt eller fel att göra så? Skulle vi ha besparat er oron så länge det gick? Kanske. Men jag tror inte det hade varit bra i långa loppet. Det trodde inte mamma heller. Vi tänkte att det bästa var att ni var med redan från början.

Jag hoppas att ni två där ute i framtiden tycker vi gjorde rätt.  

Bara ett par veckor senare var ni med i Umeå på mammas andra cellgiftsbehandling.

Middag för tre

Inget konstigt med det. Har hänt oräkneliga gånger förut. Men ikväll dukade jag för första gången sedan Jenny gick bort fram middag för tre.

Räknade tallrikar och bestick rätt. Men gammal vana gjorde att jag fick ställa tillbaks ett glas i skåpet igen. Stod och tittade på det där glaset en stund. Undrade hur många gånger det är de där små små sakerna som kommer få en att stanna upp.

Det blir nog väldigt många. Det kommer inte stå om alla dom här. Men jag ville ha med den här första.

Korv och makaroner blev det. Men jag glömde grönsakerna.

Bara jag och barnen hemma

Mina föräldrar åkte hem idag. Nu är det bara jag och barnen här hemma. Det måste naturligtvis bli så, men massor av funderingar blir omedelbart mer påtagliga.

I alla år har varje tanke på familjens framtid handlat om fyra personer. I den framtiden hade vi alltid varandra. Nu blir det inte så. Jag tror inte att framtiden kommer se så annorlunda ut än den vi föreställde oss när vi var allihop. Jag kommer att fortsätta i den riktning vi valt tillsammans. Men det var ju för just Jenny den framtiden var lika viktig som för mig. Tanken på att jag inte längre kommer kunna dela den med henne är därför oerhört sorglig. Och även om jag sällan är själv, gör den tanken att jag känner mig ensam.

Ibland kommer jag på mig själv med att fundera över varför vi skulle drabbas av det här. Fast jag inte vill. Du klarade av det där Jenny. På samma vis som jag är ledsen när jag tänker på framtiden utan dig var ju du ledsen över att inte få uppleva den med oss. Rädd för vad som skulle ske.  Men du frågade inte varför. Du levde istället. Du sa att när du inte kunde leva längre skulle du ångra om du ägnat tid och ork till hopplösa funderingar kring varför. Nu var det så här det var. Du accepterade och levde istället. Du klarade av det.

Jag ska försöka tänka som dig nu. Nu är det min tur att klara av det.

Framtiden. Kan den fortfarande bli bra? Tror jag på den? Ja, det gör jag. Den kommer att bli bra. Vi är inte alls där än. Och att inte dela den med dig blir svårt. Men jag känner att det som var hand i hand då är hand i hand även nu. På ett annat sätt bara.

Därför vet jag att den kommer att bli bra.