Jag känner ett lugn inför framtiden. Ibland kan jag tycka att det känns lite underligt.
Det är väl inget underligt med känslan i sig. Men jag kan tycka att lugnet är underligt med tanke på vad familjen går igenom just nu. Jag har funderat lite kring hur det kan komma sig att jag känner så.
Jenny hade en förmåga att acceptera sin situation. Jag tror den var något utöver det vanliga. Jag har pratat om den förmågan ett par gånger. Hur den gjorde det så enkelt för oss runt omkring. Hur den tillät oss leva i en vardag fram till samma dygn som hon gick bort.
Att vi fick leva som vanligt mitt i allt det ovanliga har naturligtvis en stor del i det lugn jag känner nu. Men jag tror det handlar om mer än så. Vi pratade en hel del under Jennys sjukdomstid också. Och jag känner mer och mer vilken enorm hjälp jag kommer ha av de där samtalen.
Det finns ju liksom inga frågetecken. Jag vet att hon visste. Hon visste att jag vet. Allt jag ville hinna säga har jag sagt. Allt hon ville säga sa hon. Vi hade ett och ett halvt år på oss. Kunde sitta och prata genom nätterna i början precis som när vi just hade träffats. Det började redan på parkeringen utanför sjukhuset vid det första beskedet. Det slutade i ett par ögonblicks samförstånd när hon var för sjuk för att tänka riktigt klart det där sista dygnet.
Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara om Jenny istället ryckts bort från oss plötsligt. En bilolycka på väg hem från jobbet. Tänker på alla frågetecken. Visste hon? Trots att jag inte han säga allt det där jag ville ha sagt? Ville hon säga mig något?
Jag behöver inte hitta ett sätt att leva med frågetecken som aldrig går att räta ut. Vi hade tid att förbereda oss och rätade ut dem när Jenny levde. Och måste det nu bli så här så är jag oändligt tacksam över att vi fick den tiden. För jag tror att det är det som gör att jag idag, mitt i allt det sorgliga, kan känna det här lugnet när jag tänker på henne och framtiden.
Och det kanske inte är så underligt egentligen?
Det är väl inget underligt med känslan i sig. Men jag kan tycka att lugnet är underligt med tanke på vad familjen går igenom just nu. Jag har funderat lite kring hur det kan komma sig att jag känner så.
Jenny hade en förmåga att acceptera sin situation. Jag tror den var något utöver det vanliga. Jag har pratat om den förmågan ett par gånger. Hur den gjorde det så enkelt för oss runt omkring. Hur den tillät oss leva i en vardag fram till samma dygn som hon gick bort.
Att vi fick leva som vanligt mitt i allt det ovanliga har naturligtvis en stor del i det lugn jag känner nu. Men jag tror det handlar om mer än så. Vi pratade en hel del under Jennys sjukdomstid också. Och jag känner mer och mer vilken enorm hjälp jag kommer ha av de där samtalen.
Det finns ju liksom inga frågetecken. Jag vet att hon visste. Hon visste att jag vet. Allt jag ville hinna säga har jag sagt. Allt hon ville säga sa hon. Vi hade ett och ett halvt år på oss. Kunde sitta och prata genom nätterna i början precis som när vi just hade träffats. Det började redan på parkeringen utanför sjukhuset vid det första beskedet. Det slutade i ett par ögonblicks samförstånd när hon var för sjuk för att tänka riktigt klart det där sista dygnet.
Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara om Jenny istället ryckts bort från oss plötsligt. En bilolycka på väg hem från jobbet. Tänker på alla frågetecken. Visste hon? Trots att jag inte han säga allt det där jag ville ha sagt? Ville hon säga mig något?
Jag behöver inte hitta ett sätt att leva med frågetecken som aldrig går att räta ut. Vi hade tid att förbereda oss och rätade ut dem när Jenny levde. Och måste det nu bli så här så är jag oändligt tacksam över att vi fick den tiden. För jag tror att det är det som gör att jag idag, mitt i allt det sorgliga, kan känna det här lugnet när jag tänker på henne och framtiden.
Och det kanske inte är så underligt egentligen?
Finns inget vackrare än Kärlek <3
SvaraRaderaoch det är både din och Jennys bloggar genomsyrade med, mina tårar rinner inte denna gång för att det är så hemskt, utan för att det är så otroligt vackert.
Det är helt otroligt vad starka och sååå trygga ni var med varandra, wow som sagt mitt i allt som är så ledsamt finns det en stor lycka.
Tack för allt du/ni delar med er <3
Massor med ljus och kärlek till dej Lars och till dina barn.
sussi i ursviken
:-) Så skönt att du känner att ni hann prata igenom allt och att ni verkligen orkade passa på att göra det också!
SvaraRaderaKärlek - det lyser sann kärlek och samförstånd om detta inlägg. Så skönt att ni använde den tunga sjukdomstiden till något som stärker dig så mycket att du känner ett lugn nu.
Jenny har inponerat på många sätt och även du Lars. Att ni haft ett öppet och ärligt sinne både mellan er och inför er själva är uppenbart.
Det är så sorgligt att ni inte fick fortsätta tillsammans - men er gemensamma kraft lever kvar! Du och barnen lever med Jenny i era tankar och glömmer aldrig hennes sätt att vara och att hantera sitt liv!
Det är så sorligt men så vackert! Din kärlek till din Fru lyser som den vackeraste sol :-)
I vår familj drabbades vi av "det hastiga dödsfallet" En ung frisk person som bara dog. Hur kommer man genom det? Jo, man är tvungen att på något sätt gör det, för man vet att det har redan hänt,det är ingen dröm som man kan vakna upp ur . Precis som du säjer att du är glad att ni fick tiden till förberedelse, är vi så tacksamma att vi inte behövde gå igenom en sjukdomstid. Jag tror helt enkelt att man för att överleva tvingas tänka så att livet har en chans att fortsätta. Vi som redan är där har egentligen inget val. Det är en upplevelse man absolut inte vill gå igenom, men man fixar det på något sätt. Livet vill laga till sig. I vårt fall är vi så glada att vår son "fyllde sina dagar med liv" han tog vara på det han hade, trots att livet blev alldeles för kort. Du är så duktig på sätta ord på dina tankar, det kommer att ta dej genom det här. Lycka till!
SvaraRaderaDu är så fantatiskt klok. Tack för att du delar med dig av dina tankar. Väldigt givande. /Emma
SvaraRaderaDu kan verkligen sätta ord på dina tankar.//Ulrika
SvaraRaderaJag känner så mycket igen mig i dina tankar. Precis så känner jag. Förlorade min mamma ett kort tag innan din Jenny gick bort. Jag är så tacksam för att vi fick den tid vi fick, av samma anledning som du beskriver. Kan ibland inte riktigt förstå varför det går så lätt, att jag inte gråter mig igenom dagarna, vi stod varann väldigt nära. Men jag förtår ju att det måste bero på att vi hann prata och bearbeta saker under sjukdomstiden. Visst faller jag pang bom ner i sorgen ibland, men jag flyter upp till ytan igen, när jag varit därnere i det djupa hålet och krälat. Men man klarar av detta också, det vet jag. Tack för att du delar med dig, du skriver verkligen så naturligt och fängslande!
SvaraRaderaPappa gick till jobbet som vanligt och kom aldrig mer hem.
SvaraRadera44 år gammal med barn på 9 och 12
Så många frågor utan svar och sån rädsla vad som kan ske från den ena sekunden till den andra
Hade önskat vi fått en endaste minut att ta farväl och bekräfta det vi ju så väl visste. Hur mycket vi älskade varann
Hej.
SvaraRaderaHar läst din och din frus blogg. Kan inte ens föreställa mig hur ni har haft det eller hur du har det nu.Ni är helt fantastiska som kan dela med er av er erfarenhet eller ert liv med det svåraste man kan råka ut för. Att man mister en som man håller så kär. Eller som Jenny som kunde skriva om sina tankar och sin sorg som drabbat henne. Att veta att det är sista gången man kramar om någon som man håller kär. Det gör så ont i mig att bara tänka tanken :(.Lars jag önskar dig all styrka i världen och ta vara på det du har. Jenny är en ängel som ni kommer att möta en dag när det är er tur kramis :)
Känner igen känslan av lugn mitt i sorgen.När pappa dog gick det ganska snabbt från att han blev sjuk så var han död inom två dagar.Jag hann aldrig förbereda mig på det sätt du talar om men ändå kände jag ett stort lugn ca en månad efter hans bortgång, som om pappa var där och gav mig energi.Det var en märklig känsla eftersom jag tyckte att det inte riktigt stämde eftersom jag samtidigt var mitt i sorgearbetet.Jag bestämde mig för att njuta av lugnet när det inföll för det blev en slags vila för mig att orka med de tyngre stunderna.Sköt om er!Kramar
SvaraRaderaNi hade något alldeles speciellt Ni två....tror inte det är alla förunnat att kunna prata som Ni gjort fast man vet att ens tid kommer ta slut i förtid.....det handlar tror jag om Er två som personer och jag tror det varit till en hjälp för Er båda att kunna dela det svåra...Alla i liknande situation tror jag inte orkar, klarar, vågar eller har den förmågan som Ni, för vissa ser det säkert helt annorlunda ut.....Var själv med om en singelolycka i början av året, tänkte "nu dör vi och jag har inte fått ta farväl av min son"...vaknade upp till tystnad..levde och insåg att jag bara måste förklara hur mycket jag älskar min son...så ur en hemsk händelse, så fick jag mycket att tänka på i kontakten med de mina.....livet kan ju ta slut himla fort också....vill inte ha en massa osagt....
SvaraRaderaVisst är det skönt att få de svaren man behöver innan allt förändras. Att man slipper bära det tunga med obesvarade frågor genom livet, och att svaren istället skänker tröst och trygghet och även mod att gå vidare utan att känna att något känns oklart.
SvaraRaderaDin trygghet i allt det sorgliga kommer att göra det lättare för er alla, och ni kommer att minnas Jenny med glädje och inte låta det ledsamma få ta plats på samma sätt.
Kram till er...
Njut av att du mår bra. Det är inget fel med det, du behöver inte ha dåligt samvete för det. Jag vet att Jenny hade velat det.
SvaraRaderaLars, det är så sant det Du skriver. Lugnet finns där för att Ni verkligen har bearbetat och gått igenom sorgen tillsammans. Och livet! Jag tror även att Ni känner att Jenny nu vakar över Er, som en skyddsängel, och sprider lugn över Er. Det finns inget ouppklarat. Hon vilar verkligen i frid. Jag tror det är det Du känner.
SvaraRaderaStyrkekramar!
Oh, vad jag känner igen mig i precis allt det du skriver. Om man nu ska se något positivt i att en nära anhörig dör av sjukdom är det väl just detta. Att vi får tid att ta avsked och att vi i bästa fall kan räta ut de där frågetecknen och sätta punkt. Saknaden finns där för alltid, men också kärleken och efter hand de goda minnena.
SvaraRaderaMia
Lars och barnen...
SvaraRaderaHar läst bloggen och blir så varm i hjärtat att Du Lars i stunder som de här är så klok i det Du gör nu för Dina barn och Dig. De kommer ju att bli nya stunder hela tiden då man kommer att sakna Jenny och tänka att det här ska jag berätta för mamma....Men hon sitter på molnen och ser ner på Er och vakar över Er.
Livet är inte det dagar som gått, utan de dagar man minns...
Kram Madeleine
Tack för att du delar med dig och gör så mina och säkert många andras tankar blir "bredare". Även om jag inte varit i närheten av det ni upplever kan jag genom din beskrivning känna lite av känslan och förstå lugnet du beskriver. Tänk så många par som lever utan det lugnet, som har flera "ouppklarade" frågor i sin relation. Era barn har verkligen den bästa mamman och den bästa pappan man kan ha! Jag har fått er som två riktigt bra förebilder!
SvaraRaderaTack för att du delar dina tankar med oss läsare. Du skriver så fint och med massor av känsla bakom. Din och Jennys bloggar kommer att bli ett fint minne för era fina barn och jag hoppas att det även ger dig lite stöd att få skriva ner dina tankar. Jag tror att din blogg är ett fint stöd för många som är i er situation. Du har så sunda värderingar även när livet är som allra tuffast och jag beundrar ditt mod och din styrka som är drivkraften att gå vidare i lviet. Jag önskar dig och barnen många fina stunder i livet.
SvaraRaderaKram Maria
Ni är helt & hållet beundransvärda, både du Lars & Jenny! Tack för allt ni delat med er av! Styrkekramar till dig & barnen! /Åse
SvaraRaderaLars, du är lyckligt lottad som fick sätta punkt. Själv är jag "offer" av omtanke. Det gick så fort och jag fick aldrig chansen att ta förväl på ett bra sätt. Från en dag till nästa vändes allt upp och ner.
SvaraRaderaBeundransvärt mycket styrka och kärlek från både dig och Jenny , vilket mod ni båda haft/har. Tror helt på det du skriver om hur hade det varit om allt hänt plötsligt .... inga samtal nätter igenom , inga tankar att bolla. Tycker du är otroligt stark och kommer verkligen följa din och barnens framtid. Miljoner kramar till er <3 // Ulle
SvaraRaderaJag kan känna hur du känner tror jag , min sambo rycktes bort i en lavin olycka utan att jag var med.
RaderaJag var hemma med våran då 5 årige son och fick påhälsningar av polisen som berättade vad som hade hänt uppe i fjällen.
Jag min son och hans syskon hann aldrig ta förväl av honom för han var död då vi kom fram till .
Nu är det 11 år sedan , men det känns fortfarande fast jag är sambo och har det jätte bra, jag tycker att det är bra att du kan vara glad ibland för jag förstår att du lättar på känslorna när barnen har somnat, det gjorde jag i alla fall, jag har följt din och Jennys blogg ett tag och är helt imponerad vad duktiga ni är! Kram
Lars, vilken fantastisk familj ni är, Jenny har delat med sig, av sin styrka, och du fortsätter där hon slutade, med din styrka. Så innerligt, sinnligt och vackert, och vilken styrka detta ger både dig och barnen. För dem en ovärderlig guldgruva att ösa ur, när dom blir större, när dom undrar och när dom förstår hur mycket kärlek det finns inom er alla. Styrkekramar och stort tack för att du delar med dig!
SvaraRadera