Inget konstigt med det. Har hänt oräkneliga gånger förut. Men ikväll dukade jag för första gången sedan Jenny gick bort fram middag för tre.
Räknade tallrikar och bestick rätt. Men gammal vana gjorde att jag fick ställa tillbaks ett glas i skåpet igen. Stod och tittade på det där glaset en stund. Undrade hur många gånger det är de där små små sakerna som kommer få en att stanna upp.
Det blir nog väldigt många. Det kommer inte stå om alla dom här. Men jag ville ha med den här första.
Korv och makaroner blev det. Men jag glömde grönsakerna.
Ja det måste vara en stor omställning.
SvaraRaderaTänker på er!!
Varm kram till er från en annan medmänniska!
SvaraRaderaKraam! hoppas att du får en lugn kväll..allt kommer bli bra!
SvaraRaderaKristin
Hej Lars, Nyligen hittade din blogg. Jag blir alltid ledsen att höra att en stjärna har slocknat. Att barn har mist sin älskade mor. Jag tänker mycket på min egen 12 årige son som måste gå igenom så mycket oro och rädsla för att mista sin egen mor. Många tankar och känslor kryper i mig dagligen.
SvaraRaderaKram till dig och barnen
Jag vill länka till en blogg vars författare är en pappa som också mist sin kära.
SvaraRaderahttp://skogenochjag.blogspot.com/
Visst är det märkligt att det ibland är de små sakerna som framkallar de starkaste minnena och känns allra mest. Efter jag mist min mamma i cancer sa någon till mig att man aldrig kommer över det, men man lär sig så småningom att leva med det.
SvaraRaderaKämpa på!
jag har ännu svårt att titta in i sovrummet där han låg<3
SvaraRaderakramar
Kram. Det blir bra... även utan grönsakerna. ;-) Jag tittade efter Jenny idag när jag gick förbi ert hus. Vana är en konstig sak, styr över förnuftet. Vi är många som saknar henne.Monika
SvaraRaderaKänner så väl igen det du går igenom.När vi återkom hem vi andra 4 i familjen efter det att vår älskade Simon hade blivit en ängel så dukade jag till oss fyra och bröt ihop totalt när jag såg att ett par bestick låg kvar i lådan....så skulle det väl inte vara.Jag väntade på att han skulle komma hem ifrån sin sim träning ett par dagar efter....men han kom ju inte.Det är förvirrande,frusterande och allt är så chockat och overkligt.Allt är fel så fel.Det dröjer innan man börjar inse att det ofattbara har hänt.Ta dagen som den är och fånga den för din och barnens skull.Tänk sedan att vad skulle Jenny tyckt och tänkt i olika situationer.Det ger lite styrka att leva efter våra käras deviser.Vår Simon tyckte inte om negativa människor och det försöker vi leva efter.Men det är tufft...du kommer att klara detta hur jobbigt det än är.Barnen blir ett bra stöd.Ta hand om varandra.Kramar till er,Kia ,Simons mamma.
SvaraRaderaHittade Jennys blogg för längesen när den var nystartad.
SvaraRaderaHar följt hennes blogg. Är berörd i hjärtat. Ni berör!
Har själv småbarn..
<3
Ville bara få sagt att glöm aldrig - aldrig att de är din blogg. Du
skriver de ovan varje dag om du vill! :)
<3
Ni berör & man blir ödmjuk till livet.
Hahahaha Lars "glömde grönsakerna"..... Funkar jättebra ändå!
SvaraRaderaAllt blir bättre!
Kram, eva
Ja, jo.. Det är så mycket vi bara gör, som vi inte tänker på att vi säger och gör... En av våra bästa vänner dog plötsligt - kvar blev "änkan". En av alla kvällar hon var här och åt tillsammans med oss sa jag: Hälsa ...... !!! När jag insåg vad jag sagt blev jag helt förskräck!!!!!
SvaraRaderaHon skarttade så hon grät och sa - JA där ser du hur JAG har det dagligen!
Hm....