tisdag 28 februari 2012

Till Viktor och Klara i framtiden, del 2

Att mamma hade ont i magen hade ni vetat en tid. Att hon varit till doktorn för det onda visst ni också. Men nu hade jag och mamma, efter en helt vanlig middag hemma, berättat för er att det som gjorde ont var en sjukdom som hette cancer.

Vi hade ju pratat en del om cancer hemma nyligen. Det var ju bara ett par månader sedan vår kompis bror hade gått bort i den sjukdomen. Men att cancer inte alltid betyder att någon måste gå bort visst ni också. Vi hade ju då och då pratat om att jag haft cancer när jag var yngre. Och jag var ju frisk sedan många år. Så frågan ställdes.

Är det den dödliga sorten?

Precis så löd den. Jag glömmer aldrig det ögonblicket. Jag ville ljuga och säga att det inte var så allvarligt. Säga att allt skulle gå bra. Då hade ni kunnat springa iväg och leka i lugn och ro. Men jag och mamma hade bestämt oss för att ni skulle få vara med hela vägen. Att vi skulle försöka förklara så ni förstod. Inte undanhålla något. På gott och ont. Det gjorde att vi svarade precis som det var. Mamma skulle inte kunna bli frisk. Men just nu skulle hon få medicin som skulle försöka stoppa sjukdomen från att bli värre. Men om det säkert skulle bli så visste vi inte.

Ni fick var sin bok som handlade om hur det kan vara när en förälder är svårt sjuk. Det var lite svårt att förstå sjukdomen eftersom den inte syntes på mamma. Förutom att hon hade ont i magen ibland. I den boken kunde man rita var i kroppen cancern satt. Vi hjälptes åt med det. Då och senare.

Så började allt detta för er ungar. Efter en helt vanlig middag vände vi upp och ner på er trygga värld. Var det rätt eller fel att göra så? Skulle vi ha besparat er oron så länge det gick? Kanske. Men jag tror inte det hade varit bra i långa loppet. Det trodde inte mamma heller. Vi tänkte att det bästa var att ni var med redan från början.

Jag hoppas att ni två där ute i framtiden tycker vi gjorde rätt.  

Bara ett par veckor senare var ni med i Umeå på mammas andra cellgiftsbehandling.

19 kommentarer:

  1. Klart ni gjorde rätt! Kämpa på kramar!

    SvaraRadera
  2. Vet du, jag tror att det är bra för barn att veta. De känner av stämningen och är det något de känner som är fel eller annorlunda så kan det skapa en oro och vilsenhet hos dem. Jag är övertygad om att ni gjorde rätt.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Jag är också övertygad om att ni gjorde rätt. Barnen känner ju av o vet de inte läget kan det leda till stor oro o en fantasi som tar för stora proportioner. Att berätta gör också att barnen får tillit o vågar fråga, det ger trygghet.
    Helt klart gjorde ni rätt!
    Varm styrkekram till er

    SvaraRadera
  4. Du och Jenny gjorde helt rätt när ni tog in barnen i detta svåra
    och förklarade för dem
    Kram
    Lisbeth

    SvaraRadera
  5. Hej Lars,
    Jag hittade till dig via Vimmelmammans blogg och vill bara tala om att du skriver fantastiskt bra! Jenny ler från himlen och är stolt över sin man och sina underbara barn. Jag har själv cancer och jag och min man känner så väl igen oss i det här att berätta eller inte berätta för barnen. Ni gjorde helt rätt!
    All styrka till dig Lars och tack för att vi får följa dig och barnen. Stor kram Marie

    SvaraRadera
  6. Hej Lars

    Hittade hit genom andra hemsidor igår. Väldigt gripande. Jag har läst din blogg från början nu och kommer att följa dig och era barn genom bloggen. Enormt starkt av er att skriva bloggar och vilket underbart minne för barnen då dom växer upp. Dom kommer verkligen att kunna följa er båda i era kamper. Du och barnen kommer att klara er så bra, jag ser att ni väljer att hela tiden vara öppna och ärliga mot barnen. Det tror även jag på att man skall för då har barnen all chans att bearbeta och försöka förstå under tidens gång.

    Styrke kramar till dig och barnen

    mvh PetraWiklund

    SvaraRadera
  7. Lars, jag är övertygad om att du och Jenny har gjort precis rätt sak. Ni gav barnen samma chans som ni hade - att kunna förbereda er för det ofrånkomliga. Ni gav dem även möjligheten att kunna ta tillvara på den sista tiden med Jenny och som familj på ett annat sätt än vad man tyvärr gör annars. Barnen kommer vara er evigt tacksamma för det ni gjorde för dem. Min mans mamma gick bort i cancer för många år sedan och hon höll det för sig själv för att (som hon trodde, skydda barnen) men det blev det motsatta istället. Han var inte förberedd, hade många frågor, tiden hade kunnat tas tillvara på ett annat sätt och han kände att han inte fått dela det med henne, hennes sista resa..

    Lars, ni har gjort så rätt!

    Många,många,många kramar från mig till er familj!

    SvaraRadera
  8. Lars;
    Vi gjorde precis som ni. Våra barn(då 1 och 4 år)har varit med hela vägen. Sett alla dropp, varit på sjukhuset, sett hur ambulansen hämtade pappa etc.
    Vi ville ju leva vårt "vardagsliv" så mkt som möjligt och där är ju våra barn delaktiga!
    Sen tog vi alla frågor från 4-åringen i den takt de kom.. Glömmer aldrig när jag insåg att det var dags att berätta för henne att pappa skulle dö. Det var jobbigt, men samtidigt så skönt att få det ur sig.
    Och för henne som sett pappa bli sämre och sämre så kanske det inte var så konstigt ändå som det blivit om de inte fått vara med och se allt.
    Jag tror precis som ni att det i långa loppet var det bästa att våra barn fick vara så delaktiga i sjukdom och död.. Det är ju vårt liv.
    Varma hälsninga från Malin i Gbg

    SvaraRadera
  9. Klart att ni gjorde helt rätt som berättade precis som det var!
    Ni "underlättade" inte bara för barnen utan även för er själva...

    Du är fantastiskt stark (liksom din fru var)och era fina barn har därför bästa förutsättningarna att gå igenom denna oerhört jobbiga period.

    När jag var 12 år fick jag veta att min pappa skulle gå bort i cancer. Fastän jag såg att pappa blev sämre med tiden så hade jag förnekelsen boende i mig hela tiden. Tänk vad tokigt det hade blivit om mina föräldrar döjt detta för mig och mina bröder?


    Styrkekramar till dig och barnen!

    /Anna

    SvaraRadera
  10. Vill bara säga att jag läser dina fina inlägg varje dag men är inte en sån som kommenterar! Tycker du verkar göra allt så bra det går och ser fram emot att läsa det du skriver även om det gör ont i en samtidigt!! Lycka till med framtiden och hoppas den inte känns allt för mörk!! Mvh // Malin

    SvaraRadera
  11. Ni gjorde helt rätt! Min mamma dog i cancer 1988 och jag var då 18 år. Hon berättade inget för oss barn för att skydda oss tror jag, men jag blev så arg för att hon gjorde så och bara efter en vecka efter att vi fick veta att hon var sjuk dog hon. Nu är mina egna barn 18 och 19 år och jag är alltid ärlig mot dom. Ärlighet och tydlighet hur ont det än gör och man sårar för stunden men alla i familjen ska vara med på resan. Det är det som gör familjen. Du skriver otroligt fint Lars och du berör! Tack för en fin blogg :)

    SvaraRadera
  12. Rätt, rätt, rätt, av erfarenhet vet jag att det bästa är att vara ärlig och berätta vad det är som händer och sker.
    Ta hand om dig!
    /Ann-Sofi

    SvaraRadera
  13. Helt klart, helt rätt! Man har inte ont av det man inte vet, men om 2 års ont kommer på en och samma gång, då gör det _jävligt_ ont!

    SvaraRadera
  14. jaa Lars känner också att ni gjorde helt rätt, de frågade er rätt ut och ni svarade dem ärligt<3.

    jag *tror* kanske att barnen då ställer in sig på det och njuter av det som var, och ni tog ju vara på eran tid så väl , din Jenny kämpade på och vad jag förstår så försökte hon verkligen ha kul med och in i det längsta träffade hon vänner och bekanta, nej Ni är och var sådana innerliga människor så ni vet ni gjorde rätt.

    Sedan vill jag säga att vad glad jag blev att höra du klarade din egen cancer, kan du haft hjälp av dina minnen från den tiden att veta hur Jenny kände och mådde?

    Jag tror aldrig jag har mött eller läst om sådan kärlek mitt i vardagen mitt i katastrofen, jag har inte ord...jag är så djupt tagen av er... känner att jag vill skicka ljus och kärlek så mycket det går till er, och vill inte vara anonym längre

    kram till er från sussi i ursvien

    SvaraRadera
  15. Hej och tack för att du skriver och orkar dela med dig. Du skriver oerhört bra, precis som din fru. Tack.
    Kolla gärna in denna blogg, vars författare gick igenom något liknande som du för några år sedan.
    http://kolonmittilivet.blogspot.com/
    Allt gott!
    Lena

    SvaraRadera
  16. Barnen ska få veta. Jag tror de mår bättre av att vara med än att vara utanför och undra vad som känns så fel. Barn är mycket kloka, och förstående, och de ska respekteras högt. Mina har varit med ända från oron över sjukdomen, genom behandlingar och i våra samtal. Maken ville dock bespara dem längre vistelser på sjukhuset, vilket jag tycker var okej, de var ju ändå MED, och inget hemlighölls.

    Du skriver så fint Lars. Tack, igen!

    SvaraRadera
  17. Tänker på er.
    Du skriver så fint.
    Tror att det är bra och rätt att vara ärlig mot barn.
    Var rädd om dig.

    Kram från Maria

    SvaraRadera
  18. Hej!
    Hittade din blogg genom vimmelmammans blogg och greps av ert öde. Har aldrig kommenterat förut men nu när du skriver om att berätta för barnen kände jag att jag har nått att säga.Är själv äldsta barnet i en syskonskara min pappa fick cancer när jag var tolv och mitt minsta syskon var sex år. Mina föräldrar var mycket ärliga med vad som hände min pappa vi var alla syskon med på sjukhuset på cellgiftsbehandlingar och strålningar så ofta vi kunde. När så tillslut pappa fick sitt tredje återfall och endast hade 10 procents chans att överleva om han gjorde en stamcellstransplantation så fick vi reda på det på en gång! Vi blev stärkta som familj och vi syskon kände oss delaktiga och kände att vi kunde hjälpa pappa i sin kamp för överlevnad. Min pappa vann sin kamp över cancern och har nu levt femton år som frisk! Är helt övertygad att era barn kommer vara tacksamma att ni var ärliga med vad som hände med deras mamma!
    Kram till er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har följt Jennys blogg under några månader och nu läser jag det som du skriver. Jag befinner mig "mitt i livet" med man och två små barn och blir otroligt berörd av er berättelse/livsöde. Ni skriver/skrev så fint om ert liv..mitt i sorgen..Jag önskar er allt gott och tror du gör helt rätt i att låta barnen vara med på resan, i medgång och motgång, i sorg och glädje. Kram från norr!

      Radera