Om att blogga

Hockeykväll med goda vänner ikväll. Barnen sover hos mormor och morfar. Och som avslutning på dagen funderar jag lite kring det här med att jag börjat blogga.

Jag läser alla era kommentarer här på bloggen. Det här med att blogga, eller att överhuvudtaget skriva på det här viset, är nytt för mig. Jag är därför återigen oerhört glad för det fina mottagandet och tacksam för allt stöd som visas.

När jag startade den här bloggen var det för att det kändes viktigt att hjälpa våra barn att minnas den här tiden. Att det blev just i en blogg föll sig naturligt eftersom Jenny valde det forumet för sina funderingar. Men bloggen har även varit väldigt viktig för mig i min bearbetning av det vi går igenom. Och det beror naturligtvis på allt stöd och engagemang som visas från er som läser.

Som ny har jag inte riktigt koll på hur man ”uppför sig” på sin blogg. Jag försöker med jämna mellanrum tacka för allt ni skriver. Jag har sett att andra som bloggar är mer aktiva med att svara individuellt på kommentarer. Jag är inte riktigt där ännu, men kanske blir det så framöver. Flera av er har också egna bloggar som jag läser. Jag har länkat till ett par av dem här bredvid. Kommer att länka till fler. Jag har själv ännu inte börjat lämna kommentarer på andra bloggar, men eftersom jag känner vilket stöd det är för mig kommer jag nog att börja göra det. 

Så, tack alla. Ni har varit och fortsätter att vara en enorm hjälp.

// Lars

 

En nyttig läxa?

Jag gjorde min andra dag i den nya vardagen idag.

Jag lyckades ganska bra med den första. Men idag blev lite stressigt på eftermiddagen. Det räckte för att det här lugnet jag känt ett tag nu skulle börja darra. Planen spricker och man känner plötsligt att man står själv med allt. En reaktion på rent praktiska ting som skickar en rakt in i saknaden.

En nyttig läxa kanske?

En påminnelse om att det här lugnet är rätt bräckligt. Det är fantastiskt att känna det där lugnet, men det måste liksom tas om hand på rätt sätt för att bestå.  Jag måste lära mig det.

Blir sittandes framför skåpet med burkar. Behöver en för resterna efter middagen. Men jag blir sittandes där istället. Blir liten igen. Är vilse igen. Men då kommer pappa. Får så mycket hjälp av mamma och pappa nu. Av svärmor och svärfar. Av en hel massa andra. Och jag inser att jag inte alls står själv med allt.

Pappa tar hand om ungar och disk.

Jag blir vuxen igen och åker och tränar.

Till Viktor och Klara i framtiden, del 3

Mammas begravning var torsdagen den 8 mars klockan två på dagen. Vi kom till kyrkan tidigt. En timme före begravningen skulle börja. Mamma var redan där när vi kom.

Hon låg i sin fina vita kista med en massa tulpaner ovanpå. Det stod ett foto av henne där också. Precis som hon beskrivit att hon ville ha det.

Ni hade varit på blomsteraffären och valt ut blommor till var sitt hjärta med band som nu stod vid hennes kista. Ni hade också valt vad som skulle stå på banden. Det var bra att vi kom tidigt, för vi kunde gå fram till mamma i lugn och ro. Mammas kompisar höll på att öva på de sånger de skulle sjunga och vi kunde bara stå där. Du Viktor läste på skylten på kistan att den var mammas och du Klara tittade mycket på kortet av mamma.

När jag stod där med er kände jag hur all oro försvann. Jag tror att samma sak hände med er.

Mammas första fröken skulle spela på orgeln i kyrkan under begravningen. Ni fick följa med henne upp och provspela lite. Hon bjöd på kakor där uppe vid orgeln också. Det gillade ni.

Det kom väldigt många till mammas begravning. Vi satt längst fram. Efter ett tag blev det dags att gå fram till mamma för att säga hej då. Ni hade ritat teckningar till henne som vi la på kistan vid hennes kort. Vi hade även ordnat med en bild av hela familjen som mamma ville ha med sig. Jag hade skrivit ett brev till henne. När jag skrev det ville ni att jag skulle hälsa från er, vilket jag gjorde.

På minnesstunden åt vi middag. Mormor och morfar berättade om mamma när hon var liten. Ni fick också träffa Jocko. En liten apa som mammas första fröken hade med sig. Hon förklarade att mamma hade träffat Jocko när hon var liten och började skolan. Ni gillade den där Jocko.

Det fanns också böcker som alla som ville kunde skriva hälsningar till er i. Dom kommer vi att spara till dess ni blir äldre så att ni kan titta i dem.

Så var ni med på mammas begravning. Och så här stiliga var vi den dagen!

En vacker känsla

Så står jag vid Jenny i kyrkan. Det är en timma kvar till begravningen ska börja.

Jag känner hur det där lugnet sprider sig i kroppen igen. Jag känner mig nästan harmonisk. Oron försvinner. Det är som att jag i förväg får veta att dagen kommer att bli en fin dag. Trots allt. Som att Jenny plötsligt viskat i bara mitt öra att allt kommer att gå fint.

Det handlar inte om att jag känner mig stark. För det ligger ingen ansträngning bakom. Lugnet bara finns där. Det är vackert att känna så i den stunden. Och resten av dagen.

Begravningen och minnesstunden blev mycket fina. Tack alla som var med. Och tack till vänner som hjälpte till med praktiska saker runt den här dagen.

På måndag är det premiär. Det blir första försöket att ta sig igenom en dag i den nya vardagen. Ungarna har ju varit igång ett tag nu, men på måndag är det dags även för mig. Och jag känner mig redo nu. Nästan otålig att ta itu med det här. Jag kommer inte längre hemma nu. Riskerar börja gå runt i cirklar. Och det vill jag inte. Jag vill framåt.

Låter det konstigt? Borde jag känna annorlunda? Är det för tidigt? Inte vet jag. Men Jag och Jenny har pratat så mycket om min och barnens framtid. Hon ville att vi skulle leva livet även när hon inte fanns längre. Gå framåt. Nu ska vi börja försöka lära oss det. Det är dags nu. Inte för tidigt. Och med hennes uppmuntran i ryggen känns det rätt.

Jag menar inte att jag är klar med allt det svåra. Bara att jag är redo att försöka bygga på det nya.  

Begravning

Idag klockan två är Jennys begravning. Det kommer att bli fint, men väldigt jobbigt.

Kom ihåg Jennys minnesinsamling här till höger idag. Målet är att på sikt samla in 100 000 kr till forskningen. Den behövs.

Tack alla.

// Lars

Musik

Lyssnar igenom musiken vi ska spela för dig på din begravning. Musik kan ibland göra minnen så tydliga.

Jag minns hur jag gick hem mitt på vägen den där natten. Så där galet lycklig. Jag hade förklarat att jag aldrig skulle våga ringa. Att jag skulle få för mig att du inte menade något och bara skulle tycka det var jobbigt. Jag fick dig att lova att ringa mig istället.

Jag minns hur det var att stå utanför din dörr. Du hade ringt och nu stod jag här för första gången. Vad skulle jag göra när du öppnade? Jag hade ingen aning. Var för nervös. Men jag ringde på ändå. Du öppnade.

Sen hände sexton år. Och nu sitter jag här och lyssnar på de två sånger du spelade om och om igen på din stereo den där första tiden. Så ofta att det blev våra sånger. Så ofta att minnen av den tiden blir så tydliga när jag hör dem.  Fina minnen. Och det är bra.

Men nu ska jag gå på din begravning. Det är verkligheten. Och det är sorgligt.

Ett lugn

Jag känner ett lugn inför framtiden. Ibland kan jag tycka att det känns lite underligt.

Det är väl inget underligt med känslan i sig. Men jag kan tycka att lugnet är underligt med tanke på vad familjen går igenom just nu. Jag har funderat lite kring hur det kan komma sig att jag känner så.

Jenny hade en förmåga att acceptera sin situation. Jag tror den var något utöver det vanliga. Jag har pratat om den förmågan ett par gånger. Hur den gjorde det så enkelt för oss runt omkring. Hur den tillät oss leva i en vardag fram till samma dygn som hon gick bort.

Att vi fick leva som vanligt mitt i allt det ovanliga har naturligtvis en stor del i det lugn jag känner nu. Men jag tror det handlar om mer än så. Vi pratade en hel del under Jennys sjukdomstid också. Och jag känner mer och mer vilken enorm hjälp jag kommer ha av de där samtalen.

Det finns ju liksom inga frågetecken. Jag vet att hon visste. Hon visste att jag vet. Allt jag ville hinna säga har jag sagt. Allt hon ville säga sa hon. Vi hade ett och ett halvt år på oss. Kunde sitta och prata genom nätterna i början precis som när vi just hade träffats. Det började redan på parkeringen utanför sjukhuset vid det första beskedet. Det slutade i ett par ögonblicks samförstånd när hon var för sjuk för att tänka riktigt klart det där sista dygnet.

Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara om Jenny istället ryckts bort från oss plötsligt. En bilolycka på väg hem från jobbet. Tänker på alla frågetecken. Visste hon? Trots att jag inte han säga allt det där jag ville ha sagt? Ville hon säga mig något?

Jag behöver inte hitta ett sätt att leva med frågetecken som aldrig går att räta ut. Vi hade tid att förbereda oss och rätade ut dem när Jenny levde. Och måste det nu bli så här så är jag oändligt tacksam över att vi fick den tiden. För jag tror att det är det som gör att jag idag, mitt i allt det sorgliga, kan känna det här lugnet när jag tänker på henne och framtiden.

Och det kanske inte är så underligt egentligen?