måndag 13 februari 2012

Ett slut och en början

Jenny frågade en gång hur man ska veta när det tar slut. När ska man passa på att säga hej då till alla? Tittar man tillbaka på Jennys sista dygn i livet ser man att det inte är så lätt. Till och med i hennes situation.

Jenny kände sig förlamande trött den sista tiden. Hon blev också mer och mer gul i ögon och hy eftersom levern inte riktigt orkade. Hon sa till mig ibland att det kändes som om slutet var nära. Men trots detta var den ena dagen den andra rätt lik. Att Jenny blev sämre i sin sjukdom var något som blivit en del av vår vardag.

Jag vet inte, men det låter kanske konstigt att beskriva det vi gick igenom som en vardag. Men för oss var det så.  Efter att ha levt med Jennys sjukdom i ett och ett halvt år var den givetvis en del av vår vardag. Och vår vardag var en fin vardag. Om det verkar underligt hoppas jag att den här bloggen så småningom ska kunna förklara hur det kan vara så.

Jenny fick på onsdagsmorgonen hjälp i vanlig ordning av hemtjänsten. Jag var hemma eftersom Klara haft ont i öronen. Tanken var att jag skulle åka till jobbet lite senare när Jennys syskon skulle komma till oss. Jag hade ett möte inbokat den morgonen, men det bokade jag om till torsdagen. En onsdagsmorgon, fortfarande mitt i vardagen.

När hemtjänsten var färdiga med att hjälpa Jenny hade klockan hunnit bli halv elva. Visst, ovanligt sent, men ännu inget som tydde på något annat än vardag. Jenny, för första gången sedan hon blev förlamad (se Jennys blogg!), ville då lägga sig för att vila igen istället för att stiga upp. Hon satt i sängen och tittade på mig. Jag försökte prata med henne, men som från ingenstans fick hon inte ordning på det hon ville säga. Hon svarade på min fråga att ja, hon kände sig förvirrad.  

Här, först vid kvart i elva på onsdag förmiddag upphör plötsligt vår vardag. Jenny har då mindre än ett dygn kvar av sitt liv. Jag visste naturligtvis att Jenny kämpat sista veckan, men hur mycket gick inte upp för mig förrän allt var över. Vilken typ av inställning och vilja har man när man försöker leva som i vardagen när kroppen har mindre än ett dygn kvar av ork i sig?

Jag försöker hjälpa henne med morgonmedicinen som hon ännu inte tagit allt av, men det fungerar inte riktigt. Då händer något som jag är väldigt tacksam för idag. Jag är nästan lite rädd att det ska verka påhittat, men jag lovar att det är sant. Hon tittar upp på mig där jag står med medicinerna i en sked. Om det beror på att hon inte lyckas ta medicinen vet jag inte, men hon frågar om jag blir arg på henne. Den frågan gör att jag säger att jag älskar henne. Hon frågar om det är säkert och jag svarar ja. Riktigt vad vi sa efter det minns jag inte, men Jenny somnar kort efter den händelsen för att egentligen aldrig mer vara riktigt vaken. Som i en välregisserad film, jag vet, men så gick det till.

Jenny sover sedan lugnt fram till åtta på torsdagsmorgonen. Inget uttryck för smärta eller oro. Hela familjen vid hennes sida. Hon slutar att andas kvart över åtta. Från vår fina vardag till kaos på mindre än ett dygn. Och trots att det var väntat, så svårt att förutse.

Så tog livet tillsammans med dig gumman slut, och resten av livet började.

68 kommentarer:

  1. Jag blir så berörd när jag läser detta du skriver Lars.
    Även om Jenny var din stora kärlek så har jag varit med om presic samma sak som du men det var min älskade Pappa som somnade in den 3/11 - 2010 i samma helvetes sjukdom som din älskade Jenny. För honom gick det dock snabbare han fick sin diagnos i slutet på Februari 2010 och lämnade jordlivet 2010-11-03 5 dagar innan min brors födelsedag tyvärr . Jag hann ner till Skåne den dagen och tag ett sista farväl av honom och det är jag tacksam för på kvällen den 3/11 somnade han in och kvällen innan sa han S tag hand om dig och mitt älskade barnbarn E pappa och morfar kommer vaka över er i himmelen tills vi möts igen ! Det var skönt att få höra dom orden från honom en sista gång . Till dig vill jag bara säga att jag läser och kommer fortsätta läsa din blogg för jag tror att det kommer stärka mig i mitt sorge arbete ! Jenny kommer att finnas hos er alltid men saknaden kommer alltid vara lika stor ingen kan ersätta en person som har betydt så mycket för en ! Hoppas att du och barnen tar med er alla fina minnen från tiden ni fick av Jenny ! Massor av kramar Stina från Göteborg

    SvaraRadera
  2. Vet inte vad jag ska skriva...Men du skriver så fint! Beklagar sorgen efter er fina Jenny <3
    /Cecilia

    SvaraRadera
  3. Blir oerhört berörd av det du skriver och kan faktiskt förstå lite att lever man månad ut och månad in med en svår sjukdom så blir det nog som du skriver en vardag med den också. Det måste på något sätt bli det kan jag tro. Fast kan tro att man just fasar för när dagen ska komma och kroppen inte orkar mer. Men att man får tid att hinna på något sätt än när någon hastigt går bort som inte riktigt var förutspått. Att någon går över till den andra sidan är ju det man är mest rädd för samtidigt som du beskriver det så var det inte otäckt på något vis om än att förlora sin nära och kära är det värsta tänkbara så finns så ändå på något sätt ett lugn i det hela mitt i den kaos det ger alla som står kvar efteråt och får bära den tunga sorgen.
    Men nu har er Jenny det säkert bra, fri från sjukdom och smärta i landet långt bort någonstans. Sänder er en stärkande tanke i det ni nu måste gå vidare i, fortsättningen.

    Massor av kramar till familjen från mig //Cattis

    SvaraRadera
  4. Beklagar din stora sorg. Har följt bloggen en tid och följt er resa. Har själv haft en son som gick bort för 10 mån sen,i en hjärntumör.Känner så väl igen mej i det du skriver att sjukdomen blev en del av er vardag,där man ändå var rätt trygg i den.
    Förstod inte heller förrän dom sista 10 tim att nu går det nog inte mer,och var då liksom inställd på det...som nån slags robot.Det var inte förrän efteråt som dom riktiga känslorna kom fram.Väntat.. men ändå så förtvivlat svårt.
    Kommer fortsätta läsa din blogg. Kramar från Helen i Värmland.

    SvaraRadera
  5. ...före och efter...lyssna gärna på den här vinterprataren, Tomas Sjödin, som pratar om sina förluster...fast jag inte kände Jenny så har hon genom sin fina tankar lämnat starkt avtryck här på jorden. styrkekram/Marléne

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=4828754

    SvaraRadera
  6. hej Lars
    vi känner inte varann, men jag har fastnat i era bloggar. jag vill först av allt uttrycka min sorg över er förlust.
    För mej har det varit en terapigrej att läsa din Jennys blogg. Jag och mina barn har varit med om precis samma sak. vi förlorade min man barnens pappa för några år sen i cancer. vi valde ahs viool och han vårdades hemma hela sjukdomstiden. jag vet hur tungt det är att stå bredvid och se sin älskade sakta försvinna. kämpa på!!

    SvaraRadera
  7. Jag följde Jennys blogg i slutet. Vilken stark kvinna som delade sina tankar, känslor och upplevelser med dem som ville läsa och stötta. Givetvis kommer jag följa din blogg om "Resten av livet"... Det du skriver berör... Mycket fint!

    När jag var precis fyllda 13 år gick min pappa bort i cancer. Allt gick mycket fort och trots att vi visste att våran pappa och man en dag skulle "lämna oss" så gick det inte att föreställa sig hur det skulle bli då resten av livet tog vid...

    Det är nu drygt 20 år sedan pappa lämnade oss... men i våra minnen och tankar har han alltid funnits kvar.

    Jag hoppas och tror att din blogg kommer vara till hjälp för dig och barnen i framtiden. Eran fina fru och mamma kommer alltid finnas med er i era hjärtan!

    Sänder massa styrkekramar till hela familjen.

    /Anna

    SvaraRadera
  8. Tänker på dig, din familj och övriga nära och kära. Har följt Jennys kamp och kommrr aldrig att glömma henne.

    SvaraRadera
  9. Lars: tack för att du delar med dig och jag blir så rörd över allt du skriver. Jennys blogg var ju hennes och från hennes sida myntet och du visar så vackert skrivet det andra.

    Vi har i vår familj på ganska kort tid förlorat 3 närstående i cancer. Ingen var så ung som Jenny men sjukdomen är lika grym för det. Jag har inte vågar göra det du gör och inte riktigt vetat hur det skulle se ut. Tack igen, och era barn kommer garanterat att ha mycket glädje av vartenda ord. Kärlek till er!

    SvaraRadera
  10. Vet inte heller vad jag ska skriva.... Beklagar det djupaste:( Sååå fint du uttrycker dig Lars! Kommer följa din blogg så länge du vill skriva!

    Stor Kram från Cecilia

    SvaraRadera
  11. Kan inte uttrycka mig just nu känns det som. Men vill säga att du skriver såå fint om Jennys sista dygn. Skönt att hon inte verkat ha ont eller lida sista tiden. Varma kramar till dig o barnen. Katrine

    SvaraRadera
  12. Precis som du skriver så hittar man ju en vardag i allt det jobbiga. Livet pågår ju faktiskt fortfarande även om man vet att en älskad snart kommer att resa vidare. Men för att den som är sjuk och dom som är runtom och som försöker följa ska kunna orka LEVA trots allt det tunga så hittar man på nåt kontigt sätt en vardag mitt i allt. Tror att kanske kroppen och hjärnan fungerar så i en sån tuff situation och jag är så tacksam för det, det har gett mig/ oss så många fler fina minnen som värmer i hjärtat nu <3
    Innan vi hamnade i en så tung period kunde jag aldrig tro att man skulle kunna ha en vardag i ett sånt besked, men jo , det går och precis som du säger så är det ju ändå en Fin vardag mest av tiden, bakslag ibland, men man hittar tillbaka till sin vardag <3
    Och man är så varm i hjärtat nu efter, alla minnen är i hjärtat som varm bomull
    Och jag lovar dig Lars, att allt det ni har tillsammans kommer hjälpa dig
    Du kommer till att kunna känna ditt hjärta varmt kramas
    Det är Fina Jenny som kommer krama ditt hjärta när du behöver det...
    Styrka Kärlek & Mod till er

    SvaraRadera
  13. Påbörjat flera kommentarer som jag sedan raderat om och om igen, vet inte vad jag ska skriva vill bara säga att jag blir otroligt berörd av både din och Jennys blogg! Jag hoppas och tror att Jenny är en ängel nu som sitter på ett mjukt moln i himlen och kikar ner på er <3

    SvaraRadera
  14. Jag kände inte Jenny men hittade till hennes blogg för en tid sedan och följde henne sedan dess. Hon berörde och jag kommer aldrig att glömma henne.
    Vet inte riktigt vad jag ska skriva...saknar ord.
    Du skriver så fnt, dina ord lämnar avtryck hos mig och jag kommer att följa din blogg så länge du skriver här.
    Kram Linda

    SvaraRadera
  15. Så vackert du skriver mitt i sorgen. Oerhört gripande och jag är så glad över att du vill dela med dig av dina tankar, från din sida. Tack!

    SvaraRadera
  16. Vad du skriver fint Lars ! Det är en fruktansvärd sjukdom och en hemsk situation ni fick gå igenom. Det är konstigt hur vi människor kan anpassa oss till en jobbigaste av situationer men trots Jennys sjukdom verkar ni har haft det fint tillsammas och kärleken i er familj har lyst stark även genom bloggen. Jag hoppas att du ska känna att bloggen fyller samma funktion för dig som för Jenny, att du känner att du får stöd och stöttning från oss som läser och att du känner att du samtidigt kan nysta bland allt ni fått gå och fortfarande får gå igenom. Det verkar som att Jenny fick ett fint avslut och att det sista ni sa till varandra vad ord av kärlek. Det känns bra, mitt i en situation som inte riktigt är greppbar. Lycka till med Resten av livet !

    Varma hälsningar /Mariah - som fick äran att jobba med Jenny

    SvaraRadera
  17. Vad vackert skrivet... Skickar över en massa kramar och styrka till er. <3

    SvaraRadera
  18. Det bränner i ögonen av tårar och jag vill bara gråta. Det är så otroligt fint skrivet av dig. Jag har följt Jenny´s blogg och har blivit otroligt berörd av både sorgen men framförallt av hennes glädje till livet trots sin sjukdom. Tänker på dig och dina barn och försöker skicka lite styrka..

    Varma hälsningar Annelie

    SvaraRadera
  19. Tack för att du delar med dig av ert liv Lars. Du skriver så fint. Tror absolut att det hjälper och att du gör rätt i att skriva ned dina tankar och funderingar om ert liv som varit och som du själv skriver "resten av livet". Kramar från Veronica

    SvaraRadera
  20. Så fantastiskt fint du skriver! Har följt Jennys blogg sen i höstas utan kommentarer, jag är annars ingen bloggläsare. Skönt att det verkar som om ni båda finner styrka av att andra läser, ibland känns det inte odelat rätt sitta på sin kammare och läsa om hur svårt livet kan vara. Många varma tankar till er i en svår tid! /Vanja

    SvaraRadera
  21. Vad stark du är Lars. Så fint skrivit, mina tårar rinner. Jag hoppas att ditt skrivande ska stärka dig ännu mera.
    Kram
    Irene

    SvaraRadera
  22. Vad det gör ont i mej när jag läser din blogg Lars!
    Jag vet inte hur jag ska hitta dom rätta orden, men jag är känner på att du och barnen kommer att få ett bra liv tillsammans trots allt.
    Jenny kommer alltid att finnas med er. Jenny har berört mitt hjärta i sin blogg och nu kommer jag att följa din.

    Allt gott till dej Lars, Viktor och Klara!

    Skickar med en länk:

    Till Lars och Jenny!

    http://youtu.be/6mFsV_5fAuU

    //Kram från din arbetskamrat

    SvaraRadera
  23. Som så många andra följde jag din Jennys blogg. Jag slås av hur vackert du skriver om henne och er kärlek. Även om jag inte känner er så känner jag er kärlek genom det du skriver och det berör - otroligt mycket!

    Jag vill ge er en kram - ta emot den om du vill.

    SvaraRadera
  24. Läser dina välskrivna rader Om och Om igen...det påminner mej så mycket om när jag tog (mitt enda) farväl, av farmor. Efter en låång kamp tog cansern över och segrade. Men avslutet blev precis så fint som du beskriver det. Många är dom tårar som trillat nerför kinderna men min tacksamhet över det sista lugna dygnet och den vackra lugna skönhetssömnen som bara fortsatte....har gett mej en enorm styrka och ett lugn när jag tänker tillbaka på allt, smärtan är såå jobbig att se dom bära! Man bara VET att kroppen nu äntligen får vila! Älska och minnas...det kommer vi ALLTID!!

    SvaraRadera
  25. Kände inte Jenny personligen, jag jobbade dock som sjuksköterska och visste av henne. Har följt hennes blogg och kommer nu att följa din.

    Jag har förlorat mina föräldrar allt för tidigt och vet vad sorg innebär. Dock är allas sorg olika och därför ska man inte säga att man VET hur det känns för andra. Det kan man bara ana. Jag vet bara att för mig kommer alltid sorgen finnas kvar, saknaden finnas kvar. Det blir dock mindre smärtsamt.

    Du/ni har mycket att gå igenom nu. Och i flera år framåt. Glöm aldrig att ta hand om varandra och du om dig! Och låt sorgen ta sin tid! Det är aldrig dumt att gråta...

    / Erika

    SvaraRadera
  26. Blir oerhört berörd av dina fina, fina ord Lars. Känns på något sätt skönt att Jenny slapp ha ont sitt sista dygn - och att du fick säga att du älskar henne. Och jag känner er inte ens...tänker ofta på er situation och framförallt på Jenny som fick släppa taget. Men hon lever vidare genom era barn och dina texter....Tack ska du ha. Jag följer din blogg så länge du skriver!
    /Erika

    SvaraRadera
  27. Hej Lars. Jag hittade Jennys blogg hennes sista veckor i livet. Det var så sorgligt att inte ha fått vara med längre. Därför tackar jag dig för att du vill blogga och berätta om din fru och era barn och hur livet blev sen. Som nån här ovan skrev; sänder en kram, ta emot den om du vill. /E

    SvaraRadera
  28. Tusen tusen tack för att du delar med dig. av det ni hade tillsammans. Att vi som har följt Jennys blog fortsatt kan får ta del i det ni har gått igenom. Det betyder faktisk mycket- även om jag inte länner er.
    Det du beskriver känner jag igen från min egen pappas död- och det hjälper mig att få en lugn om jag oxå skulle har oturen att dö av den cancer jag brottas med. Jag tror inte ja är den enda som BEHÖVER att få lov att ta del i Jennys- och nu din vardag. Tack.
    Önskar dig mycket styrka till att klara av livet och dagarna.
    Och ja- så otrolig vackert, skönt, lugnande- att Jenny fick höra dom sista orden av dig.
    mvh Ingrid

    SvaraRadera
  29. Det är så svårt att veta vad jag ska skriva. Hittar inte orden. Blir så berörd av både Jennys och din blogg. Många, många styrkekramar till dig och era barn.

    SvaraRadera
  30. Du är stark Lars, Kärleken gör oss starka. Så vansinnigt orättvist livet kan vara, en ung Familj mitt i livet ska bli splittrat på detta sätt. Känner med dej och era små knattar, som nu oxå ska bearbeta en sorg, som för dom säkert är svår att förstå. Jag önskar er ett stort Lycka till framöver.
    Och sänder en varm kram till er alla.

    SvaraRadera
  31. Hej! Jag har tyvärr inte följt din frus blogg, men kom av en slump in på din blogg.
    Vill bara berätta att du och jag är i helt olika världar, men ändå i samma...
    Min man sedan 18 år avled hastigt och oväntat i september 2011, på natten i en stor hjärtinfarkt. Nu försöker jag och vår son på 15 år skapa oss ett "nytt" liv. Det är sorgligt, ledsamt, tomt, ensamt och förtvivlat, men min man, sonens pappa kommer aldrig mer tillbaka och det gör så ont......
    Min man blev 55 år.
    Kram Lena

    SvaraRadera
  32. Herregud Lars, nu sitter jag här och gråter igen. Jag som trodde att tårarna skulle ta slut nu när Jennys blogg är avslutad... Livet är verkligen orättvist, jag önskar er all lycka i framtiden. Jag kommer att följa er resa här på bloggen!

    SvaraRadera
  33. Jenny skulle vara så otroligt stolt över dig. Det är vi alla.

    Kram Mia

    SvaraRadera
  34. En varm kram till dig!

    SvaraRadera
  35. Jag vet inte alls vad jag skriva, men jag vill ändå lämna ett avtryck eftersom jag blir så berörd. Många kramar till er alla tre<3. /Linda

    SvaraRadera
  36. Skickar en varm kram!

    SvaraRadera
  37. Beklagar er enorma förlust! Tårarna bara rinner och vill inte sluta... Du skriver så fint. Kan inte i min vildaste fantasi förstå hur du känner men i vilket fall, känner jag med dej...
    Många styrkekramar till er alla nära o kära!

    SvaraRadera
  38. Tack för att jag får läsa och ta del. Jag liksom många andra blir berörd.
    I den mörka tunneln finns ett ljus där långt fram men när det är som mörkast är det svårt att urskilja den lilla strimman.
    Det är skönt att ha barn när livet är hårt, de lever här och nu. Tillåter att sorgen kommer över och tar tid för att vara ledsen för att i nästa sekund se fotbollen och vilja sparka på den, varför inte spela fotboll? De är underbara och hjälper en att ta tag i vardagen när man inte orkar och eg vill sörja.

    Mina tankar går till dig och din familj, ni är underbara.
    Ta tid för varandra och ta hand om varandra och du om dig! Tänk på att låta sorgen ta sin tid och tänk på en sak, det är aldrig dumt att gråta......
    KRAM!!!

    SvaraRadera
  39. Hej Lars
    Har följt Jennys blogg och kommer att följa din. Beklagar sorgen efter härliga Jenny!Jag minns när ni som springvikarier hittade varandra i korridorerna på ett äldreboende och eran kärlek växte fram. Den kärleken gick inte ta miste på och jag är övertygad om att den talade för sig själv erat sista dygn tillsammans.Stor kram på dig Lars <3 / Helena F

    SvaraRadera
  40. Hejsan! Så otroligt fint du skriver! Vill bara skicka en varm kram till dej och barnen! <3 Anette

    SvaraRadera
  41. Hej!

    Oj vad du berör med dina ord Lars. Tacksam för hur du beskriver hur det gick till när Jenny gick bort, när man aldrig varit i situationen själv undrar man.

    Jag beklagar verkligen sorgen och önskar att det aldrig hänt er.

    Många kramar Lisa (din tremening) :)

    SvaraRadera
  42. Tack för dina fina ord. Vilket fint och vackert slut och ändå så fruktansvärt sorgligt . Tänker på er och skickar styrka och kramar till er. Maria

    SvaraRadera
  43. Fin text och fin bild på eran familj<3
    Kram Anna S

    SvaraRadera
  44. Beklagar sorgen
    Många kramar till er alla
    Lis

    SvaraRadera
  45. Beklagar verkligen med hela mitt hjärta!
    Du skriver oerhört vackert!

    Kram från en okänd läsarinna
    /Mija

    SvaraRadera
  46. Styrkekramar. Det du skriver berör..../anonym

    SvaraRadera
  47. Eftersom jag sitter här i soffan och storgråter över din text känner jag att jag vill lämna en rad och berätta att jag varit här och känner tacksamhet och värme över det du delar med dig. Hittade in på din frus blogg först efter hennes bortgång och nu till din, båda via Vimmelmamman. Varmaste tankar till dig och till barnen. Ta hand om varandra och resten av livet.

    Stor kram Susanne, Stockholm

    SvaraRadera
  48. Åh... <3

    /Elin i Umeå

    SvaraRadera
  49. Fantastiskt fina ord Lars! Jag kommer troget att följa din blogg.

    All kärlek till dig & barnen <3

    SvaraRadera
  50. Har nu läst Jennys blogg från början till slut. En fantastisk kvinna, fru, mamma, dotter... Så orättvist livet är!

    Jag undrar hur DU har klarat Jennys sjukdomstid? Det måste vara tufft att stå vid sidan om...

    Jag önskar dig, Viktor och Klara allt gott!

    De varmaste kramar från en helt okänd medmänniska

    SvaraRadera
  51. Du skriver så fint. Mina ord tar slut men jag skickar de varmaste kramar jag har till er alla.

    SvaraRadera
  52. Hej Lars. Så har Gud kallat hem en av sina Änglar men hon lämnade kvar 2 små fina Änglar som nu du får ha och ta hand om. man blir tårögd när man läser din fru:s blogg. Men det är en jobbig perjod nu så ni får ta en dag i taget.
    Kramar till er från Nina

    SvaraRadera
  53. Tack för dina ord och vad du delar med dig om. Fina barn ni har, all styrka till dig! Stor kram från Lina Göteborg

    SvaraRadera
  54. Vad fint och kärleksfullt du skriver Lasse. Mina tårar bara strömmar ner...på samma sätt som det gjorde då jag följde Jenny´s blogg. Ni var verkligen menade för varandra. Det kunde man märka redan på Klockar då ni hittade varann. Bättre äktenskapstycke får man leta efter. Är så ledsen att ni inte fick fortsätta leva lyckliga tillsammans tills ni blev gamla. Nu önskar jag bara att du och barnen får möjlighet att så småningom leva ett bra och glatt liv även om ni kommer att sakna fina Jenny för alltid! Tänker på er & ska fortsätta läsa din blogg!! När vi ses nästa gång ska jag ge dig en styrkekram!!!


    /Maria

    SvaraRadera
  55. Så vackert och så öppet. Tack för att du delar med dig. Styrkekramar till dig och barnen

    SvaraRadera
  56. Hej, vill börja med att beklaga er stora förlust. Vad fint du skriver om Jenny. Jag har själv obotlig äggstockscancer sedan 2,5 år. Jenny har gett mig så mycket styrka i sin blogg. Jag vill därför skicka massor av styrkekramar till er i er svåra stund.

    SvaraRadera
  57. Hej Lars

    Jag vill börja med att tacka dig. Tack för att du fortsätter Jennys blogg och skriver om henne. Jag är liksom åtskilliga här okänd för er. Efter att ha läst Jennys blogg,det mesta av det, så känner man så starkt att det finns så mycket i livet som man inte tar vara på under den tid man finns till och är frisk. Man önskar självklart att aldrig behöva uppleva samma som du, men har ändå en enorm förståelse för den sorg och smärta som du fått uppleva.
    Jag hoppas bara att du orkar fortätta skriva av dig och berätta om hur du lever vidare och hur du klarar av vardagen igen.
    Minnet av Jenny kommer för alltid att finnas kvar, men sorgen kommer att lindras successivt.
    Kram Anders
    Har själv två barn och är skild sedan ett år, men i sådana här lägen är det nästan så man ångrar sitt beslut.

    SvaraRadera
  58. Hej Lars
    Du skriver så fantastiskt fint och det lyser så mycket kärlek i dina rader.Jag följde Jennys blogg och nu fortsätter jag följa din. Ni har lärt och fortsätter lära mig så mycket varje dag och det allra viktigaste är att ta vara på livet, dagen och stunden. Att berätta att man älskar någon, även om man gjort det en miljon gånger. Jag hoppas att du orkar skriva om din sorg och dina glädjestunder och jag hoppas också att du likt Jenny kan känna all den kärlek och styrka som vi sänder. De flesta av oss är för dig okända människor, människor som drabbats mer eller mindre av livets sorger men som genom att dela varandras upplevelser orkar vandra vidare mot en ljusare morgondag. Ta vara på dig och era älskade barn. Jenny kommer för alltid att hålla en kärleksfull hand över er och ler i sin himmel när hon ser all den kärlek och styrka som strömmar till er från cyberspace.
    De största styrkekramar till er alla. /INgrid

    SvaraRadera
  59. Så mycket kärlek i dina ord! Vackert,hemskt och alldeles naket läser jag din beskrivning av livet. Vilken fin och underbar familj ni är! Har man upplevt riktig kärlek en gång i livet, kan man aldrig förlora den...
    Kärlek,kraft,mod och förtröstan vill jag skicka dig och barnen i detta nya, eran vardag.
    // Sofia

    SvaraRadera
  60. Du skriver så underbart det är som man var där när du berättar Lars, jag är så tagen så rent så naturligt så vackert Jenny somnade och var trygg...men det griper så tag i mig Lars hur allt blev helt annat inom ett dygn, mina tårar rinner..det är så mycket kärlek, det är så mycket vardag och det är så enormt mycket känslor.

    jag kommer följa dig och fina barn och familjen, min man har cancer jag hoppas och ber att han ska klara det eller det finns inget annat.

    ljus och kärlek från ursviken

    SvaraRadera
  61. Åh, så fint skrivet. Din stora kärlek till Jenny skiner igenom hela texten.
    Jag tror att din blogg kan komma att vara ett stöd för dig i ditt sorgearbete.

    Varma kramar från Karin i Malmö

    SvaraRadera
  62. KÄRLEK...Det enda riktigt viktiga i livet! Kanske slutet på ett liv men inte er relation, den Lars, kommer att fortsätta men vibrera i en annan takt nu...Kärlek...

    SvaraRadera
  63. Du berör verkligen med din ärliga berättelse om eran svåra tid. Jag har lovat mina barn att när jag dör så kommer jag inte att lämna dem. Jag kommer bara att bli osynlig. Så tror jag att det är med Jenny också. En mamma överger aldrig sina barn. Hon har bara blivit osynlig. Det är så mycket som vi inte vet eller kan bevisa. När min farfar dog för några år sedan ville tårarna aldrig ta slut. Efter tre dygn hörde jag hans röst: Det räcker nu. Allt har sin tid och jag tycker att ni båda har visat att döden är en del av livet. Ser man det blir livet mycket mer levande. Jag tror att det var det som gjorde att jag berördes så starkt av det som Jenny skrev. Hon skrev inte om döden utan om livet i dödens närhet. Det fick mig att skärpa blicken på mitt eget liv med tårarna rinnande nedför kinderna.
    Många ljusa stunder önskar jag dig och era små barn

    Lotta på Öland

    SvaraRadera
  64. Hej Lars.

    Fantastisk skrivet. Man blir alldeles rörd och varm inombords, samtidigt som man ändå känner sig så himla ledsen.

    Livet är inte rättvist, men precis som Lotta skriver så tror jag också att man bara blir osynlig.

    Jag har själv en lillasyster som är svårt sjuk i Cancer. Hon är 17 år och vi har fått reda på att det inte finns mer att göra.
    Jag känner igen mig så oerhört mycket i det du skriver, att sjukdomen har blivit till en vardag. Att man är "van" vid att de blir sämre, det är en del av vardagen.

    Det är så otroligt vidrigt att man ska behöva gå igenom någonting sånthär. Cancer. Finns inget ord jag känner sådant hat mot som just cancer.

    Jag önskar er all kärlek som finns i världen. Du verkar vara en stark person, och du kommer bli någon jag följer den dagen jag ska bearbeta min sorg.

    Förstår inte ens att detta är sant. Jag har fått en helt ny syn på livet, det är jag glad över. Men jag önskar att man inte skulle behöva gå igenom allt detta för att få det.

    Sköt om er, tänker på er.

    SvaraRadera
  65. Hej Lars!!

    Hittade Jennys blogg av en slump på Facebook och har läst bitar av den. Tårarna rinner för jag känner sån orättvisa...varför just hon...tänker jag. Min pappa fick cancer för snart tre år sedan och det gick väldigt fort för honom. Då hade jag också samma tankar...varför just han.

    Din Jenny var ju mitt i livet...att min pappa dog kan jag lättare acceptera för han hade levt ett helt liv redan...men en ung människa...så orättvist.

    Det riktigt lyser av kärlek i er familj..så jag tror att ni kommer att klara er. Jenny kan titta på er från himlen och vara stolt :-)

    Jag önskar dig och barnen all lycka....
    Kram från Kicki i Böle, Norsjö.

    SvaraRadera
  66. Hej! Så otroligt vackert skrivet. Det är otroligt tungt att läsa om er sorg, men samtidigt så fint på något sätt. Kärleken lyser genom orden! Önskar dig och barnen all lycka och kärlek, och orken att skapa ett liv där ni ska finna glädjen igen, med Jenny närvarande i era tankar. /Ida

    SvaraRadera
  67. Så sorligt, men ändå så vackert. //EvaL

    SvaraRadera
  68. Hej
    Tänker på er.Du beskriver fantastisk . jag blir alldeles rörd och tårana rinner.

    många styrkekramar till er

    SvaraRadera