Så står
jag vid Jenny i kyrkan. Det är en timma kvar till begravningen ska börja.
Jag känner hur det där lugnet sprider sig i kroppen igen. Jag känner mig nästan
harmonisk. Oron försvinner. Det är som att jag i förväg får veta att dagen
kommer att bli en fin dag. Trots allt. Som att Jenny plötsligt viskat i bara
mitt öra att allt kommer att gå fint.
Det handlar inte om att jag känner mig stark. För det ligger ingen ansträngning
bakom. Lugnet bara finns där. Det är vackert att känna så i den stunden. Och
resten av dagen.
Begravningen och minnesstunden blev mycket fina. Tack alla som var med. Och
tack till vänner som hjälpte till med praktiska saker runt den här dagen.
På måndag är det premiär. Det blir första försöket att ta sig igenom en dag i
den nya vardagen. Ungarna har ju varit igång ett tag nu, men på måndag är det
dags även för mig. Och jag känner mig redo nu. Nästan otålig att ta itu med det
här. Jag kommer inte längre hemma nu. Riskerar börja gå runt i cirklar. Och det
vill jag inte. Jag vill framåt.
Låter det konstigt? Borde jag känna annorlunda? Är det för tidigt? Inte vet
jag. Men Jag och Jenny har pratat så mycket om min och barnens framtid. Hon
ville att vi skulle leva livet även när hon inte fanns längre. Gå framåt. Nu
ska vi börja försöka lära oss det. Det är dags nu. Inte för tidigt. Och med
hennes uppmuntran i ryggen känns det rätt.
Jag menar inte att jag är klar med allt det svåra. Bara att jag är redo att försöka
bygga på det nya.
Vad du är duktig på att sätta ord på dina känslor! Inte många män som har den förmågan. Jenny kan vara stolt över dig i sin himmel.
SvaraRaderaJag har haft bröstcancer, känner mig frisk efter diverse behandlingar, så jag har haft tur, men jag blir så illa berörd när unga människor med små barn drabbas av cancer.
Dina barn får var din glädje i livet nu.
Kram
Ingrid
Vad fantastiskt att du känner ett lugn mitt i det svåra.Det är bra att du vill och kan ta tag i vardagen och undviker att fastna hemma.Som du säger..det betyder inte att du inte sörjer bara att du och barnen vill leva och det hade Jenny velat att ni ska göra också.Varm Kram
SvaraRaderaJag blir så oerhört glad av Ditt inlägg - att det blev en fin dag och att Du kände lugnet. Friden. Till och med en harmoni. Det sanna tecknet på medvetenhet, närhet, äkthet, att inget är ouppklarat.
SvaraRaderaNej Du borde absolut inte känna annorlunda! Varför skulle det vara för tidigt? Ingen mår bra av att Du går runt i cirklar hemma. Dagar kommer att återkomma då Du helst bara sitter med en kaffekopp i handen. Du flyr inte till arbetet för att slippa sörja - och det tror jag är det viktigaste.
Styrkekramar!
DU gör ALLTID rätt så länge magkänslan i DIG känns rätt!!!!!
SvaraRaderaGlöm aldrig din egen magkänsla!!!
Allt behöver ha sin tid och KRÄVER sin tid - Tänk ALDRIG på vad "folk ska tycka" det DU känner är rätt för DIG, ÄR Rätt för dig!.<-punkt!
Det RÄTTA kan ändra sig efter ett tag, när du minst anar det. Kanske behöver du ta det lugnare eller så mår du bättre av att ha farten i ryggen, det är så personligt. Inget är fel!! <ingen sörjer mer eller mindre för det! Vi är olika, inget är FEL! Du har hjärtat på rätt ställe.
Vilken fin man Jenny hade!!! Hon är med dig nu också men på ett annat sätt - men hon finns där någon stans! Det enda du kan göra är att testa - Vad orkar du och vad känns BRA?!? Det är svårt att bromsa när man redan satt fart och, jag vet även samtidigt att "det är väldigt vårt att resa sig om man tillåter sig att bli sittande i samma ställning för länge"
Ta litet i taget.....!!! "allt tar sin tid och behöver sin tid"
B-1an, Elisabeth-Uppsala.
...jag har mycket att lära mig av dej...du kommer att fixa det tillsammans med dina barn...//agNeta
SvaraRaderaSå fint skrivet! Det du tänker och känner är inte fel! Du ska gå på din magkänsla. Att återgå till jobb och vardag kan vara bra nu... Det betyder absolut inte att Jenny tar mindre plats i dina tankar. Lita på din magkänsla!
SvaraRadera/Anna
Jag kan inte låta bli att gråta vid datorn när jag läser dina ord. Så vackert och med så mycket kärlek. Sorgen och Glädjen de vandra tillsammans. För snart 2 år sedan stod jag vid sonens kista( han var bara 25) och jag kan känna som du. De som lämnat oss ger oss kraften att fortsätta, vi vet att de vill det, dom önskar bara det bästa. Därför orkar vi tänka frammåt, och till och med så småningom vara lyckliga igen. Sorgen och saknaden finns också i oss varje stund. Men Sorgen och Glädjen...... Vi har ju "varit med om" våra kära. Önskar dej ch de dina All lycka till frammåt!
SvaraRaderaFint att känna så mitt i allt det svåra och klart att Jenny var med er under dagen och även andra dagar . Bara för att livet går vidare så glömmer man inte en person som man hållit kär . Det märks att ni hann prata mycket med varandra om livet efter jennys bortgång. Men sånt kan man ändå aldrig förbereda sig på och du ska börja vardagslunket när du känner att du vill och orkar , ta det bara lugnt i början och öka efter hand . Skickar stora styrkekramar till dig och barnen ! Tänker på er kram Linnea
SvaraRaderaKänner igen mej själv i det otroliga lugnet du beskriver.Att stå vid sitt barns kista och prata om allt med en röst som inte bröts....idag förstår jag inte men tror att jag vet...Simons lugn,styrka och livsglädje gav mej styrka.Det är säkert så för dej också.Visst kommer det jobbiga stunder och man vill inte göra så mycket men det gäller att inte förlora taget.Vi lever "HÄR OCH NU OCH INTE DÄR OCH DÅ"Det är CARPE DIEM =Fånga dagen som får gälla.Ha det bra du och barnen.Kram Kia
SvaraRaderaVilken bra pappa dina barn har!!!
SvaraRaderaVar glad över din styrka att vilja se framåt-det kommer att gå bra men det är klart att även du får dina bakslag när allt känns tungt och segt....
Men med din inre styrka och Jennys kraft så kommer du se till att ni i familjen får ett bra liv fast ni drabbats av något så stort och tungt! ( även jag har förstås drabbats av både sorg och förluster-ganska tuffa men som någon klok människa sa, det man går igenom stärker en och förhoppningsvis blir vi bättre rustade att ta oss igenom nästa stora livsfråga....)
Nu börjar din vardag-det kommer att gå bra, du är klok o förstår att ditt och barnens liv går vidare trots all!!!!! Önskar er all lycka! mariab
Vilken man du är Lars & jag är mycket säker på att Jenny är riktigt riktigt stolt över dig !! att skriva som du gör så att vi alla förstår om än så lite över vad du/ni tvingas ge genom är helt makalöst bra & framförallt otroligt bra gjort.
SvaraRaderasitter här i väntan på att ta dottern min till stallet precis i vanlig ordning på lördagar, men idag kommer jag förmodligen se saker & ting med klarare ögon & det är tack vare dig idag Lars.
Tack för att vi får läsa & ta del av ert liv // Kram Anne
Det är bara du Lars som känner vad som är bäst för dej.
SvaraRaderaVi ses på måndag!
Kram/Susanne
Rackarns schysst inställning! :) Fint att höra om avskedet i kyrkan.
SvaraRaderaJennys ord och önskan kommer att lyfta er när det känns motigt.
Önskar er en fin helg!
Mvh Maria
Jag tror att det är viktigt att följa sin "magkänsla", ingen kan tala om det för dig mer än du själv när du och barnen är redo att gå ett steg framåt.
SvaraRaderaTycker det låter väldigt sunt av dig att tänka och tycka som du gör. Jennie kommer alltid finnas kvar i era hjärtan, även nu när vardagen kommer.
SvaraRaderaLycka till på jobbet på måndag :-)
Du är fantastisk Lars, all kärlek till dig. Bara bra att du provar att jobba, vad är det värsta som kan hända? att du inte orkar? men då är det bara att backa ett steg igen, men det är bättre att först prova gå framåt och måsta backa ett steg, än att så i friläge och aldrig prova lägga i ettan..Ta det i den takt. Kram maria
SvaraRaderaDu e helt fantastik Lars! Du skriver och handlar på ett sätt som gör att ingen går oberöd!
SvaraRaderaDu kommer att klara det, låt allt bara ha sin gång, det värsta som kan hända är att du bara får ta ett steg tillbaka. Men då vet du i alla fall!
Jag är övertyggad om att Jenny sitter på ett moln och tänker "Det där är min man!"
Lyack till med allt!
Underbara, underbara du!!!! Ni har verkligen gått igenom detta tillsammans. Kan bara hålla med föregående talare, DU är fantastisk. Är säker på att ditt och barnens liv i framtiden kommer att kantas av lycka med en sådan fru och mamma i ryggen. Har lärt mig så mycket av både Jenny och dig. Önskar dig största möjliga lycka till i er framtid det är ni värda och tack för att du orkar dela din vardag med oss :)
SvaraRaderaLycka till med allt!!
Annette
Jag beundrar dig Lars! Du gör det så enkelt för oss att följa med på din resa, det är beundransvärt. Du berör så starkt utan att skrämma i detta svåra och jobbiga. Jag startade min lilla blogg idag och då nämnde jag dig. Hoppas det var ok. Min blogg heter http://fiffiapan.blogspot.com/
SvaraRaderaDu får gärna titta in om du vill.
Hoppas du får en bra kväll och lycka till på måndag!
Jennifer
Men människa! Varför blir du inte författare? Och detta är årtusendets kärlekssaga!
SvaraRaderaFastän det är sorgligt blir jag glad att läsa dina inlägg för den kärleken som ni kände/känner för varandra är få förunnat. Du verkar vara en fin människa och jag hoppas du tilåter dig att någon gång i livet älska igen...
SvaraRaderaOj vad stolt Jenny måste vara över sin fantastiska make!
SvaraRaderaTror aldrig att någon har berört mig med ord så som Du!
Att ta livet som det kommer, det verkar du vara utomordentligt bra på. Önskar dig fortsatt styrka o nyspirande glädje att bygga vidare på ert liv! Kram Maria
SvaraRaderaKänslor är varken rätt eller fel. De bara är. Ibland så tänker jag att det finns så många förutfattade tankar kring hur man ska göra saker. Tex sörja. Att sorgen borde vara förlamande. Ibland så innehåller sorgen även en lättnad. Och det är varken rätt eller fel. Det bara är. (Jag menar inte att detta gäller dig Lars utan jag fick bara dessa reflektioner utifrån din text.). Varma tankar till dig och din familj. /Linda i Umeå
SvaraRaderaSorg är ingen sjukdom. Den blir inte bättre av att vara hemma, kanske rent av sämre. Bra att du går till jobbet. Önskar dig allt väl.
SvaraRaderaDin inställning och känslor hedrar livet.
SvaraRaderaDet våra kära så gärna ville stanna kvar i.
All kärlek till dig
Skickar varma tankar till dej och barnen..har följt Jennys blogg en tid och nu din...jag vet inte vad jag ska säga mer än att du verkar så otroligt stark o fin mot barnen och livet, eller vad man ska säga....kram från södra Sverige...lycka till med allt framöver
SvaraRaderaAtt du kunde känna lugn just i denna stund kan kanske vara att ni hann få tiden på er att förbereda under hela Jennys sjukförlopp.
SvaraRaderaDet innebär ju inte at tman sörjer mindre på något vis men att förberedd går amn igenom det på ett helt annat sätt än om en när och kär går bort hastigt i livet när man minst anar det.
Att börja gå frammåt i livet är en positiv känsla man ska lyssna till som kommer stärka för varje dag som går inte heller då blir sorgen mindre på något sätt. Man har val hela tiden i livet i det svåra idet glada osv och när det är dags så väljer man. En tid kan det vara bra att få ta en liten paus och pusta i det svåra, vara i sorgen osv men ju förr man sakta klättrar på sorgens stege ju snabbare når amn upp till brunnslocket igen och får se ljuset och glädjen...men man kan sörja iallafall och givetvis sakna hejdlöst.
Önskar dig alla lycka på din vandring tillbaka som jag tror du kommer klara alldeles galant med din inställning.
Varma styrkekramar till dig/er. Inget är för tidigt bara du gör det in din egen takt och att det känns rätt för dig och barnen.
SvaraRaderaÖnskar er all lycka
Kram
Anna-Karin
Det var en väldigt fin begravning. Att du ser och känner en längtan framåt är väl den bästa känslan. Hoppas din första arbetsdag idag blir en bra dag. /Lena Degerman
SvaraRaderaJag känner att vår Mattias finns med mig i allt vad jag gör. det är han som för mig framåt, han som ger mig kraft att fortsätta, han som får mig att le. Jag saknar dig sååå Mattias men jag är så otroligt tacksam för all hjälp jag får att gå vidare.....
SvaraRaderaDet är så här Jenny vill hjälpa dig, bli stark, vara glad och kunna fortsätta leva. Jenny kommer att leda dig, vara den som ger dig styrkan genom livet. Både dig och barnen!
Kram till er alla/Elisabet
<3
SvaraRadera