Cancern börjar, del 1

Telefonen ringer på jobbet. Den som ringer presenterar sig som någon från vårdcentralen. Hon undrar om jag vet var Jenny är. Det vet jag. Hon ligger och sover eftersom hon jobbat natt. När jag frågar vad saken gäller vill den som ringer att jag ska åka hem och väcka Jenny och följa med henne till vårdcentralen.  Vi ska prata mer där. Jag lägger på luren. Helvete. Jag förstår plötsligt vad det gäller. Tiden liksom stannar.

Jenny hade nästan hela vintern då och då sagt att hon känt sig lätt illamående. Inget allvarligt, men ett obehag som inte ville försvinna. På en valborgsmiddag hos kompisar fick hon plötsligt väldigt ont i magen. Efter ett par dagar var det så ont att hon bestämde sig för att söka vård. Med tanke på var smärtan satt misstänkte Jenny att det handlade om gallsten.  

I efterhand berättade Jenny att hon redan vid ultraljudet som sedan gjordes misstänkte att det skulle visa sig vara mycket värre. Som sjuksköterska kunde hon läsa mellan raderna när läkaren diffust förklarade att de ville ha bättre bilder av levern och därför skulle göra en röntgen.  

Eftersom Jennys smärtor därefter nästan helt försvunnit hade jag lagt det åt sidan. Men telefonsamtalet till mig måste gälla detta röntgensvar. Ett telefonsamtal från det blå som förändrar livet. Jag reser mig och åker hem.

Jenny inser det också när jag väcker henne. Jag har visst hopp att det ska vara något annat, men hon säger att de givetvis kommer säga att hon har cancer. I levern. Hon vet vad det betyder på ett helt annat sätt än jag gör just då. Men Jenny ska ändå fortsätta sova. Besöket på vårdcentralen och cancern får vänta till senare under dagen. Hon ska ju jobba natten som kommer också. Ni hade en cool mamma ungar.

Jenny får rätt. Cancer i levern med spridning till skelettet. Men ännu vet man inte var primärtumören sitter. Även om bilden redan nu är rätt svart finns det fortfarande bättre och sämre varianter av sjukdomen. Vidare undersökning måste göras.

Obeskrivbar rädsla. Allt på spel. Hand i hand.

Jenny åker och jobbar natt.

En vecka och funderingar

Att verkligen förstå vad aldrig mer innebär går nästan inte. Men sedan Jenny gick bort flimrar ibland någon sorts insikt förbi. Då är det jobbigt på riktigt. Viktor var ledsen idag för att mamma inte kan gå med på bio på lördag. Men hur blir det när han inser att den tanken också måste omfatta alla andra dagar?

Tog allting slut för Jenny när hon somnade in? Eller sitter hon på det där molnet och ler mot mig?

Ingen vet med säkerhet något om den saken.

Men måste man alltid vara logisk och tänka att allt tar slut? Kan man inte bara få lita på en känsla och tro att hon fortfarande ler? Är det nu så att tro är att inte veta, borde vi väl rimligtvis tro om vi inte vet. Det är ju till och med logiskt. Därför ska jag försöka le tillbaka.

Jag ser att det nu faktiskt är fredag. Men igår var det en vecka sedan Jenny dog. Aldrig mer känns så oändligt länge.

Mjukstart

Idag gjorde Viktor och jag ett besök på skolan. Viktor gillar att pyssla och snickra, så slöjden blev en bra lektion att börja med.  Helt i enlighet med sin plan ritade Viktor sedan en teckning till mamma som hon ska få ha med sig i sin kista. Hela klassen hade ritat teckningar åt Viktor som han fick i ett paket att öppna hemma.

Klara har tillbringat några timmar med kompisar och förskola nästan hela veckan. Hon vill iväg en stund och ringer sedan när hon vill hem.

Vi mjukstartar tillvaron och tar det som det kommer.

Det blev också dags att besöka begravningsbyrån idag. Efteråt känns det bra att ha en plan för allt det praktiska kring begravningen. Har även tagit tag i sådant som rör banken.

Jenny vill kremeras. Ikväll när jag pratade med barnen om vad som hänt på begravningsbyrån blev de skrämda över vad kremering innebär. Inte heller ville de att de teckningar de jobbat med skulle brinna upp. Men efter att vi tittat lite i det Vita arkivet som Jenny skrivit gick det bättre. Var det så mamma ville ha det, både vad gäller kremering och teckningar, fick det bli så.

Kan man egentligen förstå allt vad ungarna tvingas gå igenom nu?

Något jag inte hade tänkt på var att urnsättningen kommer att ske tidigast till våren.  Efter begravningen kommer urnan därför att förvaras i ett urnrum i kyrkan. Eftersom Jenny fyller år i juni bestämde vi att urnsättningen ska ske på hennes födelsedag. Det känns väldigt bra. Jenny älskade sommaren.

Minnesinsamling

I en kommentar i ett tidigare inlägg ställdes frågan om vi hade valt någon särskild fond man kunde skänka pengar till om man genom en gåva till cancerforskningen ville hedra Jennys minne. Fina vänner har startat en minnesinsamling för Jenny på Cancerfonden.

Den som vill hedra Jennys minne genom en gåva till den insamlingen och därmed till cancerforskningen hittar den här.

Jag lägger också till en länk här till höger.

Tack!

Jag vill tacka för alla kommentarer här på bloggen. För det fina mottagandet och för allt stöd som visas vår familj. Många har också delat med sig av sina egna erfarenheter. Jag har också fått frågan om vi har någon särskild fond man kan betala till om man vill hedra Jennys minne. Det är en fin tanke, men vi har inte pratat om det ännu. Jag meddelar gärna det här på bloggen när vi gjort så.

Dagarna efter Jenny gick bort har tillbringats med familjen. Mina föräldrar och min syster med familj bor hos oss. Vi har börjat lite med det praktiska. Jenny skrev ned sina önskemål inför sin begravning i Vita arkivet, så hon har redan tagit hand om de bitarna.

Klara ville hälsa på uppe på förskolan idag. Där hade de ordnat med en minnesstund för Jenny. En bild, ett tänt ljus och barnen sjöng Blinka lilla stjärna där. Klara ville inte vara kvar så länge, men i morgon står det skridskor på schemat och där vill hon vara med.

Viktor har gjort upp en egen plan. Det är slöjd på onsdag. Den vill han inte missa, så jag följer med honom dit då. Efter slöjden ska han rita en teckning åt mamma eftersom de rätta kritorna med de rätta färgerna finns på skolan.

Igår sken solen. Någon föreslog pulkåkning.  Skönt med luft och naturligtvis hade Jenny velat ha oss ute i backen istället för hemma i soffan en sådan dag. Det gjorde mig glad att tänka så där ute. Viktor och Klara trivdes!

Ett slut och en början

Jenny frågade en gång hur man ska veta när det tar slut. När ska man passa på att säga hej då till alla? Tittar man tillbaka på Jennys sista dygn i livet ser man att det inte är så lätt. Till och med i hennes situation.

Jenny kände sig förlamande trött den sista tiden. Hon blev också mer och mer gul i ögon och hy eftersom levern inte riktigt orkade. Hon sa till mig ibland att det kändes som om slutet var nära. Men trots detta var den ena dagen den andra rätt lik. Att Jenny blev sämre i sin sjukdom var något som blivit en del av vår vardag.

Jag vet inte, men det låter kanske konstigt att beskriva det vi gick igenom som en vardag. Men för oss var det så.  Efter att ha levt med Jennys sjukdom i ett och ett halvt år var den givetvis en del av vår vardag. Och vår vardag var en fin vardag. Om det verkar underligt hoppas jag att den här bloggen så småningom ska kunna förklara hur det kan vara så.

Jenny fick på onsdagsmorgonen hjälp i vanlig ordning av hemtjänsten. Jag var hemma eftersom Klara haft ont i öronen. Tanken var att jag skulle åka till jobbet lite senare när Jennys syskon skulle komma till oss. Jag hade ett möte inbokat den morgonen, men det bokade jag om till torsdagen. En onsdagsmorgon, fortfarande mitt i vardagen.

När hemtjänsten var färdiga med att hjälpa Jenny hade klockan hunnit bli halv elva. Visst, ovanligt sent, men ännu inget som tydde på något annat än vardag. Jenny, för första gången sedan hon blev förlamad (se Jennys blogg!), ville då lägga sig för att vila igen istället för att stiga upp. Hon satt i sängen och tittade på mig. Jag försökte prata med henne, men som från ingenstans fick hon inte ordning på det hon ville säga. Hon svarade på min fråga att ja, hon kände sig förvirrad.  

Här, först vid kvart i elva på onsdag förmiddag upphör plötsligt vår vardag. Jenny har då mindre än ett dygn kvar av sitt liv. Jag visste naturligtvis att Jenny kämpat sista veckan, men hur mycket gick inte upp för mig förrän allt var över. Vilken typ av inställning och vilja har man när man försöker leva som i vardagen när kroppen har mindre än ett dygn kvar av ork i sig?

Jag försöker hjälpa henne med morgonmedicinen som hon ännu inte tagit allt av, men det fungerar inte riktigt. Då händer något som jag är väldigt tacksam för idag. Jag är nästan lite rädd att det ska verka påhittat, men jag lovar att det är sant. Hon tittar upp på mig där jag står med medicinerna i en sked. Om det beror på att hon inte lyckas ta medicinen vet jag inte, men hon frågar om jag blir arg på henne. Den frågan gör att jag säger att jag älskar henne. Hon frågar om det är säkert och jag svarar ja. Riktigt vad vi sa efter det minns jag inte, men Jenny somnar kort efter den händelsen för att egentligen aldrig mer vara riktigt vaken. Som i en välregisserad film, jag vet, men så gick det till.

Jenny sover sedan lugnt fram till åtta på torsdagsmorgonen. Inget uttryck för smärta eller oro. Hela familjen vid hennes sida. Hon slutar att andas kvart över åtta. Från vår fina vardag till kaos på mindre än ett dygn. Och trots att det var väntat, så svårt att förutse.

Så tog livet tillsammans med dig gumman slut, och resten av livet började.

Varför jag skriver

Jag förlorade min fru och mina barns mamma, Jenny, i cancer torsdagen den 9 februari 2012. Jenny skrev en mycket uppskattad blogg under sin tid som sjuk. Den heter Jennys tankar och reflektioner och handlade om hennes funderingar kring att leva livet med en sjukdom som hon visste skulle komma att kraftigt förkorta hennes liv. En länk till hennes blogg finns här intill.

När Jenny blev sjuk började hon läsa bloggar om andra människor i samma situation som henne. Efter en tid som läsare bestämde hon sig för att själv börja skriva. Det skulle visa sig att bloggen blev ett enormt stöd, inte bara för henne utan även för andra. Hon tyckte det var befriande att skriva ner sina funderingar. Det stöd hon upplevde från sina läsare hjälpte henne oerhört mycket. Att hennes berättelse om sin resa dessutom på olika sätt hjälpte andra gjorde henne väldigt stolt.

Det är i skrivande stund bara två dagar sedan Jenny gick bort. Jag och mina barn är omgivna av närmaste familjen. Känslan av saknad är i det närmaste desperat. Frågorna är många. Tankarna snurrar. Därför tänkte jag följa Jennys exempel och börja skriva ned mina tankar. Förhoppningen är att det ska vara befriande och en hjälp på samma sätt som det var för henne. Jag vill skriva ned mina funderingar kring min sorg, mina barns sorg, hur vårt liv såg ut innan Jennys sjukdom och om hur vi tar oss igenom livet efter hennes bortgång.

Jennys blogg kommer att fylla en annan enormt viktig funktion. Den kommer att vara som en liten dagbok för våra barn när de blir äldre. Den kommer hjälpa dem att minnas. Den här bloggen har för avsikt att hjälpa dem minnas ännu mer.  Och därför börjar jag redan nu. För Jenny hamrade in ett budskap i oss under den sista tiden. Glöm mig aldrig!

Nej gumman, det ska vi verkligen inte göra.