Den dagen när mamma gick bort fick ni var sitt brev av henne. Hon kunde ju inte prata med er när det behövdes som mest. Du Viktor läste ditt brev själv och jag hjälpte dig Klara att läsa ditt. Jag har inte läst ditt brev Viktor, men du har berättat lite av vad som stod i det. Och jag förstår att ditt var lika fint som Klaras.
Efter att ni läst breven satt du Viktor en lång stund inne på ditt rum. Du var ledsen och använde täcket som ett tält. Egentligen ville du vara ensam, men om jag lovade att du inte behövde prata fick jag sitta där en stund. Efter ett tag ville du spela Nintendo 3Ds.
Du var också ledsen Klara. Men när mamma i brevet till dig frågade om du minns den där picknicken ni hade på garagetaket blev du glad och ville berätta för alla vad hon menade.
Ni ville båda vänta med att gå in till mamma till lite senare. När det väl blev dags var det först lite jobbigt, men sen gick det bättre. Ni tände var sitt ljus. Ni strök henne på handen både två.
När mamma skulle åka hemifrån gick vi in till henne igen och sa hej då. Efter det trodde jag att det bästa var att vi gick och såg lite på TV. Men ni ville inte det. Ni ville ju vara med om när hon åkte. Så fel man kan tänka som pappa ibland. Man tror att man vet. Men det gör man inte alltid.
Ni visade de som skulle ge mamma skjuts hur hennes säng fungerade. Sen stod vi i alla i hallen och sa hej då igen när hon åkte.
Så var ni med den dagen mamma gick bort. Men ni har ju varit med hela vägen ungar. Jag berättar mer om det sen.
// Pappa
Du är en fantastiskt pappa och människa.. kramar Kristin
SvaraRaderaoj hur rörd man blir av allt det fina du skriver,tårana rinner och vilken fantastikst pappa du är.kram.
SvaraRaderaMina tårar rinner varje dag när jag läser dina fina ord. Jag är full av beundran. Tänk vilken hjälp för Viktor och Klara i framtiden. Vi andra ska vara så tacksamma att vi får ta del av dina berättelser. Snacka om att man stannar upp.....
SvaraRaderaVärldens största styrkekram till dig Lars
Vad stolt Jenny måste vara över dig, i sin himmel!
SvaraRaderaJenny är stolt över dig!
SvaraRaderaJag är, vilken pappa du är i sorgens stund
Kram
Lisbeth
Oj vad fantastiskt fint du skriver !! Tårarna rinner och man verkligen stannar upp och tänker på det man har . Livet kan förändras så fort . Tänker på er och skickar en massa styrkekramar .
SvaraRaderaJag tror inte era barn kunde ha en bättre pappa. Du verkar så otroligt stark för dina barn. Fast du bär en sån stor sorg. Kram till Dig o Dina barn. Katrine
SvaraRaderaHej Lars.
SvaraRaderaVi möttes i förskolans hall idag och först när du redan gått insåg jag att det var första gången jag träffade dig sedan Jenny gick bort. Jag har följt Jennys blogg sedan i somras och följer också din. Kanske är det därför som det kändes som att vi redan hade träffats sedan det sorgliga hände. Jag vill bara säga att din fru var en helt fantastisk kvinna. Jag har ju egentligen bara träffat henne några gånger, oftast vid grillkvällar eller föräldramöten på förskolan, men varje gång vi möttes stod vi alltid en lång stund och pratade. Alltid positiv, alltid naturlig, alltid med glimten i ögat. Det är min bild av din Jenny.
Du är fantastiskt duktig på att sätta ord på er tillvaro. Den tillvaro som vi, som inte varit ens i närheten av vad ni upplever, egentligen inte kan sätta oss in i. Men inte desto mindre så griper dina (och Jennys) ord tag i hjärtat och vrider om. Ordentligt.
Vilken skattkista för era barn, både Jennys och din blogg.
Vi ses i hallen.
// Elin - Ossian och Hjalmars mamma.
Lars, varje dag som jag läser dina rader stannar livet upp en stund.Jag tänker och tackar Gud för vad jag har för jag vet aldrig hur länge jag får behålla det har jag lärt mig. Jag bär dina ord med mig under dagen, väljer mina strider väl och glömmer inte att berätta för mina barn hur mycket jag älskar dem.
SvaraRaderaJag förstår att Viktor ville läsa sitt brev själv, det var säkert lika personligt skrivit som allt annat Jenny skrev och han kände att det var till honom och ingen annan. Han har säkert läst det många gånger, det hade jag gjort. En tröst i det svåra när det inte finns en röst längre. Samtidigt ser vi att barn tänker självständigt och du löser era olika åsikter så diplomatiskt och fint. Det finns inget rätt eller fel men man får inte en andra chans att göra saker, att rätta till, så det blir så viktigt att alla får delta i besluten. Det beundrar jag att du klarar så fint. All styrka i världen till er och tack för att vi får delta i er vandring. Kram/Ingrid
Tårarna rinner idag igen när jag läser din blogg. Du skriver så att man känner det som att man är med just där just då. Så skönt att barnen tydligt visar vad dom vill i allt detta jobbiga. Fast jag inte känner er så tänker jag på er varje dag och önskar er kraft och kärlek på er väg.
SvaraRaderaDet är så ofattbart det du berättar. Att som liten behöva vara med om att ens mamma dör och säga hejdå till henne. Det smärtar så att läsa det, men jag beundrar dig som skriver och berättar.
SvaraRaderaStor kram till dig
Jag har aldrig i hela mitt liv läst något som berör mig så mycket som din och Jennys loggar. Jag är också småbarnspappa och har aldrig tänkt tanken tidigare att även någon i min familj skulle drabbas av allvarlig sjukdom. Tack vare era bloggar så tar jag inte livet för givet längre. Mina vardagsbekymmer känns bagatellartade numera och jag märker att jag på ett annat sätt än tidigare uppskattar varje dag, fast det är en "tråkigt" vardag. Jag kramar mina barn extra mycket och njuter av varje stund jag har med dem.
SvaraRaderaJag brukar inte gråta men när jag läst era texter så rinner tårarna.. Fast att jag inte känner er så känner jag jätte mycket för er och blir verkligen berörd! Ni dyker upp i mitt huvud flera gånger varje och jag undrar hur det går för dig och dina barn.
Mitt i all sorg får man ändå säga att Jennys bortgång var fin. Hon har verkligen förberett sig och lämnar ovärderliga brev efter sig till barnen, vilket innebär att barnen alltid kommer att ha mamma i sin närhet och få höra henne tala till dem.
När en kompis till mig var barn så miste han sin pappa i en trafikolycka. Det blev ett sådan abrupt slut på livet mitt i vardagen. Barnen och frun fick aldrig ta farväl, var helt oförberedda och fick inga brev från sin pappa för framtida dagar.
Lars, du är verkligen en stark och fin människa, precis som Jenny.
Genom era fina barn lever Jenny vidare. Jag kommer att fortsätta läsa din blogg. Dessutom kommer jag att bli mer givmild när det gäller cancerforskning från och med nu.
Jag önskar er all lycka!
Ta hand om dig själv också! Gör saker som Du mår bra av. Då mår barnen också bra! / Många kramar från Norrbotten
SvaraRaderaTiden stannar upp när man läser din blogg. Blir så berörd och man får såna perspektiv på livet. Tack för att du delar med dej av dej och dina barns känslor mitt i sorgen.
SvaraRaderaMånga kramar till er alla
Tänk att vi får följa med dig och din familj hela vägen.Det är fantastiskt att du delar med dig som du gör.Jag blir så berörd av breven hon skrev och barnens reaktioner.Det är precis som du säger inte så lätt att veta vad barnen kan behöva en sådan här gång.Du är ju så oerhört lyhörd så det ordnar sig ändå.När min pappa gick bort på lasarettet fick våra barn delta och själva avgöra om de ville se morfar när han låg i respirator men även när han var död.Vi har tre barn och de valde så olika.Tolvåringen ville inte se morfar i respirator,åttaåringen ville vara vid morfars sida hela tiden och var även med vid dödsögonblicket,sexåringen kom och gick lite som hon kände att hon orkade vara med.Med detta vill jag säga att alla har olika behov och känslor som ska respekteras oavsett om du är barn eller vuxen.Jag vill så gärna dela med mig så du förstår att du gör allt du kan för dina barns bästa nu och det kan inte bli fel med en pappa som du Lars.Jag tänker även på dig och om du hinner med din egen sorg när du ska finnas för barnen.Kanske har du någon som kan vara med barnen ibland så du får lite egen tid?Varma kramar till er.
SvaraRaderaKan bara hålla med alla föregående talare; Du berör, beskriver så fint för Viktor och Klara. Fint de fick vara med och visa hur sängen fungerade.
SvaraRaderaTänk att förr i tiden lät man inte barnen vara med, utan de skulle "skonas"! Tack och lov att det går framåt, att vi lärt oss så viktigt det är även för barnen att delta.
Min dotter var 2 år när hon såg min mormor död, 7 år när hon såg min farmor död, 10 år när hon för bara några minuter var ensam inne i en sjukhussal då min mormors syster tog sitt sista andetag, och 12 år när hennes farfar dog, och tillbringade timmar med honom. Det är få jag mött som har en sådan naturlig syn på döden och döendet. Hon är dock än så länge besparad att se sin mamma eller pappa död. Men jag är övertygad om att Viktor och Klara har fått den bästa av sorgebearbetningar.
Sedan har de en sådan klok pappa i Dig Lars, och far- och morföräldrar runt omkring sig. Det sociala nätverket är oerhört viktigt. Jag är säker på att det kommer att gå jättebra för Viktor och Klara i livet. De har förlorat sin mamma i alldeles för unga år och det är grymt och orättvist och borde inte ha fått hända. Men som så många andra skriver; Jenny lever vidare inom Er och/eller vakande över Er, och det kommer hon att göra - för evigt!
Hej Lars. Jag hittade Jennys blogg bara några veckor innan hon gick bort. Igårkväll satt jag och läste om hennes och ert liv från det hon började blogga. Vilken fantastisk kvinna/mamma/människa hon var!!
SvaraRaderaNu följer jag din blogg. Vilken fantastisk man/pappa/människa du är!! Jag hoppas och önskar att du har någon i din närhet som du får vara liten och gråta hos. Du är stark, men du måste också få lufta din sorg.
Jag är som alla andra djupt imponerad av dig. Dagens historia får tårarna att rinna och som andra skrivit; att känna tacksamhet över livet, krama sina nära och kära lite extra.
Hoppas att du känner att vi är många som är med dig! kram/E
Jag beklagar er stora förlust av en älskad mor och hustru. Jag följde Jennys blogg och ert öde berör mig starkt. Du Lars verkar vara en klippa för barnen och även för Jenny innan hon gick vidare. Du skriver så fint om även de svåraste av saker. Tack för att vi får följa med på er fortsatta resa! Sänder cyberkramar till dig och dina fina barn./anna
SvaraRaderaja, du berör verkigen. Det gjorde även din fru när hon skrev. Har nu suttit och läst dina senaste inlägg på jobbet under lunchen och får tårar i ögonen och en stor klump i halsen. Saker sätts i perspektiv när sånt här händer och man lär sig att prioritera. Fortsätt skriva i din blogg. Det är nog bra för barnen så småningom också.
SvaraRadera//
Kram från en anonym läsare
herlig familie dere 3 +jenny (hvor hun er )
SvaraRaderaforferdelig hva dere har og må gjennomgå...utenfor
min fatteevne!
jeg fikk følge jenny bare en kort stund før hun sovnet inn,men har lest hele hennes fine blogg <3
nå leser jeg din blogg,som er like fin <3
klem til deg og barnene...husk pass på deg selv,ekstra godt!!
klem fra randi-anita fra nord-norge <3
Det är såå sorgligt att små barn ska förlora sin mamma, så orättvis, så meningslöst. Du berör mig verkligen med dina fina ord Lars, och dina barn är lyckliga att ha dig som pappa. Kram från Schweiz.
SvaraRaderaLars!
SvaraRaderaDin blogg genomsyras av kärlek - det vackraste av allt! Det berör & gör ont men är vackert på samma gång.
Det modigaste och största av alla förmågor är att våga dela sina känslor, tänker jag. Tusen tack för att du väljer att dela med dig!
Jag önskar er innerligt många fina stunder i ert nya rum.
Ni finns i våra tankar. // Kram Åse m fam.
Hej, vet inte vad jag ska skriva. Tårarna bara rinner. Vilken tur era barn har som har en sådan kärleks full pappa. Kram Ann-Sofie
SvaraRadera(anonym)
Jag instämmer i vad alla andra skriver...du skriver så vackert och berörande, så mycket kärlek. Tårarna rinner när jag läser dina rader när du delar med dig av så många känslor och tankar.
SvaraRaderaKram
Hej!
SvaraRaderaKommer på jobbet och innan dagen börjar där så tvärtittar jag in på din blogg och läser detta inlägg. Tårarna börjar rinna, suck! Jag blir berörd av det du skriver och jag känner din sorg. Kan inte fatta, hur gör man? För att klara dagen helt enkelt.
Kram Lisa
Tänk om min sonhustru hade haft en sådan pappa som du när hon miste sin mamma vid 11år.Ryggsäcken har nu blivit allt för tung så hon mår inte så bra.Du skriver så fint .Lycka till i framtiden.
SvaraRaderaFörstår om det är svårt att finna ord att sätta på sina tankar och sen få ner dom på en blogg som säkert jättemånga läser. Men jag är övertygad om att era barn kommer att uppskatta det när de blir stora. Tänker på er och följer din blogg. Hoppas ni finner styrkan att orka kämpa tillsammans..tillsammans ÄR man starka.
SvaraRaderaSå fint avsked...
SvaraRaderaSå kärleksfullt och starkt...
Tack för att du delar med dig...
Hjärtskärande, men ändå ett vackert avsked. Tårarna rinner.Vilken fantastisk pappa du är till dina barn mitt i all sorg och saknad!
SvaraRaderaGråter.
SvaraRaderaGlömde mitt alias namn ovan.
SvaraRaderaNincasol som gråter.
Hej! Så fint allt blev när er älskade fru, mamma åkte till sin sista vila... Då min dotter gick bort i somras (Hon vårdades på en palliativ avdelning då hon var helt förlamad) i en hjärntumör endast 21 år valde vi att begravningsbyrån hämtade henne i kistan där och vi fick vara med och se till att hon låg bra och fick de saker med sig som vi ville och som vi visste att hon hade velat ha.. För oss betydde det mycket och nu vet vi hur det såg ut i kistan och behöver inte undra... På begravningsdagen valde vi att komma till kyrkan samtidigt som kistan kom dit och vi var med och gjorde allt fint... Kanske ett annorlunda val för många, men för oss var det rätt och vi är väldigt tacksamma idag att vi gjorde så. Vi bad också prästen att be alla gå ut då ceremonin var slut, så att vi kunde få en egen privat stund.... Det kändes väldigt bra och är ytterligare en sak som vi idag är väldigt tacksamma för.. Du skriver så fint och jag är övertygad om att dina tankar och ord kommer att ha stor betydelse för både dig och barnen i framtiden och även nu såklart... Stor kram till er alla.. Sköt om er..
SvaraRaderaJag hittade till din blogg av en slump, och jag gråter när jag läser här. Jag gråter över livets orättvisor, men jag gråter också glada tårar över vilken fin pappa dina barn har vid sin sida i den svåra situationen. Ord kan inte beskriva det ni går igenom och det fattas ord för att ens kommentera här. Men jag önskar er allt gott.
SvaraRaderaNi är så Fina <3 alla i er lilla familj
SvaraRaderaMassor av
Styrka Kärlek Hopp & Mod till er
<3 <3 <3
Kram Jenny
Tack Lars, för allt. kram Christine
SvaraRaderaVad otroligt fint du skriver. Tack så mycket. Kramar!
SvaraRaderaMiaD
Leif, när man mist den som står en allra närmast i livet så blir livet aldrig mera detsamma. Du har en tid framför dig som kommer att vara tung av sorg och vanmakt. Vill tipsa dig om vimil.se där du kan hitta oss som precis som du mist någon mitt i livet. Det är en livlina där man på nätet kan mötas och få stöd av de som vet hur det är att bli ensam.
SvaraRaderastyrkekramar til dig från Analill
Tårarna rinner och texten är så smärtsam att jag känner mig illamående, så himla fel att vara tvungen att dö från sina barn och man, så himla fel....
SvaraRaderaBörjade läsa Jennys blogg hennes sista 3 veckor livet, nu kommer jag följa din blogg , ni är fantastiska som orkar dela med Er så många kloka saker, du är en otrolig pappa.
SvaraRaderaSitter på jobbet och läser, gråter och känner en sådan...vet inte. Men jag tänker på er ofta, trots att jag inte alls känner er. Önskar er kraft i allt som ni har framför er!
SvaraRadera/ Erika
ååå tårarna rinner! livet är så orättvist! Men era barn har såån tur att dom har en sån fin pappa!!! //andrea
SvaraRaderaVilket vackert avsked ni fick där hemma. Barnen är oerhört kloka. Ta hand om din lilla familj! Massor av styrkekramar.
SvaraRadera/Anna
Vilken fantastiskt pappa du är ,och vilka underbara barn,all värme o styrkekramar vill jag ge er Gene från Pajala
SvaraRaderaDet är då inte lätt att hålla tillbaka sina tårar när man läser här...
SvaraRaderaKram Mia
Måste säga att du är väldigt stark att skriva det här efter bara så kort tid! Man märker att din kärlek till Jenny måste varit enormt stor. Må hon vila i frid. Kämpa på för era barn så kommer även ni hitta en glädje i det nya rummet! /Ellinor
SvaraRaderaMiljoner kramar till dej Lars och dina *troll*, tårarna bara rinner.
SvaraRaderaDu skriver så det känns som man är där med er, tänker på när Jenny skrev att hon skulle skriva rev till barnen och nu har de läst brev . Fint att sonen visade att han ville vara där i sin bubbla och läsa, och att komma in och vila från tanken lite med tv spel<3 och dottern som ville visa hur mamma ville ha sängen, att de fixade klappa henne på kinden , att de ville vara med och säga hejdå å de såg att mamma kom iväg på rätt sätt<3
Jag är 51 år min *pappa* dog i februari förra året i denna hemska sjukdom vi var med honom alla som orkade och han fick vård hemma han med, ser så ofta framför mig när de lyfter honom från sången han från begravningsbyrån och min man som själv har samma cancer diagnos som *pappa* ( men min ska klara det så är det bara), men hur det kändes när han försvann ut genom dörren, kan inte nog säga hur ont det gjorde ,hur ska det då inte ha känts för dej som dessutom måste ta hand om dina troll, ja vilken otrolig pappa du är och vad du älskade din Jenny, kanske tur med att barnen är med dig lika mycket som du är med dem. Vet inte hur jag ska uttrycka mig för att avsluta detta meddelande så jag slutar med massor med kärlek och ljus till er<3