söndag 25 mars 2012

Behandlingen, del 1

Den enda möjligheten att bli frisk från den cancer Jenny hade var operation. Att helt enkelt ta bort tumören. Men det förutsatte att det också bara fanns en tumör. Eftersom Jennys cancer redan var spridd till skelettet var operation uteslutet. Och därmed var utgången given. Cancern skulle vinna.  Det blev från första början en fråga om att vinna tid.

Eftersom det inte var någon vanlig typ av cancer som Jenny hade fanns det inte heller någon behandling (annat än operation) framtagen för den. Vi fick faktiskt veta att vården inom vissa landsting här i Sverige från dag ett skulle ha varit av palliativ art. Lyckligtvis var så inte fallet här uppe varför Jenny skulle få påbörja cellgiftsbehandling. Cellgiftet var egentligen avsett för en form av cancer i tarmarna, men det hade visat sig ha viss effekt på tumörer i levern också.

Jenny jobbade som sjuksköterska innan hon blev sjukskriven. Hon trivdes med det. Hon tog uppehåll i sjuksköterskestudierna och började läsa till polis, men avbröt efter ett tag och återvände till sjuksköterskeutbildningen. Även om hon kunde hävda att hon kanske ångrade sig lite när hon träffade på någon färdigutbildad kurskamrat från polisen ute på stan någon gång, tror jag att hon innerst inne var väldigt nöjd med sitt val. Men det betydde ju också att hon visste en del om vad som låg framför henne. Och även om hon visste att behandlingen gått bra för mig när jag var sjuk, var tanken på cellgiftet uppenbart jobbig för henne.

Margareta var med oss den där morgonen när Jenny skulle få sin första behandling. Men trots det var det en väldigt nervös Jenny som klev in genom dörrarna på dagvården på Cancercentrum i Umeå. Ett par timmar senare var det lite annorlunda. Personalen var fantastisk och Jenny började så smått inse att droppet i påsen höll på att ta slut. Och ännu hade inget alltför drastiskt hänt. Det blev lite lugnare.

Det skulle visa sig att Jenny klarade cellgiftsbehandlingen bra. Hon behövde egentligen aldrig må illa. Två, tre dagar efteråt behövde hon vila någon stund under dagen, men i övrigt gick det bra. Håret började falla ganska direkt. Peruker provades ut, men hon kom snart fram till att hon inte ville använda sig av dem.  Från att ha varit nervös började behandlingarna snart höra till vardagen. Hon åkte ner själv till Umeå många gånger. Det var på det hela taget en ganska odramatisk sak att få cellgift för henne. Jag vet att det inte alls är så för alla, men tack och lov blev det så för oss. Jag och barnen följde med titt som tätt. Jag var alltid med när besked från röntgen skulle levereras.

Behandlingarna gavs med två veckors mellanrum. Jenny fick arton stycken på raken den första vändan. Hela den här tiden genomsyrades av en optimism. Cancern skulle få på nöten helt enkelt. Och visst gick det vår väg. Efter arton behandlingar hade tumörerna krympt ihop, smärtorna hon känt i skelettet sedan länge försvunnit och läkarna var väldigt nöjda. Det planerades in en två månader lång paus i behandlingen. Pausen kunde bli längre om sjukdomen höll sig i schack.

Jenny funderade på att hon kanske skulle hinna jobba ett tag kommande höst innan sjukdomen satte igång igen.

Hand i hand. Men inte längre obeskrivligt rädda. I rummet med cancer var ju det mesta sig likt. Och trots vad läkarna sagt om sjukdomen så tänkte jag att kanske, kanske.

Jag kände hopp, helt enkelt.



________


Här nedanför är en bild som Viktor tog på mamma sommaren 2010, juli månad. I bakgrunden syns stugan på Öland som Jenny tillbringat så många somrar i. Hittade de där solglasögonen hon har på sig idag. De ligger på byrån i hallen nu. De ska få ligga där ett tag.



15 kommentarer:

  1. Vilken fin bild av Jenny. Och så fint du skriver. Kram.

    SvaraRadera
  2. Du och barnen har givetvis gått igenom en stor förlust men... era barn kan trots allt skatta sig lyckliga att ha fått två kärleksfulla och verbalt begåvade föräldrar! Tänk vilken skatt ni lämnat och lämnar till era barn via era bloggar! Hur många barn har en sådan ordskatt över hur allting upplevdes av sin mamma respektive pappa? Era barn lider förstås av förlusten av sin mamma men, de har ju alltid sin mammas tankar nära sig! Det kommer säkert att hjälpa dem i sin väg mot vuxenvärlden. De har, genom era bloggar, ett tydligt bevis på hur mycket de betydde för sin mamma och hur hon planerade för att de skulle få en bra framtid utan henne. Dina texter bekräftar vilken stark kärlek ni kände för varandra, det är en stor gåva till era barn!

    SvaraRadera
  3. Ja där kan dom gott ligga ett tag...
    Önskar er en bra vecka! Kram!

    SvaraRadera
  4. Så fin Jenny är! Många kramar från Stockholm

    SvaraRadera
  5. Att en människa behöva gå igenom detta.... och alla runt omkring... Jag önskar er ALL, ALL, ALL, ALL LYCKA och STYRKA som finns!

    SvaraRadera
  6. Jag måste hålla med om att era bloggar är och kommer att vara en stor skatt för era barn. Jag miste själv min pappa vid sju års ålder - det är nu många år sedan men jag försöker bevara minnet av pappa i en liten ask långt inne i hjärtat för att ta fram i svåra och härliga stunder. Det jag får höra av andra och inte minst från mamma som har betytt så mycket för både mig och min lillasyster - ja, det sparar jag i min lilla "ask". Minnena gör så att min pappa forfarande finns någonstans. Jag har också en nära vän som har mist sin älskade man och sina barns pappa i cancer - jag känner med er. All styrka till er. Det onda kommer att göra mindre ont - tro mig - men tills dess.. En sak i taget och en dag i sänder.

    SvaraRadera
  7. Tack för en fantastisk blogg Lars!
    Vad heter Jennys ovanliga cancerform? Inte Merkel Cell Carcicoma som min far gick bort av??
    VÄnligen och ödmjukast Alexandra

    SvaraRadera
  8. Hej!
    Så fint och bra du beskriver allt. Styrkekram! Tvillingmamman, Sjungande

    SvaraRadera
  9. Fint foto på Jenny! Kramar till er. /Josefin

    SvaraRadera
  10. Mycket som hänt sedan den bilden togs.....
    Man måste bli bättre på att leva, livet är så skört.

    SvaraRadera
  11. Solglasögoen ligger säkert bra där i lådan!
    Vilken berg och dalbana i känslorna, ett litet hopp väcks och så ner i rädslan och förtivilan igen. Vad starkt av dig att orka gå igenom detta igen nu när du skriver ner det.
    Som många redan skrivit, detta är en helt otroligt fin guldgruva för era barn att kunna ta fram och läsa i framtiden!
    /Elisabeth

    SvaraRadera
  12. Å vilken fin bild på henne! Jenny var verkligen en person som det alltid strålade om. Jämt glad och med glimten i ögat!! Jag saknar verkligen våra galna upptåg på jobbet!!

    SvaraRadera
  13. Jag håller med dig Johanna! Hon var dessutom så öppen och ödmjuk mot oss på jobbet, vi fick vara delaktiga i hennes sjukdomstid. Hon blev glad varje gång vi kom på besök och ville verkligen att vi skulle komma, även om hon va så trött.
    Jag önskar att jag hade en sån styrka som Jenny och du Lars, har en lika fin gåva som Jenny; att kunna skriva!
    Era barn kommer att ha en fin skatt att plocka fram när de blir stora, din och Jennys blogg!

    //Carina

    SvaraRadera
  14. Fina Jenny i sommarklänning, den årstid som hon och jag så ofta på facebook talade så varmt om. Tänker på er//Eva

    SvaraRadera