Vi förlorade Urban för ganska exact 5 år sedan. En aggresiv hjärntumör tog på drygt 2 månade livet ifrån honom. Våra pojkar var 9,13 och 14 år gamla. Jag känner igen så mycket av det du beskriver. Att stå med killarna och säga hejdå när Urban bärs ut från vårt hem, den känslan är fortfarande svår. Vi lever i våra nya rum och det går. Det går. Jag fyllde 50 året innan Urban dog, för 6 år sedan. Det känns som jätte, jättelänge sen. Urban dog för 5 år sedan. Det är som det är alldeles nyss. Tideräkningen blev annorlunda. Urban är med oss i det mesta vi gör, jag tänker ofta, ofta hur skulle Urban sagt/tänkt. Det hjälper mig i vardagslivet att jag kan resonera med honom. Däremot får jag inte svar på allt - det är mycket vi inte hann uppleva tillsammans och där jag faktiskt inte säkert vet hur Urban skulle tänkt. Jag tar en dag i taget och försöker att inte oroa mig för morgondagen. Livet blir aldrig mer detsamma men det är det liv jag har. En dag i taget. Kram.
Du är stark Lars. Jag vet inte hur jag (som 2-barnsförälder jag också) skulle klara av förlusten av min partner... Men du är stark. Jag antar att man får extra kraft av sina barn och på grund av sina barn. Jenny sover gott nu, och ni har för alltid en alldeles egen skyddsängel som vakar över er natt och dag.
Lars, Få men vackra ord. Ibland behöver man inte säga så mycket. Bilden av Jenny talar sitt språk. Försöker förstå, men jag förstår säkert inte helt hur det känns. Bara ni vet, men ni skall också veta att vi är måååånga som försöker skicka styrka till er, kanske, kanske hjälper det liiiite. Hoppas. Du tänker, planerar, funderar och förverkligar vad du lovat. Ena dagen orkar du mer, nästa inte fullt så mycket. Ibland är bördan extra tung, ibland skymtar en solglimt in. Jenny vet, förstår och accepterar, likaså alla andra runt omkring dig. Vissa dagar måste man "bara vara" för att samla kraft. Du är fantastisk Lars, det förstår jag genom din blogg. All styrka till dig, känn inga krav, vissa dagar är till att samla kraft alena. Vi tänker på er och skickar kramar. //Ingrid
Jag tänker på er och läser din blogg varje dag. Jag förundras över hur en människa kan vara så stark som du. Det märks tydligt att du sätter barnen främst och att du lovat Jenny att ni inte ska glömma henne, men du får inte glömma bort dig själv Lars. Jag hoppas att du har tid att sörja själv också och att bloggen hjälper dig genom sorgearbetet precis som Jenny fick stöd genom sin blogg. Du och Jenny har genom era bloggar nått mig på ett så djupt plan att Jenny aldrig kommer bli bortglömd. Jag kommer alltid att bära med mig det jag har lärt känna om henne och er familj. Många styrke kramar Sabina
Sorg och saknad av någon man Älskar så djupt!! ...minuter blir till timmar, timmar till dagar å dagar till veckor...på nåt konstigt sätt fortsätter tiden ändå att ticka... Å hur lång tid det än går är Kärleken å längtan så djup å innerlig ändå. Med vackra minnen kvar i kropp och själ! Varma kramar till er å fina ängeln Jenny
Jätte fin bild. Kan tro det är märkligt som att det inte är sant och man bara vill vakna upp i en ond dröm. Den närmsta tiden är enormt tuff då minnen ständigt gör sig påminda. Minne en person som sa en gång att sorgen är bra, jag trodde han var helt galen just då. Hur något så tungt ska vara bra? Men han jämförde med om man inte tog emot sorgen så skulle det bli etter värre. Idag långt senare förstår jag ju att sorg kan man inte trycka undan och den är jävulsk på alla sätt och vis men man kommer ut ur den den även om man inte tror det just då man är mitt inne i den, likt en tornado av känslor, hopplöshet, saknad och allt vad det är. Å man blir t.o.m lite starkare efter på nått konstigt vis. Men den ska ha sin tid och den tiden är olika för alla.
Kan bara sända stärkande tankar och krama om lite extra i det svåra.
Lars, Du får inte glömma bort Dig själv. Tillåt Dig själv att sörja ostört, kanske barnen kan vara hos mor- eller farföräldrar så att Du får skrika ut Din sorg, boxa på en sandsäck, fara ut och gå i skogen, styrketräna, simma. Arbeta med kroppen så Du blir slut rent fysiskt.
Men tillåt Dig även skingra tankarna en stund, gå på bio med en kompis eller något annat socialt.
Tillåt Dig, Din sorg är så stor och jag förstår att Du alltid sätter Dina barn först, men att Du tillåter Dig tror jag de mår bra av. Du får gärna tycka jag kan fara åt fanders med mina "råd" för jag kan aldrig förstå hur Du har det, men jag vill bara väl och Du tar till Dig vad Du vill. Styrkekramar!
Nu har jag raderat min författade mening flera gånger om. Jag vill skriva något styrkande, som ger förståelse för hur många som följer med er i tankarna, varje dag, som tillsammans med er hedrar Jenny och hennes kamp. Men vad skriver man till någon som just förlorat bland de mest värdefulla i ens liv? Jag skriver, ångrar mig, skriver om, det går inte att försöka sätta sig in Er situation.... Era känslor. Jennys kamp, och er kamp efter Jenny har gått vidare, följs av en större grupp människor än vad någon av oss egentligen kan tro. Jenny kommer bli en symbol för mänskligheten, kampen, föräldraskap och partnerskap. Om man hade kunnat sätta ett "Saint" före hennes Namn, och få det lagligt och utfört i hela världen, skulle jag absolut vara en av dem som röstar för det.
Det finns inget annat än att önska er lycka till, tillåt er att sörja, och tillåt er att leva... Med Jenny. För hon försvinner ju aldrig, riktigt. Alltid kommer hon finnas kvar, och efter era otroligt berörande bloggar, tror jag inte att någon kommer kunna glömma henne. Hon finns inpräntad i hjärtan hos främmande människor... I mitt hjärta.
Skickar kramar!!! Men du Lars, du får inte glömma dig själv mitt i allt! Jag är helt övertygad att du gör det bästa för Viktor och Klara genom att "bara" vara pappa.
Fantastiska Lars,vet precis hur det är.Att förlora en älskad hustru på detta sätt är helt makabert.Vi förlorade vår älskade Simon endast 13 år ung också helt fel.Krama dina älskade ungar extra mycket.....kramar från Simons mamma Kia
De timmar och dagar ni gett oss kan aldrig suddas ut. De timmar och dagar vi gett er kan aldrig försvinna. Någonstans inom oss finns alla stunder kvar.
Hej Lars och barnen, en fin tanke ovan som jag ofta använder i mina tankar när det blir tungt i sorgen.
Som så många sagt innan , kramar till er och du är så stark som sätter så fina ord på detta fasansfulla ni genomlidit! Förlrtade mamma o pappa me 6 veckors mellanrum 2008 och tycker att det va det värsta bland det värsta när dom "hämtade" pappa o tog ut honom i bilen o körde iväg me honom...så slutgiltigt! Kramar till er och du är fantastisk! Camilla
Stor kram
SvaraRaderaÅsa
Vi förlorade Urban för ganska exact 5 år sedan. En aggresiv hjärntumör tog på drygt 2 månade livet ifrån honom. Våra pojkar var 9,13 och 14 år gamla. Jag känner igen så mycket av det du beskriver. Att stå med killarna och säga hejdå när Urban bärs ut från vårt hem, den känslan är fortfarande svår. Vi lever i våra nya rum och det går. Det går. Jag fyllde 50 året innan Urban dog, för 6 år sedan. Det känns som jätte, jättelänge sen. Urban dog för 5 år sedan. Det är som det är alldeles nyss. Tideräkningen blev annorlunda. Urban är med oss i det mesta vi gör, jag tänker ofta, ofta hur skulle Urban sagt/tänkt. Det hjälper mig i vardagslivet att jag kan resonera med honom. Däremot får jag inte svar på allt - det är mycket vi inte hann uppleva tillsammans och där jag faktiskt inte säkert vet hur Urban skulle tänkt. Jag tar en dag i taget och försöker att inte oroa mig för morgondagen. Livet blir aldrig mer detsamma men det är det liv jag har. En dag i taget. Kram.
SvaraRaderaDu är stark Lars. Jag vet inte hur jag (som 2-barnsförälder jag också) skulle klara av förlusten av min partner... Men du är stark. Jag antar att man får extra kraft av sina barn och på grund av sina barn. Jenny sover gott nu, och ni har för alltid en alldeles egen skyddsängel som vakar över er natt och dag.
SvaraRaderaKram
Många kramar till er alla <3
SvaraRaderaÅhhh så starkt skrivit Lars! Tårarna kom direkt....:( Tänker så på er!
SvaraRaderaTänker på er idag. Tänker på er varje dag! Tänk om man kunde ge dig facit på när det börjar kännas lättare. Vi alla Finns här för dig!
SvaraRaderaLars, Få men vackra ord. Ibland behöver man inte säga så mycket. Bilden av Jenny talar sitt språk. Försöker förstå, men jag förstår säkert inte helt hur det känns. Bara ni vet, men ni skall också veta att vi är måååånga som försöker skicka styrka till er, kanske, kanske hjälper det liiiite. Hoppas.
SvaraRaderaDu tänker, planerar, funderar och förverkligar vad du lovat. Ena dagen orkar du mer, nästa inte fullt så mycket. Ibland är bördan extra tung, ibland skymtar en solglimt in. Jenny vet, förstår och accepterar, likaså alla andra runt omkring dig. Vissa dagar måste man "bara vara" för att samla kraft. Du är fantastisk Lars, det förstår jag genom din blogg. All styrka till dig, känn inga krav, vissa dagar är till att samla kraft alena. Vi tänker på er och skickar kramar. //Ingrid
Vilken fin bild! Den speglar hennes inre så fint, mjuk, glad, omtänksam och cool. Kramar från Medlefors.
SvaraRaderaJag tänker på er och läser din blogg varje dag. Jag förundras över hur en människa kan vara så stark som du. Det märks tydligt att du sätter barnen främst och att du lovat Jenny att ni inte ska glömma henne, men du får inte glömma bort dig själv Lars. Jag hoppas att du har tid att sörja själv också och att bloggen hjälper dig genom sorgearbetet precis som Jenny fick stöd genom sin blogg. Du och Jenny har genom era bloggar nått mig på ett så djupt plan att Jenny aldrig kommer bli bortglömd. Jag kommer alltid att bära med mig det jag har lärt känna om henne och er familj. Många styrke kramar Sabina
SvaraRaderaDet är otroligt vilken förmåga du har, med enkla medel i ditt skrivande, att beröra.
SvaraRaderaKänns i hjärtat efter varenda inlägg jag läst.
Hälsar Nincasol
Sorg och saknad av någon man Älskar så djupt!! ...minuter blir till timmar, timmar till dagar å dagar till veckor...på nåt konstigt sätt fortsätter tiden ändå att ticka... Å hur lång tid det än går är Kärleken å längtan så djup å innerlig ändå. Med vackra minnen kvar i kropp och själ! Varma kramar till er å fina ängeln Jenny
SvaraRaderaJätte fin bild. Kan tro det är märkligt som att det inte är sant och man bara vill vakna upp i en ond dröm. Den närmsta tiden är enormt tuff då minnen ständigt gör sig påminda. Minne en person som sa en gång att sorgen är bra, jag trodde han var helt galen just då. Hur något så tungt ska vara bra? Men han jämförde med om man inte tog emot sorgen så skulle det bli etter värre. Idag långt senare förstår jag ju att sorg kan man inte trycka undan och den är jävulsk på alla sätt och vis men man kommer ut ur den den även om man inte tror det just då man är mitt inne i den, likt en tornado av känslor, hopplöshet, saknad och allt vad det är. Å man blir t.o.m lite starkare efter på nått konstigt vis. Men den ska ha sin tid och den tiden är olika för alla.
SvaraRaderaKan bara sända stärkande tankar och krama om lite extra i det svåra.
Fan jag får tårar i ögonen varje gång jag ser en bild på Jenny, hon var en rikig pärla. Och du gör det så bra Lars! Kramar!
SvaraRaderaLars, Du får inte glömma bort Dig själv. Tillåt Dig själv att sörja ostört, kanske barnen kan vara hos mor- eller farföräldrar så att Du får skrika ut Din sorg, boxa på en sandsäck, fara ut och gå i skogen, styrketräna, simma. Arbeta med kroppen så Du blir slut rent fysiskt.
SvaraRaderaMen tillåt Dig även skingra tankarna en stund, gå på bio med en kompis eller något annat socialt.
Tillåt Dig, Din sorg är så stor och jag förstår att Du alltid sätter Dina barn först, men att Du tillåter Dig tror jag de mår bra av. Du får gärna tycka jag kan fara åt fanders med mina "råd" för jag kan aldrig förstå hur Du har det, men jag vill bara väl och Du tar till Dig vad Du vill. Styrkekramar!
Jag tycker du är fantastisk, Lars!
SvaraRaderaStor kram till dig. /Heléne
Nu har jag raderat min författade mening flera gånger om. Jag vill skriva något styrkande, som ger förståelse för hur många som följer med er i tankarna, varje dag, som tillsammans med er hedrar Jenny och hennes kamp. Men vad skriver man till någon som just förlorat bland de mest värdefulla i ens liv? Jag skriver, ångrar mig, skriver om, det går inte att försöka sätta sig in Er situation.... Era känslor. Jennys kamp, och er kamp efter Jenny har gått vidare, följs av en större grupp människor än vad någon av oss egentligen kan tro. Jenny kommer bli en symbol för mänskligheten, kampen, föräldraskap och partnerskap. Om man hade kunnat sätta ett "Saint" före hennes Namn, och få det lagligt och utfört i hela världen, skulle jag absolut vara en av dem som röstar för det.
SvaraRaderaDet finns inget annat än att önska er lycka till, tillåt er att sörja, och tillåt er att leva... Med Jenny. För hon försvinner ju aldrig, riktigt. Alltid kommer hon finnas kvar, och efter era otroligt berörande bloggar, tror jag inte att någon kommer kunna glömma henne. Hon finns inpräntad i hjärtan hos främmande människor... I mitt hjärta.
Ni finns med i mina tankar varje dag
Sandra
Skickar kramar!!!
SvaraRaderaMen du Lars, du får inte glömma dig själv mitt i allt!
Jag är helt övertygad att du gör det bästa för Viktor och Klara genom att "bara" vara pappa.
Kram Susanne
Fantastiska Lars,vet precis hur det är.Att förlora en älskad hustru på detta sätt är helt makabert.Vi förlorade vår älskade Simon endast 13 år ung också helt fel.Krama dina älskade ungar extra mycket.....kramar från Simons mamma Kia
SvaraRaderaHar inga ord Lars.
SvaraRaderaEn känsla jag känner då jag läser det du skriver
är en kort mening en vän skrev för många år sedan i sin sorg:
"Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig"
Jenny: Du blir aldrig glömd.
<3
SvaraRaderaAllt finns kvar
SvaraRaderaDe timmar och dagar ni gett oss kan aldrig suddas ut.
De timmar och dagar vi gett er kan aldrig försvinna.
Någonstans inom oss finns alla stunder kvar.
Hej Lars och barnen, en fin tanke ovan som jag ofta använder i mina tankar när det blir tungt i sorgen.
Från trogen Bloggläsare
Vilken fantastisk människa du verkar vara. Jag beundrar dig Lars! /Åsa
SvaraRaderaSom så många sagt innan , kramar till er och du är så stark som sätter så fina ord på detta fasansfulla ni genomlidit!
SvaraRaderaFörlrtade mamma o pappa me 6 veckors mellanrum 2008 och tycker att det va det värsta bland det värsta när dom "hämtade" pappa o tog ut honom i bilen o körde iväg me honom...så slutgiltigt!
Kramar till er och du är fantastisk!
Camilla