torsdag 22 mars 2012

Verkligheten

Den flimrar inte bara förbi då och då som tidigare. Den lindras inte längre på samma sätt av de där tankarna jag brukar tänka. Av allt det där jag brukar göra.

Den är ju en del av livet nu, den där saknaden. Och när allt annat lugnar ner sig blir den tydligare. Tar större plats.

”Verkligheten börjar hinna ikapp dig”, sa en kompis idag.

Jag tror att han har rätt.

30 kommentarer:

  1. Tänker mycket på dig! En dag i taget, du är stark o en fantastisk pappa: KRAM

    SvaraRadera
  2. Har själv varit med om stor sorg och vet hur det kan kännas. Lider med dej. Men sorgen måste få göra ont, någon vi älskar av hela vårt hjärta måste få det utrymmet även om det är smärtsamt.
    Sakta men säkert blir det lättare, men det finns nog ingen genväg.
    Ta dej tid att prata,minnas,tänka,träna,helt enkelt som du nog gjort hittills, lyssna till ditt hjärta och gör det som känns så bra som möjligt. Att få en "pratkontakt" är nog aldrig fel om du känner för det och har behov av det. Tänker ofta på Er, all Lycka till frammåt!

    SvaraRadera
  3. När verkligheten kommer ikapp känns det inte alls bra. När det blir lungt och saknaden tar större och större plats behövs något drastiskt. Det är aldrig enkelt! Kanske kan det vara bra att odla ett nytt intresse? Något som varit gemensamt då, som kanske är gemensamt nu med barnen?! Att lära sig något nytt, ett språk eller ett instrument. Av saknad kommer tomhet och det blir bara påtagligare om inget annat fylls på. Ett slags mental cancer MEN som kan botas! Tror på dig, hoppas allt blir lättare snart!

    SvaraRadera
  4. Våga falla!! Du verkar ha ett nätverk som kan ta hand om era fantastiska barn en stund. Sorgen kommer man inte undan, man måste fånga den när den visar sig. Den är inte farlig. Kram

    SvaraRadera
  5. Hej!
    Jag tycker att det är så orättvist att unga människor dör, att barn förlorar sin förälder alldeles för tidigt.
    Men när jag började läsa Jennys blogg, inte alltför långt före hennes bortgång, (fick reda på om den av en jobbarkompis då)och läser din blogg, förstår jag hur lyckligt lottad jag är som fortfarande får finnas kvar i livet.
    Jag förstår att jag ska vara nöjd med det som jag har. Jag får fortfarande följa mina tvillingars utveckling, finnas kvar som förälder.
    Jenny fick inte fortsätta i detta liv, följa era barns utveckling. Och när jag tänker på sådant gör det så ont i mig.
    Tänker på dig & dina barn Styrkekramar! Tvillingmamman Charlotta, Sjungande

    SvaraRadera
    Svar
    1. När är det "rättvist" att nån dör?

      Radera
  6. Du har en sådan otrolig, otrolig förmåga att sätta rätt ord på dina känslor. Jag förlorade min mamma i cancer för drygt två år sedan och även om vi inte saknar samma sorts relation så är verkligheten när den kommer ikapp förfärlig. Alla tankar och all ångest kommer liksom fram och det spelar ingen roll vilka tankar eller vad man gör för den där ångesten och insikten att man aldrig ska få träffa den man saknar naglar sig fast.

    Låt det göra ont, tillåt dig själv att falla så långt ner det bara går och sen lite till. Det är när du är längst nere på botten det är möjligt att börja resa sig igen.

    Tänker på dig och dina barn flera flera gånger varje dag och önskar så att jag kunde göra något som underlättar... Styrkekramar i miljoners miljoner

    SvaraRadera
  7. Läste Jennys blogg under hela tiden hon skrev. Visste inte att din fanns förrän nu inatt. Jag sitter på mitt jobb och tårarna rinner nerför mina kinder. Vilken kärlek, vilken sorg! Du skriver lika innerligt, det fascinerar mig att ni båda kan/kunde sätta ord på känslorna...det är vackert och en ynnest att få läsa.

    Imorgon gör jag det jag varit för feg för hela tiden jag följde Jennys blogg...går till läkaren och ber dem att kolla vad det egentligen är som gör så ont under min vänsta revbensbåge. Det kanske inte är så farligt, men jag kan ej längre ligga på magen för något är ivägen och trycker.
    Jag är rädd...otroligt rädd, men ni ger mig styrkan och modet att göra det jag borde gjort för länge sen.Tack!

    SvaraRadera
  8. Jag förstår precis vad du menar. Det tar ett tag innan man riktigt fattar att det är verkligt, att det är så definitivt. Man förstår ju men ändå inte på något konstigt sätt. Kanske är det så ordnat att vi "tar in" bara så mycket åt gången som vi orkar med? När den första tidens alla praktiska saker är avklarade kommer så insikten, att den man mist faktiskt är borta för alltid. Det blir så många nya "aldrig mer" man upptäcker hela tiden. Det gör ont. Men jag tror inte det finns något annat man kan göra än att försöka möta sorgen. Se den i ansiktet så länge man orkar, titta bort en stund, hämta ny kraft och så möta den igen och igen och igen. För varje möte förändras den. Den försvinner inte men ser annorlunda ut, blir inte så tung, lättare att bära. KRAM

    SvaraRadera
  9. Du har rätt att vara ledsen och känna saknad..du har även rätt att skratta och vara glad trots sorgen.Jag vet hur det är att sakna någon man älskar..det gör så fruktansvärt ont men samtidigt har vi människor förmågan att ta det lite i sänder.Det går aldrig över men kan gå lättare med tiden.Styrkekramar

    SvaraRadera
  10. Jag känner med dig! Min mamma dog för ett drygt år sedan, och hon var gammal men det spelar ingen roll. Hon lämnar ett lika stort tomrum efter sig ändå. Jag tror att första året är svårast, när man måste vänja sig och/eller skapa nya "traditioner" kring olika tidpunkter - födelsedagar, jul, midsommar, semester osv osv. Det händer fortfarande att en sekundsnabb tanke dyker upp - ska ringa mamma..... nej visst ja. Men det blir mindre svårt för varje månad som går och jag finner tröst i tanken att hon nu är befriad från sin gamla kropp som fungerade sämre och sämre.
    Du har fått så kloka råd av dem som skrivit här ovanför, jag instämmer. Var där du är, med både ledsna och glada känslor. Sorgen måste få ta plats, det är så den så småningom bleknar.
    Du borde skriva böcker! Du uttrycker dig så att man förstår precis vad du menar, rakt och enkelt och ändå så djupt. Känner med dig.
    Varma kramar till dig och dina barn! AK

    SvaraRadera
  11. När jag satt med min döda son i famnen frågade jag desperat rakt ut i rummet. Hur länge kommer jag att känna så här? Hur lång tid tar det?
    En äldre ssk svarade lugnt att du ska möta alla årstider sen kommer det gå lite bättre kännas lite lugnare men sorgen kommer du alltid att bära med dig i olika skepnader. Det kändes svårt där och då. Men hon hade rätt. Efter årstiderna blev det lite lättare.
    Här hos mig skiner solen hoppas den är hos dig me idag.

    SvaraRadera
  12. Jag förstår så väl att du mår dåligt just nu, den värsta sorgen
    kommer när allt det praktiska är ordnat. Tomheten och saknaden
    måste vara enorm! Jag tror att det gäller att hitta nya intressen
    och hobbies just nu, och om du har möjlighet att kanske planera för en resa eller något annat.
    Styrkekramar till dig och dina barn.

    SvaraRadera
  13. Vet inte vad jag ska skriva egentligen för inget kan nog trösta. Sorgen du har ska du ta dig igenom..den kommer alltid finnas men efterhand så blir den lättare att leva med. Du har dina underbara barn och det är lycka! försök fokusera på dem..
    Hoppas du får en skön och solig helg!

    Kram Kristin

    SvaraRadera
  14. Ja det är så kloka kommentarer här ovan så jag kan bara hålla med. Du skriver så rakt och enkelt men ändå så man förstår. Och alla kloka kommentarer som skrivs! Bara kommentarerna i sig skulle nästan kunna bli en "tröste" bok. Styrkekramar!

    SvaraRadera
  15. Det är så mycket runt omkring i början, så mycket som ska fixas osv. Det är sen, när det mesta praktiska är ordnat som "den riktiga" verkligheten kommer in i ens liv.
    Det är då man börjar förstå skillnaden före och efter och det är då man helt plötsligt får ett annat sätt att förstå och ta in vad allt innebär.
    Det är en krossande saknad och kärleken man har i hjärtat kommer alltid finnas där, fast man saknar den fysiska människan, kärleken finns ju där i hjärtat <3
    Det är nu det är så uppenbart vad man förlorat, precis som du säger själv - man saknar att dela! Och massa annat man saknar.
    Men man ramlar till, man skrubbar knäna, men man reser sig igen. Man borstar försiktigt bort gruset från såren, det fastnar lite grus som skaver men man kommer på nya vägar för att läka och för att inte ramla så hårt igen.
    Det är en lång väg, och som nån annan skrev, Man ska igenom fyra årstider innan man står lite stadigare igen.
    Efter ett tag så kommer man på sitt eget lilla sätt att känna den där varma kärleken i hjärtat! Känslan att den man saknar finns där nära en, kramar hjärtat varmt och man känner sig trygg och varm och glad <3
    Alla fina minnen i hjärtat kommer ge dig styrkan att känna glädjen i hjärtat fast det känns svårt att tro just nu.
    När jag tycker jag har det tungt så tar jag mig en runda in i hjärtat och där finns massor av varma minnen som ger mig styrka och glädje mitt i sorgen
    Saknaden finns där hela tiden, men allt eftersom så kommer det massa varm kärlek från fina minnen som gör att man ändå kan orka <3
    All Styrka Kärlek Hopp & Mod till er

    SvaraRadera
  16. ATT VARA STARK
    att vara stark är inte,att aldrig falla,att alltid veta,att alltid kunna
    att vara stark är inte,att alltid orka skratta,att hoppa högst,att vilja mest
    att vara stark är inte,att lyfta tyngst,att komma längst,eller att alltid lyckas
    att vara stark är att se livet som det är,att acceptera dess kraft och ta del av den
    att falla till botten,att slå sig hårt och att alltid komma igen.
    att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast
    att vara stark är att se ett ljus i mörkret och att alltid kämpa för att nå dit.
    Denna dikt bär jag med mig i väskan varje dag...
    Kanske att den kan trösta även dig!

    SvaraRadera
  17. Först har du varit med om hela den tunga sjukdomstiden - försöka förstå, anpassa dig och acceptera fakta i alla negativa försämringar som din älskade Jenny var tvungen att genomgå. En enorm psykisk press under lång tid!
    Sedan kom "vakumtiden" mellan död och begravning, mycket praktiska saker som ska lösas.
    En otroligt jobbig resa har du gjort de senaste åren! Så länge det finns rent praktiska saker att handgripligt ta hand fokuserar man på det, sedan blir det tyst - vardagen kryper på en precis när man tror att det värsta är över.
    DÅ först har/ger man sig tid att känna vad man egentligen känner. Den tiden kallar jag för mig själv "att bara stå ut och klara av tid". Det kan göra hur ont som helst och tankarna går lätt till - hur ska jag orka vidare i mitt liv ifrån denna saknad och sorg, kommer jag alltid att känna så här o.s.v.!?
    Det finns ingen genväg, tillåt dig att känna precis det du känner och var precis så förtvivlad, förbannad, förvirrad och ledsen du är när de känslorna kommer. Känslan av saknad bär vi med oss hela livet men tack och lov ändrar känslan sig i insitet med tiden. Allt kräver sin tid och behöver sin tid. En dålig tröst men tyvär så är det nog så. Prata och älta på ett tag med dina vänner.
    Man vet inte hur stark man är förens man måste vara stark, men vågar man utmana sin styrka och även vara svag så blir man starkare.
    "allt har sin tid"
    //Elisabeth

    SvaraRadera
  18. Det gör ONT. Det finns inget som någon annan egentligen kan göra för att lindra det som gör ONT. Det MÅSTE få göra ont, för det som hänt är så orättvist, hemskt, fruktansvärt. Det finns inget jag kan säga eller skriva som tar bort det faktum att det faktiskt har hänt. Tillåt dig krypa ihop i fosterställning i sängen och bara gråta. Tillåt dig gå ut i skogen och skrika ut din ilska. Knyt ett nätverk omkring dig så att ni har någon att luta er mot när ni faller. För faller gör man. De dagar när sorgen är så mycket större än glädjen och minnena.

    Sedan går en dag. Och en till. Och ni tar nya tag, tillsammans. Du och barnen. Ni hittar något minne att skratta åt, mitt i sorgen. Ni upptäcker nya saker i takt med att barnen växer.

    Men det tar TID. Och det måste få ta TID. Glöm inte det. Ha inte bråttom. Det går inte att skynda på sorgen.

    Tänker på er oändligt mycket!

    SvaraRadera
  19. Förstår att det blir tufft när man ska försöka hitta en vardag utan att dela den med sin älskade och att saknaden är stor. Ta en dag i taget och tillåt dig att vara ledsen och ha dagar där du inte orkar till 100%. Processen tar tid och de måste de ju få göra. Massor med kramar till er. /Maria

    SvaraRadera
  20. Ledsen dag idag,,,gråt en stund...:( skickar styrka.../ Eva

    SvaraRadera
  21. Vet ju hur det är med sorg och saknad....skickar en jättekram till dej och barnen.Kia (ängeln Simons mamma)

    SvaraRadera
  22. Tänker på er! Stor Kram!

    SvaraRadera
  23. Klart det är jobbigt. Måste det vara.

    Men det kommer att bli bättre,
    det kommer att bli bra. Riktigt bra.

    Allt har sin tid.

    Tänker på er.

    Kramar//Maria

    SvaraRadera
  24. Det är sant som de säger...Tiden läker alla sår, MEN man får lära sig att leva med ärren i hjärtat. Och det är tufft och kan ta tid. Men man får tillåta sig att vara ledsen, ta en dag i taget...Ha inte för bråttom man kan inte jäkta på sorgen även om man vill. Men det blir bra. Jag känner stark med dig, mina barn var bara 4 & 6 år när deras pappa dog (för 11 år sedan). Tunga år som man aldrig tror sig komma igenom men så en dag är det lättare. Jag jobbade hårt på att vara både mamma och pappa... vilket inte riktigt funkar... Ett litet ord på vägen, du är du och du kan bara vara dina barns pappa....och det är gott nog!! Du skriver så himla fint och klokt och tack för att du delar med dig. All kärlek till dig och dina barn. Kram Carina

    SvaraRadera
  25. En dag i taget det är bara så små små steg alla känslor ska du och barnen gå igenom....massor med styrke kramar till dej Lars..det hinner ifatt men du har redan gjort en lång tripp....
    massor med ljus och kärlek till dej och dina barn
    från mej sussi i ursviken

    SvaraRadera
  26. Vill skriva ett par ord eftersom din blogg berör mig mycket. Jag hittade Jennys blogg via en länk alldeles i slutet av hennes sjukdom och så din länk via hennes. Det är en styrka att kunna orka skriva när sorgen tar all energi. Men det är också läkande att sätta ord på alla känslor.
    Jag är änglamamma sedan 5 år. När mitt barnbarn var 6 månader dog hennes mamma i en bilolycka. Vårt liv rasade. Min svärson stod plötsligt ensam i ett kaos som var förlamande. Mitt i detta kaos fanns en liten flicka som mist sin mamma men som hade sin pappa kvar. Utan henne hade vi alla rasat mycket djupare än vi gjorde. Hon fanns där med alla sina behov och med sin gränslösa kärlek till alla. Vi var tvungna att trots allt försöka hitta ett sätt att orka vidare, att hitta ett liv igen. Det gick men det är en berg och dalbana som inte går att kliva av.
    Dina barn kommer att bära dig i din sorg och du betyder allt för dem. Låt Jennys minne leva starkt, prata om och med henne och låt henne för alltid vara med i livet. Någonstans är de med oss, de bär oss i all sorg och saknad.
    All styrka till dig och din familj.
    Karin - änglamamma till Johanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. OJ oj - tack för att DU berättar "änglamamman"!
      En så svår och enormt oönskad chockerfarenhet du Karin varit tvingad att vara med om och som du delar med dig av här!!
      Finner inte ord...

      Det gäller att ta tillvara livet när man har det!!!

      Att mista sitt barn och hamna i chock över det och sen bli änglamamma och ta hand om sitt barnbarn...
      SÅ MYCKET SORG. Att ta hand om sitt barnbarn ska ju vara när man önskar det och ev kanske lite mer bara :-)
      Karin! Ditt inlägg känns i hjärtat! Jag önskar dig och ditt barnbarn o hela fam ALLT gott. Det "hörs" på ditt inlägg att du/ni kommit en bit på väg, men jag förstår att ni haft ett gediget arbete att koma dit ni är NU!!!!
      Färlåt Lars - nu "kapade" jag din blogg en stund - all kraft att orka med morgondagen och nästa och nästa dag till dig - era barn tvingar dig att leva!!! <3
      //B1

      Radera
  27. Hej Lars,
    Vill bara titta in och skicka varma tankar och kramar och önska hela familjen en bra söndag! Om du kan, njut av små ögonblick, som att blunda ett par sekunder och känna solen på nästippen, ta en tugga av god mat när du är hungrig, att kaffet/teet(?) är precis lagom varmt och smakar gott, koltrastens skymningssång, en blåsippa......
    Jag tänker på er. AK

    SvaraRadera