Ett slut och en början

Jenny frågade en gång hur man ska veta när det tar slut. När ska man passa på att säga hej då till alla? Tittar man tillbaka på Jennys sista dygn i livet ser man att det inte är så lätt. Till och med i hennes situation.

Jenny kände sig förlamande trött den sista tiden. Hon blev också mer och mer gul i ögon och hy eftersom levern inte riktigt orkade. Hon sa till mig ibland att det kändes som om slutet var nära. Men trots detta var den ena dagen den andra rätt lik. Att Jenny blev sämre i sin sjukdom var något som blivit en del av vår vardag.

Jag vet inte, men det låter kanske konstigt att beskriva det vi gick igenom som en vardag. Men för oss var det så.  Efter att ha levt med Jennys sjukdom i ett och ett halvt år var den givetvis en del av vår vardag. Och vår vardag var en fin vardag. Om det verkar underligt hoppas jag att den här bloggen så småningom ska kunna förklara hur det kan vara så.

Jenny fick på onsdagsmorgonen hjälp i vanlig ordning av hemtjänsten. Jag var hemma eftersom Klara haft ont i öronen. Tanken var att jag skulle åka till jobbet lite senare när Jennys syskon skulle komma till oss. Jag hade ett möte inbokat den morgonen, men det bokade jag om till torsdagen. En onsdagsmorgon, fortfarande mitt i vardagen.

När hemtjänsten var färdiga med att hjälpa Jenny hade klockan hunnit bli halv elva. Visst, ovanligt sent, men ännu inget som tydde på något annat än vardag. Jenny, för första gången sedan hon blev förlamad (se Jennys blogg!), ville då lägga sig för att vila igen istället för att stiga upp. Hon satt i sängen och tittade på mig. Jag försökte prata med henne, men som från ingenstans fick hon inte ordning på det hon ville säga. Hon svarade på min fråga att ja, hon kände sig förvirrad.  

Här, först vid kvart i elva på onsdag förmiddag upphör plötsligt vår vardag. Jenny har då mindre än ett dygn kvar av sitt liv. Jag visste naturligtvis att Jenny kämpat sista veckan, men hur mycket gick inte upp för mig förrän allt var över. Vilken typ av inställning och vilja har man när man försöker leva som i vardagen när kroppen har mindre än ett dygn kvar av ork i sig?

Jag försöker hjälpa henne med morgonmedicinen som hon ännu inte tagit allt av, men det fungerar inte riktigt. Då händer något som jag är väldigt tacksam för idag. Jag är nästan lite rädd att det ska verka påhittat, men jag lovar att det är sant. Hon tittar upp på mig där jag står med medicinerna i en sked. Om det beror på att hon inte lyckas ta medicinen vet jag inte, men hon frågar om jag blir arg på henne. Den frågan gör att jag säger att jag älskar henne. Hon frågar om det är säkert och jag svarar ja. Riktigt vad vi sa efter det minns jag inte, men Jenny somnar kort efter den händelsen för att egentligen aldrig mer vara riktigt vaken. Som i en välregisserad film, jag vet, men så gick det till.

Jenny sover sedan lugnt fram till åtta på torsdagsmorgonen. Inget uttryck för smärta eller oro. Hela familjen vid hennes sida. Hon slutar att andas kvart över åtta. Från vår fina vardag till kaos på mindre än ett dygn. Och trots att det var väntat, så svårt att förutse.

Så tog livet tillsammans med dig gumman slut, och resten av livet började.