lördag 25 februari 2012

Margareta

Hur beskriver man en fantastisk människa? Hur förklarar man vilken enorm betydelse hon haft för vår familj och våra anhöriga? Och har för den delen. Jag har egentligen ingen aning. Men om jag berättar om det första mötet tror jag att det kanske framgår.

På en stund ska vi träffa läkaren. Det är visserligen inte helt säkert, men både jag och Jenny har våra aningar om att det inte kommer bli något positivt läkarbesök.

När vi sitter där i rummet på patienthotellet och väntar känner jag mig liten. Jag menar inte liten på ett bra sätt, utan som att jag är fem år och vilse i skogen. Paniken ligger nära och man vill på något sätt komma ur situationen. Man är rädd och vill hitta hem igen. Men det går inte. Man är vilse och kan inget göra.

Jag brukar såna gånger komma ihåg ett tillfälle då jag faktiskt var liten. Liten på ett bra sätt. Jag minns inte hur gammal jag var, men det är sommar och leken har avbrutits av ett åskoväder. Jag sitter på trappan till huset under tak och fikar bullar. Det spöregnar och luktar sådär i luften som det bara kan göra när man är liten och har sommarlov. Jag tänkte ju inte på det då, men som vuxen minns jag det där tillfället som totalt bekymmersfritt. Sommarlov, bullar hemma på trappan, i lugn och ro väntandes på att åskan ska dra förbi. Inte ett bekymmer i världen.

När jag mår som jag gjorde i det där hotellrummet är det till den känslan jag vill.

Hotellrummets telefon ringer plötsligt. Den som ringer heter Margareta och presenterar sig som onkologsjuksköterska på hotellet. Hon undrar om det går bra att hon kommer upp och pratar med oss lite. Det gör det.

Bara en liten stund senare har jag plötsligt sommarlov och sitter där på trappan och fikar bullar. Det är som om mamma plötsligt tittat fram mellan tallarna och jag inte längre är vilse. Där och då blir Margareta en vän. Söker ni efter en person som lever upp till uttrycket ”rätt person på rätt plats”? Då vet jag var hon finns!

En stund senare får vi de jobbiga beskeden av läkaren. Margareta möter upp på hotellet. Som hon kommer göra så många gånger senare.


Jennys behandling påbörjas dagen därpå. Tack vare vår nya vän känns det inte lika nervöst.

Sån är hon, Margareta.

Tack för att jag fick ha med dig här!




19 kommentarer:

  1. Åh vad fint skrivet! Du beskriver så målande och med sådan känsla. Håller med tidigare kommentarer om att Du borde skriva en bok!

    Som sjuksköterska blir jag själv nyfiken på Margareta. Vilken roll hade hon? Vad var det hos henne som fick Er att känna Er mindre "vilse i skogen"? Vad sa hon? Vad gjorde hon? Eller var det helt enkelt att Ni fick lära känna någon som visste vad allt handlade om? Som skulle finnas med Er hela vägen?

    Blir glad när jag hör att det finns en Margareta på onkologen! Hon måste ha ett av världens viktigaste jobb!

    Styrkekramar!

    SvaraRadera
  2. Tänk vad mycket det kan betyda,någon att hålla i när man har gungfly under fötterna och inte själv har förmågan att finna fast mark. Min heter Maria...<3 Blir återigen tårögd när jag läser..
    Kram Tessan

    SvaraRadera
  3. Tänk va tur att det finns människor i just dom där svåra situationerna som faktiskt är på helt rätt plats i tillvaron. Inom speciellt sjukvården (självklart även på andra ställen)
    där man är så utlämnad och känner sig så i behov av allt stöd man kan få. Jag har också haft turen att träffa på sådana, personer som inte bara gör sitt jobb utan som "overdeliver" som gör det där lilla extra som blir så betydelsefullt. Hoppas du/ni ska fortsätta att ha människor kring er som "overdeliver"
    Kram till Er!

    SvaraRadera
  4. Margareta betyder PÄRLA...
    Jag önskar att Margareta får läsa Jennys blogg och din blogg, Lars.
    Jennys Fröken Kristina

    SvaraRadera
  5. Hej Lars
    Håller med syster Susanne du borde skriva en bok och jag blir också lite nyfiken på Margareta Detfinns änglar när man bäst behöver dom Jag tror det är bra för dig att skriva av dig
    Tänker på dig o dina söta barn
    Stor kram till er tre

    SvaraRadera
  6. Jag har också träfat Margareta! Hon hjälpte mig med sår efter strålning och hon blev också ljuset i min tillvaro när jag hade det som svårast!

    SvaraRadera
  7. Oh vad målande du beskriver , kan riktigt se dig framför mig. Underbara människor som finns där när man behöver dom är inte alla förunnat. Fint att ni fick ha en sån underbar person när ni mest behovde det. Fortsätter att titta in till dig ...styrkekram !

    SvaraRadera
  8. Oh vad målande du beskriver , kan riktigt se dig framför mig. Underbara människor som finns där när man behöver dom är inte alla förunnat. Fint att ni fick ha en sån underbar person när ni mest behovde det. Fortsätter att titta in till dig ...styrkekram !

    SvaraRadera
  9. Oh vad målande du beskriver , kan riktigt se dig framför mig. Underbara människor som finns där när man behöver dom är inte alla förunnat. Fint att ni fick ha en sån underbar person när ni mest behovde det. Fortsätter att titta in till dig ...styrkekram !

    SvaraRadera
  10. Jag håller med om både att du beskriver allt så fint och att margarethor finns, jag var anhörig på onkologen för många år sedan och systrarna minns jag med glädje. Läkarna kanske stod för alltför mycket dåliga besked för att bli bra minnen.
    Önskar dig och familjen allt gott i framtiden.

    SvaraRadera
  11. Du skriver väldigt gripande och rörande. En blogg som kärleksfullt tar vid där en älskad hustrus slutar. När två blir en på ett mycket vackert sätt.
    Tack för att du delar med dig av dina tankar, ditt liv, dina känslor och ditt innersta.

    Styrkekram M

    SvaraRadera
  12. Vilken tur att ni träffade på denna fina kvinna Margaretha, du skriver så fint lars, jag hoppas att era tankar resulterar i en bok, den skulle hjälpa mångai samma situation som ni befinner er i. Styrke kramar till dig och era barn.

    SvaraRadera
  13. Jag var ensam de sista två veckorna med min mamma. Även de två sista dygnen som hon var i livet. Det kändes ganska tungt ibland.

    Jag hade dock en otrolig tur eller kanske personalen på avdelningen gjorde om arbetsschemat, för de visste att läget var som ovan förstås, men den person som blev min första väninna sedan jag flyttat hit, där jag bor nu, jobbade på den avdelningen som mamma låg på. Min väninna och jag känner varandra väldigt väl sedan många år tillbaka.

    De sista två dygnen sov jag hos mamma. Ville så klart vara henne nära. Det visar sig att min väninna som är sjuksköterska jobbade dessa dygn. Troligen fler timmar än hennes schema sa. Fast sova måste ju även hon några timmar.

    Mammas sista morgon efter att hon somnat in för gott fanns min väninna där. Hon stod vid sängen där jag suttit och vakat. Hon var den som slöt mammas ögon till sista vilan. Hon tvättade och bäddade vackert i hennes säng och gjorde fint på hennes rum.

    Vi sa inte många ord till varandra för det behövdes inte. Hon fanns där för mig och mamma. Vilken fantastisk trygghetskänsla jag fick. När jag äntligen lämnade avdelningen visste jag att mamma var i trygga händer. Min väninna och jag kramade om varandra länge. Fortfarande helt tysta.

    Så småningom när jag är redo kommer vi att prata om denna morgon men ännu har vi inte gjort det. För evigt kommer jag att vara henne djupt tacksam för det hon gav den morgonen.

    Trots allt var det en mycket vacker och fridfull morgon. När jag kom ut från sjukhuset spirade grönskan och solen sken gul på himlavalvet. Mamma slapp äntligen all oro, vånda och smärtor.

    Nu grinar jag igen ...
    Hälsningar Nincasol

    SvaraRadera
  14. Så vackert du beskriver denna människa. Tänk om livet vore fullt av Margaretor. Det finns säkert många, men skulle behövas fler. Kanske kan vi alla bli Margaretor på vårt område, vår arbetsplats och i mötet med våra medmänniskor. En härlig känsla, vi kan alla göra ett försök.
    All styrka till dig Lars, du öppnar våra ögon varje dag med dina väl formulerade tankar. //Ingrid

    SvaraRadera
  15. Vi hade också en "Margareta" fast hon hette Karin i vårt fall.... Underbart att det finns människor som orkar att finnas för andra på det sätt som de gör.... Helt ovärderligt och alldeles fantastiskt underbart... Tänkte bara berätta en sak vi gjorde till begravningen... Vi gjorde ett minnesbord i vapenhuset med foton och dyl... Där lade vi också en bok som folk kunde skriva sina tankar och hälsningar i... På en begravning kommer ibland människor som man som anhörig inte alltid känner så bra och då Malin hade väldigt många vänner och det kom drygt 600 personer på begravningen så var det väldigt fint att efteråt läsa allas hälsningar och minnen av vår prinsessa.. Många kramar till er alla/Christina

    SvaraRadera
  16. vad fint du skriver och så vackert du beskriver det jobbiga. Styrketankar!

    SvaraRadera
  17. Jag sitter här i natten och kom in här av en slump kan man säga. Länkade från "Vimmelmamman". Har nog även varit inne ngn gång på Jennys blogg och läst. Min man dog för precis två år sedan. Han fick diagnos ALS...fattar inte hur jag klarade av det. Eller det gjorde vi ju egentligen inte. Men man kommer in i i olika rum som du beskriver så bra och fint. Men som jag önskade tillbaka våra "gamla" rum. Men de rummen kom ju aldrig och nu har vi precis som ni skapat nya rum. Jag är lite äldre än du och även våra två döttrar. Men sorgen över vår förlust av att ha förlorat ngn kär make och pappa den är för alltid. Att vi tagit oss igenom två år kan jag inte fatta. Tiden har gått så fort. Nästan för fort för jag tycker det är jobbigt att det var så länge sen jag träffade min man. Iblan känner jag "hur såg han ut". Hjälp...trots foton så har jag ändå svårt att få fram honom på näthinnan. Och det gör ont. Jätteont. Sen blir det lite bättre igen. Så håller det på. Och kommer så göra. Man vill ju inte glömma så att det ibland för extra ont och att jag gråter otrösligt i min ensamhet känns bra efteråt. Hur konstigt det än låter. Efter så många gånger av intensiv gråt och saknad så vet jag nu att om en stund så upphör tårarna och jag somnar och sover gott och bra. Dagen efter att min man/pappa gått bort så hade vi ett litet bord som jag ställde ett foto på alla oss i familjen och en fin liten ljuslykta och en blomma. Detta bord har har blivit som en del av vår tillvaro. En viktig och betydelsefull del. Vi har alltid ngn form av fräscha blommor/kvistar. Ibland en köpt ros ibland några fina kvistar efter årstid. Alltid varje kväll när vi är hemma så tänder ngn av oss ljuset. Det har blivt vår egen trygghet på ngt sätt och att han alltid känns närvarande. Kan också säga till dig att jag VET att de lever vidare nära omkring oss. Har fått flera bevis på det och faktiskt så tror jag även du kommer att märka det. Om en tid. En del märkliga saker händer hemma. Men absolut inte skrämmande. Detta blev ett långt inlägg men jag blev så berörd och rörd av att läsa om ert liv före/under och nu när din fru och mamma till barnen gått vidare att jag ville delge dig lite om mitt/vårt liv. Vi är ju inte ensamma. Fast det lindrar ju inte våran sorg. Men man går vidare och kämpar på. En dag i taget. Så lever jag nu. Allt gott till dig och era barn.

    Varm kram/Agnetha

    SvaraRadera
  18. Hej!

    Vi befinner oss också i cancerträsket tyvärr... Vi har också träffat en fantastisk ängel som heter Margareta hon med! Hon är diakonissa på Skellefteå lassa! Hon har verkligen varit ett stöd för mig och min familj! Hoppas verkligen att du har nån att prata med! Jag tänker på er varje dag och läser det du skriver! Jag tycker att du är så duktig på att formulera dig och verkar så stark i er så svåra tid!

    Kram Lina!

    SvaraRadera
  19. Jag vill sända er varma tankar och tacka för allt du delar. Jag kan bara hålla med de övriga - vilken talangfull författare du är Lars! All värme och styrka till er / Åse

    SvaraRadera