Ligger
i sängen i sovrummet. Försöker att inte röra på mina ben. Ligger stilla. Jag
hör TV:n i vardagsrummet för den har jag inte slagit av. Annars är det tyst.
Barnen sover i rummen intill. Viktor och Klara. Försöker föreställa mig att jag
snart inte ska få finnas mer. Inte få se dem växa upp. Att jag inte kommer att
få vara med och se hur det går för dem. Inte kunna hjälpa dem om det behövs.
Säga hur stolt jag är vid studenten. När dom får egna barn.
Försöker föreställa mig hur det känns att skriva brev till ungarna. Hur svårt
det måste vara att välja. Av allt jag skulle vilja säga till mina barn under
livet, hur väljer jag ut vilka ord som ska få plats på papperet framför mig?
Försöker föreställa mig det du var mest rädd för. Att du skulle bli glömd. Föreställer
mig att våra barn som vuxna pekar på en bild av mig och säger att jo, pappa,
det är han där på bilden. Han dog när vi var små och vi minns inte så mycket av
honom. Så får det inte bli. Kommer det
inte att bli. Det blir min uppgift i livet att se till det.
Ligger och stirrar i taket. Försöker föreställa mig hur det är att tänka tankar
som dessa när de är verkliga. Hur det måste ha varit för dig. Men jag pallar
inte. Reser mig upp och går ut. Andas. Återgår till min verklighet igen.
Åter i min verklighet känner jag mig både stolt och tacksam. Ledsen? Visst, men
just då mest stolt och tacksam. Stolt över hur du kunde hantera detta. Jag
berättar ofta om det ska du veta. Och tacksam för att du gjorde det så enkelt
för oss andra att stå bredvid.
Men hur klarade du av det här så bra? Hur kändes det att verkligen fundera på
saker som dessa på riktigt? Jag frågade ju det ibland på slutet. Såg dig i
ögonen för att du skulle ta frågan på allvar. Ville verkligen veta. Fanns det
något jag kunde göra för att underlätta?
”Int´ är det så roligt” svarade du finurligt. Och bad mig sen om en macka i fryspåse
om du skulle bli hungrig under natten.
Som sagt. Enkel att stå bredvid.
Ja du Lars..inte går det att sätta sig in i..det går ju aldrig att sätta sig in i nåt helt som man inte varit med om det själv! hon var stark din Jenny..jag förstår inte heller hur hon orkade..vågade.. kunde vara så avslappnad inför det hela.. vilken tuff tjej!!
SvaraRaderaJag tycker också att du är stark och tuff..som orkar berätta..orkar försöka sätta dig in i..tuff som vågar visa dig svag.. i det blir du stark!
Det kommer gå bra det här..du är stark..framtiden finns!
suss gott, kram Kristin
Hon måste ha varit helt underbar! Men det är du med! Era barn kan (mitt i allt elände) skatta sig lyckliga att ha fått sådana bra föräldrar som dessutom har gåvan att kunna förmedla sina känslor i ord. Vilken enorm gåva du och din fru ger till era barn att i framtiden kunna gå tillbaka till dessa texter för att se hur allting var ur era perspektiv. Oslagbart!
SvaraRaderaDu berör oerhört med det du skriver. Vilken stark kvinna Jenny var. All styrka till dig och barnen.<3
SvaraRaderaDet finns en Emil film där Alfred blir sjuk och Emil tar sin häst i snöstorm till doktorn där de kör fast på vägen. Emil säger till sin häst något i stil med att man blir stark när man måste. I vissa situationer blir man ju det. Stark när man måste. Jenny var det, du ÄR det.
SvaraRaderaTa vara på er och tänk på att minnena alltid lever med och att både en bit av dig och Jenny finns i dina barn. Det suddas aldrig ut.
Styrkekramar från en av er situation mycket rörd pappa.
int´är det så roligt...fina Jenny nej inte är det så roligt...
SvaraRaderaJa som man skrivit ovan, man blir stark när man måste!
Styrkekram till er!
Å Lars så tufft du måste ha det med alla tankar.Jag har själv problem med tankar om min helt underbara vän.Som gick bort i lördagsnatt.Efter ca 2 års kamp mot underlivscancer.Åkte ner till italien när vår svenska sjukvård ej kunde göra mer för henne.Men där nere upptäcktes saker å hon opererades.PVi trodde alla att hon skulle få komma hem till sina 3 små barn.Men tyvärr så missa sverige å röntga hennes huvud.Å när det gjordes i fredags så fick vi beskedet att hela huvudet var fullt av cancer.Sen bara ett par timmar senare blev hon hjärndöd.Å på lördagen sluta hennes lilla hjärta slå.Hennes man hann tyvärr ej ner till sin fru.Hon blev 34 år.Ville bara berätta om mina tankar.Men det verkar som du å din fru fått jätte mycke bra hjälp av sjukvården här hemma i sverige.Min vän fick tyvärr inte riktigt den hjälp hon behövts.Nu återstår bara det tunga att få hem henne till sin familj.Mitt upp iallt får mannen beskedet att inga försälringar täcker hjälpen hem pga av att hon åkte till italien.Så just nu gör alla vad dom kan för å va med å bidra med det lilla man har.Ca 90000kr bara för å få hem en mamma till sina barn .Känns förskräckligt varför ska livet va så orättvist??Blev ett långt inlägg men ville bara berätta vad som sker i en annan familj just nu.Din fru var en riktig kämpe in i det sista ,det kommer va en tröst för barnen å veta att deras mamma gjorde allt hon kunde för å stanna hos er.Många kramar från lilla mej
SvaraRaderaLars, du har skrivandets gåva och med ord kommer man långt.
SvaraRaderaJenny hade samma gåva att kunna förmedla känslor och tankar och om du bara sparar ner allting, vilket du säkert gjort, så kommer hennes (och dina) texter att bli som en älskad och tummad bok med tiden för era barn. Den man tar fram, ibland bara för att titta på, och ibland för att läsa väl valda kapitel.De kommer att ha kvar den till sina barn för att visa vilken fantastisk farmor/mormor de haft och ni kommer alla att kunna hämta energi ur hennes ord då livet känns som ett stort tungt och svart täcke.
Och hon kommer aldrig någonsin att bli bortglömd som någon som fanns för länge sen och dog "då vi var små"..Livet ger oss möjligheten att sätta små bokmärken här och där och på så vis påverka de vi älskar. Minnesbanken är stor och även om vissa saker bleknar med åren så kommer Jenny alltid att finnas hos er på ett eller annat sätt.
Jenny är inte borta, hon är bara någon annanstans..
Jag förstår absolut dina tankar! Lever också med ett stort hot över mitt huvud! Precis som du och Jenny så är jag lyckligt gift och 3 underbara barn! Jag vill absolut inte lämna dem och tankarna är iblan väldigt jobbiga! Det känns ju så dubbelt oron att maken ska leva ensam och barnen förlora sin mamma när de är så små! Men det är ju också jobbigt att tänka sig att nån annan tjej ska ta min plats! Det tycker jag är jobbigast att tänka på även om jag absolut inte vill att min man ska behöva vara ensam heller! Även om jag inte känner er så tänker jag mycket på er och Jenny! Det är ju trots allt värst på ett sätt att bli lämnad! Vi vet ju dessutom inte vad vi kommer till heller! Vi får hoppas att vi alla träffs igen! Många styrke kramar till dig och dina barn!
SvaraRaderaLars, du skriver så otroligt fint! Blir alldeles tårögd. Och jag tror helt säkert att Jenny är väldigt stolt över dig och hur du guidar barnen genom er nya tillvaro!
SvaraRaderaTycker för övrigt du ska tänka på att det nu är Jenny som står bredvid dig och barnen. Även om ni kanske inte alltid märker av henne så finns hon med all säkerhet där. Och hon är garnaterat stolt över er!
Lars jag blir stum av din styrka, jag har inga ord och det gör ont i mig jag känner ju hur det skriker i dej av saknad, hur du bearbetar och känner, hur du försöker sätta dig in i hennes sits, bara din första ord grep tag i mig...jag försöker att inte röra mina ben jag lyssnar på tv:n....du försökte leva dig in i henne.....ja jag har inga ord
SvaraRaderamassor med kärlek och ljus till dej och barna
/sussi i ursviken
Jag upplever dig Lars som en väldigt stark person. När jag tänker mig in i din situation så blir jag så otroligt rädd och ändå fascinerad! Precis på samma sätt var Jenny en stark kvinna... Ni hade samma måste, att helt enkelt vara starka och orka. Man har två val, ge upp och inte ta tillvara på tiden, eller vara stark och göra det bästa man kan. För så är det, man kan bara göra sitt bästa. Du ska känna dig stolt, för du är verkligen en underbar person på så många sätt. Jag har läst din blogg sen dag ett men inte vetat vad man ska säga. Man vill ju så klart komma med ord som hjälper dig under denna mörka tid... men vad?
SvaraRaderaEn sak vet jag, och det är att jag vill tacka dig för att du låter oss alla följa er resa under Resten av livet. Tack.
Och jag vill även skicka över dom största och varmaste kramar jag har till dig, barnen och era anhöriga.
När jag läser det du skriver så tänker jag att det var du gjorde det lättare för Jenny att kämpa. Många varma kramar till dig! /Linda i Umeå
SvaraRaderaDet går inte att fatta hur stark hon var, helt otroligt. Men........ du är inte så dålig du heller:)) man blir bara helt stum.
SvaraRaderahej
SvaraRaderaDu beskriver så bra... tänker på er och skickar massor med positiva energi till er.
Kram
Natalie
Jag förstår inte heller hur hon klarade av det så bra! Under tiden jag läste Jennys blogg funderade jag ofta på hur fruktansvärt det skulle vara. Hon måste ha varit otroligt stark!
SvaraRaderaDu skriver så fantastiskt fint och likaså gjorde Jenny i sin blogg. Stort tack för att du delar med dig!
Ni finns ständigt i mina tankar. /Helen
Läser alla dina inlägg. Går in nästan varje dag och ser om du skrivit något. Jag får ont i magen, blir tårögd men på samma gång lättad när jag ser hur starkt du ändå klarar av denna situation.
SvaraRaderaBarnen har en verklig tur som har en sådan fantastisk pappa! Och sin mamma är jag helt säker på att de aldrig kommer att glömma, hon finns för alltid med dem.
Shit alltså, nu måste jag torka tårarna.. Jag blir verkligen berörd av detta. Ni finns i mina tankar.