måndag 20 februari 2012

Cancern börjar, del 2

Jenny fick genomgå flera olika undersökningar. Läkarna ville veta var primärtumören satt. Det kunde bidra till att identifiera vilken typ av cancer det var och hur den på bästa sätt skulle behandlas. Om den nu gick att behandla.

Jennys syster gifte sig den sommaren. Hon bor i Kalmar och tanken var att vi skulle åka ner och tillbringa några veckor där. Vi har varit där med jämna mellanrum eftersom Jennys mamma tillsammans med sina syskon har en stuga på Öland, som ligger precis utanför Kalmar. Där har Jenny tillbringat nästan alla somrar som barn. Läkarna letade fortfarande efter den där primärtumören, men ville ändå att vi kortade av resan för att efter den kunna påbörja behandling. Några veckor blev därför åtta dagar.

Den sista undersökningen av Jenny gjordes i Umeå med någon typ av specialkamera som var upptransporterad från Uppsala. Bilderna från den skulle ge den sista pusselbiten som behövdes för att avgöra vilken typ av cancer det rörde sig om. Undersökningen sammanföll med vår resa till Kalmar, så med fullpackad bil stannade vi till i Umeå.

Dagen därpå, strax utanför Kalmar, stannade vi till för en paus med glass. Det var en solig och fin dag. Vi passade på att ta några bilder. En av dem blev fotot på Jenny som hon senare skulle använda sig av på sin blogg. Hon har även valt det här fotot som det hon vill ha vid sin kista på sin begravning.





Vid tiden för det där fotot var Jenny ännu helt opåverkad av sjukdomen. Vi hyste gott hopp om att det skulle lösa sig på något vis när vi pratade med varandra. Men i efterhand insåg vi att vi båda två hade en fundering som vi inte då vågade dela med varandra. En god vän, en sån som är mer som en bror, hade förlorat sin bror i cancer bara några månader innan Jennys sjukdom upptäcktes. Då handlade det om cancer i gallgångarna. Både jag och Jenny hade naturligtvis läst hennes läkarintyg som skrevs vid hennes sjukskrivning och båda hade vi reagerat i det tysta över en av formuleringarna. Cancer i de intrahepatiska gallgångarna stod det. Så någonstans visst vi redan när fotot här ovan togs att oavsett var primärtumören satt, så skulle det här kanske inte gå vägen. Men ingen av oss vågade nämna något om det ännu.

Först när vi satt hos läkaren efter vår resa och vi fick beskedet pratade vi om vad vi läst i läkarintyget flera veckor tidigare. Nu bekräftade läkaren att primärtumören satt i levern. På grund av spridningen till skelettet var operation utesluten. Jenny fick veta att hon aldrig skulle bli frisk. Att sjukdomen skulle korta hennes liv.

Ingen behandling fanns utformad för hennes sjukdom, men behandling skulle hon få i alla fall. Det fanns behandlingar för andra typer av cancer som visat sig ha viss effekt.

Obeskrivbar rädsla. Allt på spel. Hand i hand.

Men, nu visste vi vad vi hade att göra med. Och nu var det krig!    

17 kommentarer:

  1. Beklagar djupt förlusten av din Jenny. Beundrar din styrka att låta henne leva vidare genom dina ord och din kärlek.

    SvaraRadera
  2. Lars, jag har precis hittat till din och Jennys blogg, tårarna rinner. Har själv förlorat en närstående i cancer, mitt i livet var hon också. Jag är så ledsen för att det blev som det blev för er. Vill också säga att sorgen faktiskt blir lättare att uthärda med tiden, och de glada minnena lättare att tänka på också (utan att man överväldigas av sorg). Sköt om er.

    SvaraRadera
  3. Lars, all styrka till er. Min innerliga önskan är att man riktigt snart skall hitta möjligheter till att bota all slags cancer. Så mycket lidande...
    Du är stark som orkar skriva och jag beundrar din styrka. Det lyser så mycket kärlek om er familj och det känns skönt att all den kärleken hjälper er i en stund som denna. Ord verkar tomma när någon drabbas som ni men vill ändå skicka styrka och kramar till er från en medmänniska.
    Stor kram /Ingrid

    SvaraRadera
  4. Ja snacka om krigarprinsessa!

    Roligt få veta var fotot är taget, det är en fantastiskt fin bild på Jenny! Minns att hon skrev i bloggen om denna sommar. Vilken fantastisk sommar det varit. Och det minns vi nog alla hur ovanligt varm och solig sommaren 2011 var. Jag är glad att Jennys sista sommar ändå var en sådan sommar. Men Jennys sista sommar borde ha varit först om 50 somrar!!!

    SvaraRadera
  5. Lars,ord är överflödiga men skickar även jag,styrka och kramar till dig och din familj,fint att du fortsätter att skriva,det skulle Jenny tyckt om<3

    SvaraRadera
  6. Har inga ord men vill på något sätt ändå försöka tala om hur mycket din blogg berör mig och även Jennys blogg. Jag läser vad ni skrivit om och om igen, blir ledsen, blir glad, förundras, förvånas och imponeras. All styrka till dig och familjen! Kram

    SvaraRadera
  7. http://www.youtube.com/watch?v=VIQIM79MBqI&sns=fb

    Lyssna på denna fina låt Lars

    /Kram Maria

    SvaraRadera
  8. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men vill säga att din blogg, Lars dina ord berör mig väldigt mycket och jag kommer att följa dig så länge du skriver här.
    Kram

    SvaraRadera
  9. KRAM till er alla tre. Har själv två barn i samma ålder som dina, så allt känns så väldigt påtagligt, verkligt... Fast egentligen kan jag inte ens föreställa mig det ni har gått igenom. Det ni går igenom. Tänk att det ska vara så förbaskat svårt att leva i nuet, när nuet är det enda vi har! Önskar att ni slapp vara en påminnelse om det. Önskar det fanns något jag kunde göra för att lindra smärtan, för att hjälpa. Men jag inser att den enda önskan ni har kan ingen uppfylla. Var rädda om er. Kom ihåg att ni är aldrig ensamma!!!

    SvaraRadera
  10. Följde Jennys Blogg och hon berättade om det mest fruktansvärda jag kan tänka mig, att inte få följa mina barn upp i vuxen ålder, att inte få tillbringa min skröpliga ålderdom med min älskade gubbe. Hon var så osentimental och rak, förnuftig och klok.
    Jag beundrade henne enormt!

    Är så tacksam att vi nu får följa dig, hur du och barnen hanterar vardagen, se att det finns en fortsättning även om den inte alltid är så lätt. Du skriver likt henne på ett rakt och fint sätt, jag sitter och tänker att det här skulle kunna bli en fantastisk bok en vacker dag, där både din och Jennys historia skulle finnas med.

    SvaraRadera
  11. Ord blir fattiga och livet är så otroligt orättvist. Du är stark! Otroligt stark som klarar att dela detta med oss. Jag håller å på å slåss mot denna hemska sjukdom. Fattar inte vad vi har gjort för att få detta. Stor kram från sandra

    SvaraRadera
  12. Vilket fruktansvärt besked att få som make och förälder. Det går bara inte att föreställa sig. Jag önskar dig och dina barn allt gott i den framtid som ni tre nu har tillsammans!

    SvaraRadera
  13. Jag är full av beundran! Ta hand om varandra!

    SvaraRadera
  14. Tacksam att få följa med på resan.

    SvaraRadera
  15. Vet inte om det är någon tröst, men allt ni gör.... blir första gången, första gången utan Jenny. Första helgen, första bion, första påsken..... det blir lättare, jag lovar.

    SvaraRadera
  16. Hej Lars! Som alla andra är jag full av beundran över hur du bearbetar detta men förstår också att detta kanske är en del av ditt sorgearbete?! Jag blir fascinerad över det du berättar och skulle önska att jag kunde ställa frågor till dig hur det var under den här tiden. Hur det var för dig och hur det var för Jenny. Det är sällan man kommer någon så nära ngn som varit i en sån här situation. Du är cool för du ger oss en inblick i något många av oss aldrig upplevt vilket jag är glad att jag sluppit hittills men det handlar också om att vi vågar närma oss döden. I vår kultur lever vi inte med döden nära oss och det ska vi ju inte heller behöva när det gäller unga människor och barn tycker man, men nu ser ju verkligheten ut sån. Människor blir sjuka.. Och dör.. Därför är jag tacksam för att du berättar för oss hur det var . Lite svamligt skrivet kanske. Tack. Kram Fiffi

    SvaraRadera
  17. Jag minns när Jenny berättade för mig om eran väns bror. Och hur eran fina son frågat om hon skulle dö när han förstod att det var samma sjukdom som drabbat henne! Att livet kunde vara så här grymt kunde jag aldrig ana!! Vem kunde det? Stor kram till dig i detta svåra nu!!

    SvaraRadera