Till Viktor och Klara i framtiden, del 2

Att mamma hade ont i magen hade ni vetat en tid. Att hon varit till doktorn för det onda visst ni också. Men nu hade jag och mamma, efter en helt vanlig middag hemma, berättat för er att det som gjorde ont var en sjukdom som hette cancer.

Vi hade ju pratat en del om cancer hemma nyligen. Det var ju bara ett par månader sedan vår kompis bror hade gått bort i den sjukdomen. Men att cancer inte alltid betyder att någon måste gå bort visst ni också. Vi hade ju då och då pratat om att jag haft cancer när jag var yngre. Och jag var ju frisk sedan många år. Så frågan ställdes.

Är det den dödliga sorten?

Precis så löd den. Jag glömmer aldrig det ögonblicket. Jag ville ljuga och säga att det inte var så allvarligt. Säga att allt skulle gå bra. Då hade ni kunnat springa iväg och leka i lugn och ro. Men jag och mamma hade bestämt oss för att ni skulle få vara med hela vägen. Att vi skulle försöka förklara så ni förstod. Inte undanhålla något. På gott och ont. Det gjorde att vi svarade precis som det var. Mamma skulle inte kunna bli frisk. Men just nu skulle hon få medicin som skulle försöka stoppa sjukdomen från att bli värre. Men om det säkert skulle bli så visste vi inte.

Ni fick var sin bok som handlade om hur det kan vara när en förälder är svårt sjuk. Det var lite svårt att förstå sjukdomen eftersom den inte syntes på mamma. Förutom att hon hade ont i magen ibland. I den boken kunde man rita var i kroppen cancern satt. Vi hjälptes åt med det. Då och senare.

Så började allt detta för er ungar. Efter en helt vanlig middag vände vi upp och ner på er trygga värld. Var det rätt eller fel att göra så? Skulle vi ha besparat er oron så länge det gick? Kanske. Men jag tror inte det hade varit bra i långa loppet. Det trodde inte mamma heller. Vi tänkte att det bästa var att ni var med redan från början.

Jag hoppas att ni två där ute i framtiden tycker vi gjorde rätt.  

Bara ett par veckor senare var ni med i Umeå på mammas andra cellgiftsbehandling.