Telefonen
ringer på jobbet. Den som ringer presenterar sig som någon från vårdcentralen.
Hon undrar om jag vet var Jenny är. Det vet jag. Hon ligger och sover eftersom
hon jobbat natt. När jag frågar vad saken gäller vill den som ringer att jag
ska åka hem och väcka Jenny och följa med henne till vårdcentralen. Vi ska prata mer där. Jag lägger på luren.
Helvete. Jag förstår plötsligt vad det gäller. Tiden liksom stannar.
Jenny hade nästan hela vintern då och då sagt att hon känt sig lätt illamående.
Inget allvarligt, men ett obehag som inte ville försvinna. På en valborgsmiddag
hos kompisar fick hon plötsligt väldigt ont i magen. Efter ett par dagar var
det så ont att hon bestämde sig för att söka vård. Med tanke på var smärtan
satt misstänkte Jenny att det handlade om gallsten.
I efterhand berättade Jenny att hon redan vid ultraljudet som sedan gjordes
misstänkte att det skulle visa sig vara mycket värre. Som sjuksköterska kunde
hon läsa mellan raderna när läkaren diffust förklarade att de ville ha bättre
bilder av levern och därför skulle göra en röntgen.
Eftersom Jennys smärtor därefter nästan helt försvunnit hade jag lagt det åt
sidan. Men telefonsamtalet till mig måste gälla detta röntgensvar. Ett
telefonsamtal från det blå som förändrar livet. Jag reser mig och åker hem.
Jenny inser det också när jag väcker henne. Jag har visst hopp att det ska vara
något annat, men hon säger att de givetvis kommer säga att hon har cancer. I
levern. Hon vet vad det betyder på ett helt annat sätt än jag gör just då. Men
Jenny ska ändå fortsätta sova. Besöket på vårdcentralen och cancern får vänta
till senare under dagen. Hon ska ju jobba natten som kommer också. Ni hade en cool
mamma ungar.
Jenny får rätt. Cancer i levern med spridning till skelettet. Men ännu vet man
inte var primärtumören sitter. Även om bilden redan nu är rätt svart finns det fortfarande
bättre och sämre varianter av sjukdomen. Vidare undersökning måste göras.
Obeskrivbar rädsla. Allt på spel. Hand i hand.
Jenny åker och jobbar natt.
Tack för att du delar med dig Lars.Jag kan känna din och Jennys oro den dagen.Kramar
SvaraRaderaOj.. vilken tuff tjej, tänk att åka och jobba natt efter ett sånt besked, hon måste haft en styrka som få! och antagligen en stor trygghet i dig!
SvaraRaderaCancer är en så hemsk sjukdom..jag är livrädd för den..
Du skriver fint Lars, energikramar till dig! Kristin
Va duktig du på att skriva...så fint och hjärtligt! Jenny är stolt över sin familj...<3!
SvaraRaderaSå fint skrivit Lars! Känner er inte men mina tankar finns hos er varje dag...
SvaraRaderaStor Kram Cecilia
Lars, Du skriver både fint och fiiint! Fint som i fyllt med känslor och fint som en riktig författare! Tack för att Du delar med Dig. Jag hoppas att Du alltid kommer att skriva för Din och Dina nära käras skull och inte för oss läsares skull. Att Du aldrig får prestationsångest. Att Du gör det för att Du känner att våra kommentarer är viktiga för Er. Jag tror det är därför vi känner att vi alltid VILL kommentera varje inlägg. För att vi känner så mycket för Er även vi som inte känner Er privat. Att även vi läsare känner att vi kan göra "något". Styrkekramar till Er alla!
SvaraRaderaBra att du bearbetar hela sjukdomsförloppet, det behöver man göra för att kunna gå vidare. Ta en dag i taget o tänk aldrig "aldrig" tankar. Då blir sorgen förlamande. Jag hoppas du känner styrka från alla som tänker på dig o barnen. Mina tårar rullar nedför kinderna o ändå känner vi inte varandra.
SvaraRaderaJag tänker på er!
Kram Malin
samma här helt främmande men man berörs så av det du skriver,det är så fint skrivet om jenny och du har säkert varit en fin man och pappa.hoppas ni orkar med allt i er sorg både barnen och du ni finns och jag berörs så av er .kram.
SvaraRaderaJag kommer ihåg hennes ord, när vi förundrades över att hon ville jobba trots cancerbeskedet; varför ska jag sitta hemma och grubbla när jag kan vara på jobbet och skingra tankarna, jag känner mig ju inte sjuk längre. Hon va en hårding, din fru, vår jobbarkompis!
SvaraRadera/Carina
Du har en otrolig skrivartalang! Tack för att du orkar berätta, det ger perspektiv! Maria
SvaraRaderaJag minns så väl när jag fick veta att Jenny hade cancer. Det var en gemensam arbetskompis som berättade det på facebookchatten. Först tänkte jag att det måste vara ett skämt. Samtidigt förstod jag att det inte var det, vem skulle skämta om nåt sånt ? Men det kändes så overkligt, man ska inte få cancer i hennes ålder - i min ålder. Man ska inte ryckas bort så tidigt från livet och alla som bryr sig och älskar en men Jenny var en kämpe. Det är få som skulle hålla lågan uppe som hon gjorde. Att verkligen leva den tid hon hade kvar och så naket berätta om sina tankar och känslor kring sin sjukdom och sin situation. Hon var verligen fin - både som arbetskamrat och vän. Rolig, omtänksam och smart. Jag är glad att du skriver, att vi får se din/er situation och tankar kring den svåra situation som blev er vardag. Skickar en extra tanke till er
SvaraRaderaHej Lars! jag är också en av dom som följt Jennys kamp mot sjukdom och tid. Hon vekar verkligen ha varit en helt enastående människa!!! Det är viktiga saker du skriver om.Du har en historia att berätta,och jag tror att vi är många som vill höra.Jag har också för en tid sedan mist en nära anhörig,och det sista man vill är att glömma! Tiden går,och glömmer gör man aldrig. Men det bleknar,och dom vassaste kanterna rundas av,om du förstår vad jag menar?Den vassa hårda smärtan kommer blekna. Men aldrig personen!Fortsätt skriv Lars! Du hlälper dig själv,men jag är övertygad om att du även hjälper många andra. Kram till dig från Helene.
RaderaHej Lars! följer dig varje dag och självklart oxå gjorde jag med Jenny <3.....så fantastiskt duktiga Ni är på skriva och berätta, känns mer som man sitter hemma i Er soffa.Tack vill jag bara säga för att Ni delar med Er så mycket. Jenny har lärt mig så mycket i tänkande......herregud här sitter man och kan flännar över småsaker....känner mig nästan patetisk.Tänk att Jenny fick dela sitt liv med en sån fantastisk man och pappa, men fy sjutton va ont de måste göra. Ja allt man skriver känns som så löljligt men kände ändå att jag ville som skriva nånting.Kramar i massor till dig och barnen<3 Många vänliga hälsningar Linn
SvaraRaderaHej Lars,
SvaraRaderaVill bara säga att Jennys blogg är den enda blogg jag har följt det senaste året. (Ända sedan Linda dog 29 mars för snart ett år sedan)
Att du nu tar över och skriver tror jag är dels bra terapi för dig och för oss läsare känns det jättebra. Att få din version av hela scenariot. Jag är också mäkta imponerad av hur bra du skriver.
Det är en sak som är säker här hemma i alla fall. Jörgen kommer INTE blogga den dagen jag försvinner. Det ligger liksom inte i hans natur.
Jag fortsätter följa dig så länge jag själv finns kvar på jorden.
mvh,
Elisabeth Ollas Mattsson
Hej Lars! Först vill jag säga att jag är så ledsen för din och barnens skull. Men det känns som om du ändå mitt i allt hemskt har ett lugn och en trygghet som måste vara fantastiskt för barnen. Kan bara inte släppa tanken på att barnen blev så förtvivlade gällande kremeringen och funderar så på vad man skulle sagt istället. Det är ju sanningen och de måste ju få veta men ändå. Gud vad svårt allting måste vara i alla sorg. Men man kan ju såklart förstå deras förtvivland gällande kremeringen. Man vill ju liksom inte att de ska ha den bilden i huvudet. Tusen kramar från en medmänniska.
SvaraRadera