Behandlingen, del 1

Den enda möjligheten att bli frisk från den cancer Jenny hade var operation. Att helt enkelt ta bort tumören. Men det förutsatte att det också bara fanns en tumör. Eftersom Jennys cancer redan var spridd till skelettet var operation uteslutet. Och därmed var utgången given. Cancern skulle vinna.  Det blev från första början en fråga om att vinna tid.

Eftersom det inte var någon vanlig typ av cancer som Jenny hade fanns det inte heller någon behandling (annat än operation) framtagen för den. Vi fick faktiskt veta att vården inom vissa landsting här i Sverige från dag ett skulle ha varit av palliativ art. Lyckligtvis var så inte fallet här uppe varför Jenny skulle få påbörja cellgiftsbehandling. Cellgiftet var egentligen avsett för en form av cancer i tarmarna, men det hade visat sig ha viss effekt på tumörer i levern också.

Jenny jobbade som sjuksköterska innan hon blev sjukskriven. Hon trivdes med det. Hon tog uppehåll i sjuksköterskestudierna och började läsa till polis, men avbröt efter ett tag och återvände till sjuksköterskeutbildningen. Även om hon kunde hävda att hon kanske ångrade sig lite när hon träffade på någon färdigutbildad kurskamrat från polisen ute på stan någon gång, tror jag att hon innerst inne var väldigt nöjd med sitt val. Men det betydde ju också att hon visste en del om vad som låg framför henne. Och även om hon visste att behandlingen gått bra för mig när jag var sjuk, var tanken på cellgiftet uppenbart jobbig för henne.

Margareta var med oss den där morgonen när Jenny skulle få sin första behandling. Men trots det var det en väldigt nervös Jenny som klev in genom dörrarna på dagvården på Cancercentrum i Umeå. Ett par timmar senare var det lite annorlunda. Personalen var fantastisk och Jenny började så smått inse att droppet i påsen höll på att ta slut. Och ännu hade inget alltför drastiskt hänt. Det blev lite lugnare.

Det skulle visa sig att Jenny klarade cellgiftsbehandlingen bra. Hon behövde egentligen aldrig må illa. Två, tre dagar efteråt behövde hon vila någon stund under dagen, men i övrigt gick det bra. Håret började falla ganska direkt. Peruker provades ut, men hon kom snart fram till att hon inte ville använda sig av dem.  Från att ha varit nervös började behandlingarna snart höra till vardagen. Hon åkte ner själv till Umeå många gånger. Det var på det hela taget en ganska odramatisk sak att få cellgift för henne. Jag vet att det inte alls är så för alla, men tack och lov blev det så för oss. Jag och barnen följde med titt som tätt. Jag var alltid med när besked från röntgen skulle levereras.

Behandlingarna gavs med två veckors mellanrum. Jenny fick arton stycken på raken den första vändan. Hela den här tiden genomsyrades av en optimism. Cancern skulle få på nöten helt enkelt. Och visst gick det vår väg. Efter arton behandlingar hade tumörerna krympt ihop, smärtorna hon känt i skelettet sedan länge försvunnit och läkarna var väldigt nöjda. Det planerades in en två månader lång paus i behandlingen. Pausen kunde bli längre om sjukdomen höll sig i schack.

Jenny funderade på att hon kanske skulle hinna jobba ett tag kommande höst innan sjukdomen satte igång igen.

Hand i hand. Men inte längre obeskrivligt rädda. I rummet med cancer var ju det mesta sig likt. Och trots vad läkarna sagt om sjukdomen så tänkte jag att kanske, kanske.

Jag kände hopp, helt enkelt.


________


Här nedanför är en bild som Viktor tog på mamma sommaren 2010, juli månad. I bakgrunden syns stugan på Öland som Jenny tillbringat så många somrar i. Hittade de där solglasögonen hon har på sig idag. De ligger på byrån i hallen nu. De ska få ligga där ett tag.