söndag 18 mars 2012

Saknar att inte kunna dela


I helgen lärde sig Klara att åka lift själv i slalombacken. Såg du hur stolt hon var när hon kom åkandes nerför backen efter det?

Minns du den där julklappen Viktor hade kommit på till mig bara några dagar innan jul? Den som inte blev av då men som han lovade att jag skulle få senare? Jag fick den idag. Han hade fått hjälp av mormor att sy ett träningslinne och ett pannband. Med en gul blixt både på magen och i pannan. Såg du blicken i hans ögon då han lämnade den till mig?

Vi brukade titta på varandra snabbt såna här gånger. Så där som alla föräldrar gör. Dela på det där ögonblicket. Visst förstod jag att det var speciellt att dela det med dig då. Men hur speciellt förstår jag nog först nu.

Jag saknar att inte kunna göra det längre.  

22 kommentarer:

  1. Jag förstår dig verkligen i det Lars.
    Man vill dela, och dela det med den man vet älskar höra det.
    Tur du har fin släkt och framförallt syster som jag känner.
    Som faster själv så ligger mitt syskonbarn mig oerhärt nära.

    Du får utse henne som nya huvudnewsmottagerskan? :)
    Livet är en bergochdalbana, ibland uppåt, ibland neråt.
    Vi kan bara åka med.

    Stor kram på ER!

    SvaraRadera
  2. Det känns som om jag kan ta på dina känslor.
    Jag blir plötslig medveten om just den där blicken- som ju normalt sätt är en av dom sekunden som man inte tänker på - men som jag nu - tack vara dig- förstår vidden av,
    OCH : din blog är till för dig, senare för dina barn. Pass på att inte låta den bli en källa till dålig samvete. det finns ingen MÅSTEN. Du måste inte skriva i andras blogger, du måste inte svara på kommentarer. Vi är tacksamma för att du finns, för att din blog finns. Använd den på det sättet som känns rätt för dig.
    Klem Ingrid

    SvaraRadera
  3. Så sant så sant.

    SvaraRadera
  4. En tår vällde upp direkt när jag läste, jag förstår precis.

    SvaraRadera
  5. Åh vad det högg till i hjärtat när jag läste detta! Jag halkade in på din frus blogg av en slump och har nu fortsatt läsa din. Måste verkligen säga att jag beundras av din styrka (säkert känner du dig kanske inte alltid så stark) men jag tycker mig kunna avläsa att du har ett så bra och förståndigt förhållningssätt till det som hänt. Du låter kroppen känna av och bestämma vad den klarar av och framförallt så leder du barnen på ett sånt föredömligt sätt genom denna situationen. Man känner det genom allt du skriver även fast jag inte känner dig personligen. Glöm för allt i världen inte att hinna med dig själv, ta dig dit för egna saker. Du verkar ha ett bra socialt nät som stöttar dig igenom denna svåra tiden. Det kommer gå bra för er alla. Ser fram emot att följa er framöver också! Kram och styrka från Therese

    SvaraRadera
  6. Va roligt och praktiskt med så duktiga barn! :) Heja kidsen! Ja en viss omprio blir det i samband med ensamförälderlivet. Ledsen blir man. Men fasiken om det inte skulle kunna få bli bra iaf på nå vis...
    Hälsningar Maria

    SvaraRadera
  7. Åh, jag förstår precis vad du menar! Så fint och talande uttryckt av dig, med lugna, enkla ord! Jag önskar jag kunde trolla bort "det onda" för er! Enligt mitt sätt att se, så är Jenny med er fast ni inte kan se henne längre. Inte på ett sätt som vill hindra er från att gå vidare, utan med sin kärlek till er. Vilken lycka att ni hann få två fina barn! Hon finns även i dem, tillsammans med dig. Ta en dag i taget och ge dig själv plats också - viktigt.
    Stor kram, AK

    SvaraRadera
  8. Det kommer bli så bra.. det tar tid att vänja om sig. Man har levt på ett sätt under längre tid,många år.. och alla vanor har ju satt sig.. att vänja sig vid ett nytt sätt att leva tar tid..men det kommer bli bra!
    Jag var själv med mina barn på heltid nästan hela barnens uppväxt..pappan fanns men vi separerade när barnen var 7,9 och 11. Jag hade sen hela ansvaret..han var inte intresserad :( jag kunde inte dela underbara tillfällen med nån annan vuxen, många gånger var jag så ledsen för det.. men visst fungerade det ändå. Livet är minsann inte alltid lätt.. men det blir bra :)

    Kan bara säga stor Kram! Kristin

    SvaraRadera
  9. Åh Lars. Sköt om dig! Jättekramar från mig.

    MiaD

    SvaraRadera
  10. >3>3>3 vad fint du pratar med henne klart hon ser vad dina barn gör och hon är så stolt från där hon är <3

    ljus och kärlek
    sussi i ursviken

    SvaraRadera
  11. Du kan verkligen sätta ord på det där lilla som egentligen är det stora. Du hjälper mig att ta mer vara på livet. Tack. Styrkekramar!

    SvaraRadera
  12. Tårarna letar sig nerför kinden samtidigt som du skriver så vackert och tänkvärt. Tack för att du får mig att ta vara på och uppskatta mitt liv och de människorna jag har runt omkring mig ännu mer. Kram Maria

    SvaraRadera
  13. Klart hon ser er! Jag beundrar dig för hur du skriver, hur du förmår att förklara allt så målande, så starkt. Ta hand om er!

    SvaraRadera
  14. Allt det enkla och vanliga i vardagslunken, som att man har sin "medspelare" att passa till och t.ex kunna byta den snabba blicken i samförstånd med - det är så självklart när man har det.
    Tänk så mycket det finns som jag ska vara tacksam över att jag har!
    /Elisabeth.

    SvaraRadera
  15. Du skriver och beskriver så fint :-) Vet du, Jenny finns med er, Klara, Viktor och dig och kommer att alltid göra det. Hon ser er. Styrkekramar tvillingmamman Charlotta, Sjungande

    SvaraRadera
  16. Så rörande. Så vackert. Så sorgligt.

    SvaraRadera
  17. Tack för din fina blogg, du skriver så fint! Ett litet tips om man vill må riktigt bra och skingra sina tankar... gå in på denna
    blogg, den är helt underbar! www.jonnajinton.se

    SvaraRadera
  18. Det finns så mycket man skulle vilja säga till dig Lars men jag kan inte finna ord som ens kommer i närheten av ditt sätt att fånga känslan i orden. Du är helt otrolig på att skriva på ett levande sätt så man kan nästan uppleva dina känslor. Vilken styrka du besitter och närvaro du har för dina barn glöm inte bort dig själv bara. Jag är övertygad om att Jenny ser och känner stolthet och frid. Tänker på dig och din familj kramar / Helena

    SvaraRadera
  19. Ajaj,dina ord går rakt in i hjärtat...du lever mitt i min värsta mardröm!! Håll fast livet fastän det måste vara svårt och tungt!!! Du berör och ger mig tacksamhet,önskar jag kunde ge er något tillbaka....

    SvaraRadera
  20. Så himla fint skrivet Lars. Hon ser er hela tiden och finns där, det är jag övertygad om.
    Jag levde själv med min första son i 11 år innan jag träffade min nuvarande man och då var det precis sådär som du beskriver det. Men jag kände ändå att jag kunde njuta av att få dela upplevelsen med min son när det hände. Att vi tillsammans han och jag stannade till i nuet och njöt en extra sekund av det fantastiska som just hänt eller att mormor eller morfar eller en annan vuxen som stod nära såg det fantastiska. Det räcker också långt.

    Kram Amanda

    SvaraRadera
  21. Ditt inlägg är som den vackraste dikt.
    Jag har läst det flera gånger.

    SvaraRadera