torsdag 1 mars 2012

Tre veckor


Igår var prästen här. Vi gick igenom begravningen nästa vecka. Det var ett bra möte och det känns som om det mesta börjar falla på plats.

Det mesta pappersarbetet börjar vara avklarat nu också. I alla fall på det viset att bollen nu ligger hos andra än oss. Det mesta postades igår.

Ungarna har sedan förra veckan gått förskola och skola i vanlig ordning. Förkylning av den tyngre varianten har gjort att de den här veckan varit hemma lite i omgångar. Själv är jag sjukskriven och planerar att börja om att jobba efter begravningen.

Har börjat ta lite i min egen tillvaro. Luncher, middagar, hockeykvällar och pyssel med huset. Har bestämt mig för att gå på magkänslan och så länge jag gör det fungerar det faktiskt bra. Jag har upptäckt att jag inte behöver sakna Jenny mindre för att må bra. Jag behöver inte fösa undan henne från tankarna. När jag mår bra förhåller jag mig bara på ett annat sätt till saknaden. Får inte det där dåliga samvetet jag trodde jag skulle få. Och det är bra. Jenny skulle gilla hur vi hanterar det här just nu. Funderar på att återuppta träningen som legat ner under de här veckorna. Det måste väl vara ett bra tecken?

Handlat kostym till begravningen. Kom i nått du känner dig bekväm och fin i sa Jenny. Kostym är kanske inte jättebekvämt. Men det ska ju kännas bekvämt på annat sätt än bara löst och ledigt också. Och kostym känns rätt nu. Lite spänd inför begravningen är man naturligtvis. Och det kommer väl att bli mer och mer så ju närmare man kommer. Den kommer att bli jobbig. Men fin också.

Idag är det tre veckor sedan Jenny gick bort. Vill lägga in en bild och väljer en från samma tillfälle som i ett tidigare inlägg. Men nu är vi med båda två. Klara lyckas ta en bild den där gången som blivit lite av en favorit för mig.


27 kommentarer:

  1. Läser din blogg i smyg, detta är min första kommentar. Du är en klok man, och kommer fortsätta vara ett bra stöd för dina barn. Du har säkert hört det förut, att det första året är värst, men det är ingen sanning. Sorgen kan komma när man minst anar, men låt den komma och fortsätt att leva i nuet. Tack för att du skriver...

    SvaraRadera
  2. Du skriver så fint! Kram till er!

    SvaraRadera
  3. Har följt Jenny genom hennes fantastiska blogg. Nu följer jag dej på er fortsatta resa genom livet. Du skriver så himla bra. Bra, fint, sorgligt, härligt, underbart.
    önskar er all lycka o välgång på färden.
    //Linda

    SvaraRadera
  4. Hej, jag läser också din blogg lite i smyg precis som anonym ovan. Och jag skulle bara vilja tipsa dig om en sak som kanske kan vara en hjälp på vägen tillbaka till en mer vardagsliknande tillvaro.

    Min familj har också gått igenom svåra saker och en sak vi lärde oss då var att införa förändringar i slutet på veckan. T ex, har man ett måndag till fredags jobb så är det bättre att börja jobba igen en torsdag för då blir det bara 2 dagar innan det är helg och känns inte lika tungt som om det skulle vara hela veckan.

    Var heller inte rädd för att kanske bara börja på halvtid (lämpligtvis eftermiddag då det är lättare att komma iväg när det väl är dags att gå hem då. ;) ) eller kanske till och med kvartstid bara för att få en mjukstart och ge dig själv en större chans att komma igen stabilt än om det blir pang på så att säga.

    För oss blev risken för bakslag mindre. Kanske kan det hjälpa dig med. Ha inte för bråttom utan gör förändringarna när det känns bäst för dig och barnen.

    Du skriver så fina saker och det kommer att vara ett fint stöd för dig och dina barn tror jag. Tack för att du delar med dig.

    SvaraRadera
  5. godt å gjøre andre ting utenom det daglige,
    det er godt for deg å tenke på noe annet også,
    sorgen har du med deg uansett...
    virker som dere har snakket mye,
    om hva som skjer for dere i denne tiden...så dere
    er godt forberedt.
    alt er naturlig...selv om det var altfor tidlig jenny døde!
    jeg har lest hele jennys fine blogg og din,
    dere skriver så fint begge 2 ;)

    klem fra randi-anita (fra norge)

    SvaraRadera
  6. Underbar bild på Er!

    Jag blir så glad att Du skriver att Du närmar Dig en vardag med Jenny i Dina tankar. Att Du känner att Du inte behöver fösa undan tankarna, utan hon finns med Dig och att Du kan känna att Du mår bra! Detta är tack vare ett långt och väl utfört sorgearbete, förstå mig rätt!

    Du och Jenny och barnen har verkligen tillsammans gått igenom detta, på bästa möjliga sätt. Jenny var en kämpe utan dess like, och Du har naturligtvis påverkats av henne. Varit närvarande, i allt. Sörjt ända sedan den första gången tanken slog Dig. Detsamma gäller förstås barnen, det kommer att gå bra för dem!

    Självklart ska Du ta upp träningen! Det är nog viktigare än någonsin att Du håller Dig i god fysisk form nu.

    Styrkekramar!

    SvaraRadera
  7. Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor!
    Har själv gått igenom en sorgearbete för några år sedan, upplevde då att träning var väldigt bra för mig.Så jag tycker det låter som en bra ide att du återupptar den!
    Kram M

    SvaraRadera
  8. Hittade denna bloggen via en annan blogg. Hittade då Jennys blogg och har läst igenom den samt din blogg. Jag är mållös över vilken stark kvinna Jenny var. Allt hon gick igenom är något jag inte kan föreställa mig hur mycket jag en försöker. Jag kommer aldrig glömma Jenny och hennes kamp. När jag gnäller över småskit i mitt liv skall jag tänka på Jenny och hennes kamp och enorma livsglädje och storhet.

    Du verkar också vara en stark och fantastisk person, du skriver så det skär i hjärtat och jag vet att du ser till att din älskade hustru aldrig glömms bort.

    Varma kramar!

    SvaraRadera
  9. Underbar bild! Och du är så klok och förståndig! Kram

    SvaraRadera
  10. Det är första gången som jag skriver. Jag har följt Jennys blogg med stor respekt och nu din med lika stor respekt. Vilken kommentar ger dig det du behöver? Inte en susning. Men, vad duktig du är! Fortsätt att pyssla och ta upp träningen igen! Du tänker lika bra och innerligt på henne samt på livet när du gör någonting som du mår bra av. Det är viktigt för dig och för Jenny! Jag har precis fått en käftsmäll inte i form av en förlorad vuxen men väl ett barn och har precis börjat att pyssla lite igen samt att knalla runt kvarteret. När tankarna kommer när hejdar jag dem och tittar in i andras trådgårdar istället. Vila i tankarna är skönt. Lycka till på vägen!

    SvaraRadera
  11. Va´ fina ni är tillsammans! Tack för alla kloka tankar du delar med dig, tror Jenny är stolt över dig och barnen där uppe i himlen.
    Kram Ewa

    SvaraRadera
  12. Tack för att du delar med dig.
    Smyger ofta hit för att läsa dina tankar, tack.

    SvaraRadera
  13. Vilken underbar bild på er. Sköt om dig, och barnen på ditt sätt. Kram till er

    SvaraRadera
  14. Jättefin bild :)

    Det är bra att du kan tänka lite på dig själv och hitta på saker.
    Det kommer att göra dig gott. Och mår du bra kommer också barnen att må bra.

    Förstår att det känns tungt inför begravningen.

    Tänker på er. Styrkekramar från Maria

    SvaraRadera
  15. Så fina ni är
    Kram
    Lisbeth

    SvaraRadera
  16. Fint du skriver. Jag blir oerhört ledsen för din skull. Jag vill skriva nåt som kan få dig att må bara lite lite bättre. Men förstår att det inte riktigt går. Vill dock skicka en styrkekram så här över cyberspace. Tack för att du delar med dig. Vilken underbar man du är! / Hanna

    SvaraRadera
  17. Om alla som blir "lämnade" lyckades hantera situationen som du gör just nu så skulle det bli så mycket enklare för den som ska "lämna". Allt ljus och all styrka till dig och din familj.

    SvaraRadera
  18. Tack för dina fina ord och tänk va lätt du har att sätta ord på känslor.Förstår faktiskt hur du menar även om jag aldrig varit i din situation. Magkänsla är alltid bra! Hoppas du får en skön helg och tänk vilket härligt vårtecken vi fått här i norr - asfalten syns. :) /Ella

    SvaraRadera
  19. Finaste Jenny. Och finaste Lasse. Kramar

    SvaraRadera
  20. Just den tid ni befinner er i nu, mellan dödsfall och begravning är en känslomässigt underlig tid har jag tyckt när jag mist nära och kära. Lite av vakumkänsla - det händer på sätt och vis mycket (kronisk inre stress)och det är mycket som ska ordnas med, men tiden står som lite still. Man kan nästan inbilla sig själv att man har förväntningar på sig att man ska vara på visst sätt o.s.v. Och man är ostabil vet inte hur mycket man klarar av och många tankar har man på begravningen. Hur ska jag/vi klara av det, det ska ju bli en så fin och minnesvärd begravning som det bara går att få!!
    Jag tror t.ex att du väljer att klä dig i kostym är förnuftigt - det är så en man klär sig enl tradition - då blir du bekväm i det och kostym kan inte vara fel. Jag tror många traditioner i svåra stunder ger oss trygghet, vi behöver inte tänka på rätt eller fel om vi följer hur det brukar vara - bara ens magkänsla hänger med. Att ta upp träningen igen låter toppen, då rensas både kropp och själ på samma gång!!
    Du resonerar klokt - fortsätt lita på magkänslan!!
    "En fd läsare av Hennys blogg som fortsätter läsa din blogg"
    Elisabet

    SvaraRadera
  21. Herregud Lars vad du är stark vilken kämpe du är, tänk om alla i liknande situationer kunde hantera" livet efter" lika klokt som du gör. Att lita på magkänslan är ingen dum ide.Skickar stora varma kramar till dig och dina barn. // Helena

    SvaraRadera
  22. Vill bara skicka stora varma kramar till dig och barnen! Jag känner er inte alls men blir starkt berörd av det jag läser, förstås. Tårarna rinner... Har själv det jobbigt pga av att ha blivit "dumpad" efter tjugo år, men herregud, vad är det jämfört med den sorg ni går igenom. Jag önskar dig och era fina barn all lycka i framtiden!

    Stor kram Ingela

    SvaraRadera
  23. Min bror ringde till mig för en stund sedan och frågade;
    Gråter man när man ska dö?
    Nej sa jag och tänkte tillbaks på våra föräldrar, de grät inte - det gjorde vi barn!

    Jag berättade för honom om dig Lars och om din Jenny och mindes ditt inlägg där Jenny säger;

    Är du arg på mig?
    Nej, jag älskar dig svarade du!

    Jenny visste att nu att det snart var tid?
    Det var fina ord till din älskade Jenny
    Samma fina ord vi sa till våra föräldrar

    SvaraRadera
  24. Det gädjer mig att du känner att du Kan vara glad utan att få dåligt samvete. Själv förlorade jag en son och i början kännde jag samma sak. Trodde att om jag inte var ledsen att jag skulle glömma eller att jag inte visade att jag verkligen saknade han. Men så här 16 år senare så tänker jag på han varje dag, fast i ett naturligt sett och bra sätt. Inte så jag blir ledsen utan han finns som bara med. Det är nog ett teckan på att man har axepterat hur livet kommer att se ut. Tinden läker inga sår, MEN man lär sig hantera det och det kommer att kännas okej att leva livet igen. Du verkar vara en super pappa och ni verka ha hemskt fina och koloka barn. En dag möts ni igen i Nangiala allihpa
    Kram

    SvaraRadera
  25. Vilken underbar bild - kärlek!
    Du är så otroligt klok Lars, tack för att du delar med dig av
    dina känslor och tankar. Det betyder mycket.
    Stor trygg kram till dig och familjen, med hopp om en solig och fin helg! / Marie

    SvaraRadera
  26. jag bara gråter när jag läser - mest av rädsla för att själv drabbas av något liknande. Att man helt plötsligt är en färre i familjen, det där att duka till en färre är så otroligt påtagligt och ledsamt. Många kramar till dig och dina fina barn/ Anne-Li

    SvaraRadera
  27. Vilken fantastisk bild! Vilken kämpe Jenny var och vilken kämpe du är idag. Så vackra, så mycket kärlek och så stark du är som väljer att skriva ner det du känner.Tack för att du delar med dig. Magkänslan är stark, håll fast vi den och styrkekramar till dig och dina barn.

    SvaraRadera